Det första och det sista

Något av det intressantaste med den här korta romanen, Truman Capotes första, är historien bakom. Summer Crossing skrevs på 1940-talet men förkastades av Capote som inte tyckte att det var bra nog. Det troddes vara förlorat i över 50 år men återfanns för att slutligen publiceras 2004. Hans första verk kom således även att bli hans sista.

Det är inget mästerverk. Som Capote själv insåg är det en historia som inte fungerar fullt ut. Han kallade det ”thin, clever, unfelt” och han hade rätt för det är något som fattas. Huvudpersonen Grady McNeil kan närmast liknas vid en Cecilés (Bonjour Tristesse) mindre intressanta lillasyster. Man får möta Holly Golightly innan hennes konturer skärpts, innan den där frukosten på Tiffanys (som i och för sig aldrig ägde rum). Det är en karaktär i vardande, precis som Capote är en författare i vardande.

Det är en Capote som fortfarande har en del att lära, och som själv inser det. Hade han fått som han velat så hade vi heller aldrig fått chansen att läsa det här. Och det hade ju varit synd. För det är inte så dåligt som Capote själv verkar ha ansett. Det är bra, bara inte mer än så.

Dessutom läste vi ju Bonjour Tristesse samma månad och det är verkligen inte till Capotes fördel i det här fallet. En 17-årig Sagan sopar mattan med honom för att tala klarspråk. Capote pillade med ändringar av Summer Crossing i tio års tid utan att få till det, och det märks. För som redan påpekats så är det något som inte stämmer riktigt, något som tio års försök inte kunde ändra på. Detta något som vållade Capote sådana problem kommer naturligt för Sagan. Jag inbillar mig att hennes Bonjour Tristesse på något sätt är den roman Capote ville att hans Summer Crossing skulle vara men aldrig blev. För Sagan känns allt så lekande lätt. Hennes berättelse skimrar, vibrerar, svävar. Den är fjäderlätt och lekfull medan Capotes bitvis känns forcerad och otillräcklig.

Summer Crossing må vara en bagatell men en ganska trevlig sådan. Och det är gott så.