Det här är historien om öarna i St Haudas Land där egendomliga saker börjar hända. Här finns ett djur vars blick gör allt levande vitt som snö, hit kommer lysande maneter för att dö och här börjar människor och djur sakta att förvandlas till glas - som Ida McLaird, den unga kvinnan med glasfötter som gett namn åt romanen.
Det här hade kunnat vara en underbar roman om författaren (först tänkte jag skriva författarinnan, men det är ju en man som skrivit den- feminist, jag?) bara hade vetat att utnyttja sina magiska ingredienser lite bättre. Men tyvärr lyfter historien aldrig riktigt och det känns som ett så onödigt slöseri när det hade kunnat bli så bra, för hur kan man slarva bort en historia som innehåller så underbara element? Synd är det som sagt för en flicka med glasfötter förtjänar en bättre behandling än denna, och med en helt annat författare hade det kunnat bli hur intressant som helst. För vad gäller att förankra det magiska i en verklig värld och sedan få det att framstå som helt naturligt så lyckas Shaw till fullo. Jag tror alltswå på hans värld med dess konstiga händelser och jag kan nästan se hans värld framför mig. Som historien berättas av Shaw blir den dock aldrig något mer än en banal kärlekshistoria som i sig känns mer osannolik än att stackars Ida sakta men säkert förvandlas till glas.
Jag förstår helt enkelt inte vad som rörde sig i huvudet hos författaren när han lät sin kärlekshistoria ta plats på bekostnad av det som faktiskt gjorde romanen till något mer än just en dussinhistoria. Nu är det här hans debutroman, så det kan tänkas att han i nästa roman finslipat det jag störde mig på. Hoppas det, för det känns som att han trots allt har potential till något riktigt, riktigt bra.
Ska kanske också upplysa om att den här debutromanen blivit hyllad och att många som läst den verkar tycka att det är en riktig höjdarbok, så tycker ni att den låter intressant borde ni låna den. Kanske är det som bara känns som en medelbok för mig en riktig tiopoängare för er?
// Sofia
Början lät riktigt lovande, men efter att ha läst Vindens skugga som också hade en riktigt lovande början är jag inte säker på att jag orkar ta mig an ännu en bok med en lovande början men en oinspirerande fortsättning. // Stina
SvaraRadera