Ode To LA While thinking of Brian Jones, Deceased.

Månadens dikt är skriven av The Doors gamle sångare, Jim Morrison, som uppenbarligen även skrev poesi. Ett väl genomtänkt verk som osar av rock 'n' roll, samtidigt som Morrison lyckas väva ihop Brian Jones och Ofelias tragiska frånfällen. I likhet med Margaret Atwoods dikt, som jag nu inte minns namnet på, väcker den här dikten min nyfikenhet. Särskilt intressant finner jag narritativet och perspektivet. Vem är det som blivit vald att spela Hamlet? Lättast vore att säga att det var Jim Morrison själv, och att rollen är påtvingad. Första strofen använder sig också av ett berättarsätt som lämnas därhän senare i dikten. Det är enda gången som Berättaren (författaren?) pratar direkt till läsaren. Resterande strofer verkar vända sig till, verkar bedja Brian Jones.

I’m a resident of a city.
They’ve just picked me to play
the Prince of Denmark

Poor Ophelia

All those ghosts he never saw
Floating to doom
On an iron candle

Come back, brave warrior
Do the dive
On another channel

Hot buttered pool
Where’s Marrakesh
Under the falls
the wild storm
where savages fell out
in late afternoon
monsters of rhythm



You’ve left your
Nothing
to compete w/
Silence

I hope you went out
Smiling
Like a child
Into the cool remnant
of a dream

The angel man
w/Serpents competing
for his palms
& fingers
Finally claimed
This benevolent
Soul

Ophelia

Leaves, sodden
in silk

Chlorine
dream
mad stifled
Witness

The diving board, the plunge
The pool

You were a fighter
a damask musky muse

You were the bleached
Sun
for TV afternoon

horned-toads
maverick of a yellow spot

Look now to where it’s got
You

in meat heaven
w/the cannibals
& jews

The gardener
Found
The body, rampant, Floating
Lucky Stiff

What is this green pale stuff
You’re made of

Poke holes in the goddess
Skin

Will he Stink
Carried heavenward
Thru the halls
of music

No chance.

Requiem for a heavy
That smile
That porky satyr’s
leer
has leaped upward

into the loam

by Jim Morrison