Ett falnande skimmer

Vindens skugga som ingick i septembers månadstema var något av en besvikelse. Det tragiska är att den hade alla förutsättningar att bli till något riktigt riktigt bra. Den film noir-doftande inledningen var olik det mesta annat jag läst. De första sidorna är helt enkelt fantastiska, men det är en helt bortslösad inledning på en i övrigt ganska usel roman.

Carlos Ruiz Zafón tar oss med till sin födelsestad, ett Barcelona som vilar i ett magiskt skimmer. Där får vi möta 10-årige Daniel Sempere som av sin far tas med till ”De bortglömda böckernas gravkammare”, ett gömt bibliotek där förstagångsbesökaren enligt traditionen får adoptera en av böckerna för att se till att den inte glöms bort. Det blir hans första bekantskap med Julián Carax, författaren till Vindens skugga. Den mystiske Carax kommer från den stunden att spela en avgörande roll i Daniels liv. Han blir närmast besatt av att få veta mer om mannen som skrivit en så underbar berättelse. Men sökandet efter sanningen är varken lätt eller ofarligt. Det finns personer som är villiga att göra allt för att Carax ska förbli en vålnad från det förflutna. Inte minst mannen med det brännskadade ansiktet som med eld vill utplåna varje ord Carax nånsin skrivit. Och det dröjer inte länge innan han får höra talas om boken som numera är i Daniels ägo.

Historien är inte sådan att den med enkelhet kan passas in i en genre. Den blandar element och ingredienser från vitt skilda genrer, och här ryms magi såväl som socialrealism. Det är ändå deckarintrigen som utgör romanens kärna och det är kring gåtan Carax som historien rör sig. Och så finns det en kärlekshistoria med i mixen också, eller snarare två.

Det börjar bra som sagt, men historien tappar snart farten och det magiska övergår allt för snart i trist verklighet. En verklighet som dessutom innehåller buskisinslag och en deprimerande kvinnosyn, bläää! Sedan tar historien den ena vindlande vändningen efter den andra. Det känns för sökt och konstlat för min smak. Man kan dessutom ana Ruis Zafóns bakgrund som manusförfattare, för påfallande ofta blir berättandet svulstigt och överdrivet. Jag får helt enkelt Spielberg-vibbar ibland, och inte den bra sorten. Det blir lite War Horse över det hela, ni som sett filmen (eller vet vad den handlar om) förstår vad jag menar. Det skulle funkat bättre som film, men som litterär text av någon högre kvalitet går det bort.

Att den ändå fått ett sådant genomslag världen över tror jag hänger samman med att det är en berättelse som ligger väl i tiden. Det är den logiska fortsättningen efter Da Vinci-koden. Den kanske utger sig för att vara något annat, men låt inte lura er. I det här fallet finns det mer yta än innehåll. Vill ni läsa något liknande fast av högre kvalitet rekommenderar jag istället
Vintergatan går genom magen av Jeanette Winterson. Även detta är en berättelse fylld av skrönor, udda karaktärer och kärlek (or something like it) som inte alltid slutar väl. Denna roman är dock bra på riktigt. Den är intelligent, kvick och garanterat inte lik någonting annat du läst.

Stina