Jag lever för dagen men jag dör för natten

 

Jag vet inte varför, men av någon anledning har årets alla officiella sommarplågor ett, jag vet inte vad jag ska kalla det, ödesmättat inslag? Antingen utspelar de sig under dygnets mörka timmar eller så har de ett inneboende mörker av annat slag. Den här sommaren dör vi för natten, ligger med främlingar och har summertime sadness.

Kanske är det det förgängliga i de långa ljusa sommarnätterna som gör att det känns passande med lite svärta. Den vackraste sommardagen är snart förbi. Snart, men inte än.

 

 

 

 

Stina