Varje människa, en lök.

Efter en tids paus, på grund av en jobbig tid privat, gör den här musketören sitt återtåg till bokbloggarnas värld och detta med det populära inslaget Månadens dikt. 

Som ni säkert vet om, om ni inte göt er under en sten i en grott i ett varmare land, så är det höst. Naturen är ett under av färger och utevistelse resulterar allt som oftast av blöta fötter. Sommarens blommor och bär är ett minne blott och i och med den förlusten  kan tillvaron kännas tristare, gråare och ogästvänligare. Sommarens leende människor har ersatts av murriga figurer med axlarna så höjda över huvudet att var och en ser ut att bära all världens bördor. Men tänk inte bara på hösten med oro, tänk på alla färger, på lyckan över en vacker höstdag när du minst anade det. Och framför allt, tänk på alla grödor, på potatis och polkabetor, på morötter och squash, men framför allt, tänk på löken! Hylla den av de mest symboliska växter vi känner till, för är inte varje människa, varje situation som en lök? Liksom en smärtsam och tårfylld utgrävning uppdagar vi nya lager av händelser, av personlighetsdrag, av kontext. Skulle jag dra liknelserna längre, skulle jag utforma ett manifest, skulle jag påstå att lök är sanning, lök är själva livet. Men det ska jag verkligen inte göra, sanningen å säga var det inte alls meningen att bli högtravande, jag ville bara berätta om min nya vitlökspress och att månadens dikt handlar om lök. Hoppas ni gillar den, jag tyckte att den var tankeväckande. 

Monologue for an Onion
by Suji Kwock Kim
I don't mean to make you cry. I mean nothing, but this has not kept you From peeling away my body, layer by layer, The tears clouding your eyes as the table fills With husks, cut flesh, all the debris of pursuit. Poor deluded human: you seek my heart. Hunt all you want. Beneath each skin of mine Lies another skin: I am pure onion--pure union Of outside and in, surface and secret core. Look at you, chopping and weeping. Idiot. Is this the way you go through life, your mind A stopless knife, driven by your fantasy of truth, Of lasting union--slashing away skin after skin From things, ruin and tears your only signs Of progress? Enough is enough. You must not grieve that the world is glimpsed Through veils. How else can it be seen? How will you rip away the veil of the eye, the veil That you are, you who want to grasp the heart Of things, hungry to know where meaning Lies. Taste what you hold in your hands: onion-juice, Yellow peels, my stinging shreds. You are the one In pieces. Whatever you meant to love, in meaning to You changed yourself: you are not who you are, Your soul cut moment to moment by a blade Of fresh desire, the ground sown with abandoned skins. And at your inmost circle, what? A core that is Not one. Poor fool, you are divided at the heart, Lost in its maze of chambers, blood, and love, A heart that will one day beat you to death.

Kära pojkar och flickor! Får jag be att presentera Augustis månadstema

Nu när augusti är här har det blivit dags för oss att stifta bekantskap med ytterligare två nobelpristagare. Den här gången blir det två stycken som vunnit priset under 2000-talet.

 

Månadens författare är österrikiska Elfriede Jelinek., född 1946. Hon belönad med nobelpriset 2004 med följande motivering: ”för hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt".

Då hon lider av social fobi kom hon dock inte själv och hämtade sitt pris.

Anledningen till att just Jelinek fått äran att representera augustis tema är att sommaren tyvärr börjar lida mot sitt slut, och efter en lång ledighet kan jag känna att vi kan behlva tuktas lite inför den kommande hösten, och det ska vi göras med hjälp av hennes: ”Michael. En ungdomsbok för det infantila samhället”.

Och tyvärr Stina, jag är ledsen att boken sin titel till trots faktiskt inte är en ungdomsbok, utan snarare en parodi på konsumtionssamhället. Boken är en av hennes tidigare och utgavs 1972. Den ska ha varit långt före sin tid med en hårt ironisk berättarröst och skildringar av  ett sex- och våldsfixerat patriarkat utan tro på någon som helst frigörande utveckling.


Den manliga pristagare som ska få tag sig an Jelinek är inte österrikare då det var tunt om österrikiska vinnare. Det är istället den franska författaren Jean-Marie Gustave le Clézio som får möte henne i en duell. Han är jämngammal med Jelinek, född 1940 och mottog sitt pris år 2008. Även hans författarskap ska representeras av en av hans tidigare böcker, utgiven 1979. Romanen heter ”Färder i andra riken” och är tänkt lite som en motvikt till Jelineks dystra berättelse. Där hennes mer är en dystopi är detta en saga med huvudpersonen Naja, som kan förvandla sig till vad som helst.

 Så vad väntar ni på, låt månadens författare ta med er på en färd till sagans värld!

// Sofia

Svenska Kulter, eller konsten att skrämma en fegis.

Då var den äntligen utläst! Och tur var väl det för jag har haft sömnproblem och varit mörkrädd sedan jag köpte boken. Med tanke på hur lättskrämd jag är borde jag kanske läst något annat, men kombinationen av Bokias rea-låda och Stinas tips vann mig över.
Vissa av novellerna var bättre än andra, vilket ni redan konstaterat, men överlag tycker jag att samlingen höll en hög standard. Även fast premissen till en början verkade ointressant lyckades jag ändå hitta något intressant och skrämde i alla noveller. Tvärt emot Stina tyckte jag däremot att Furierna i Borås var en av de svagare i samlingen. Kanske för att det var första novellen och jag var tvungen att vänja mig? Men också för att det var den slafsigaste. Förmodligen kommer jag att minnas alla noveller länge, men de som håller sig starkast i minnet var de om knektinvasionen, Mormor ska ut och resa, den om Östermalmsvåningen och den sista novellen, den om konstnärinnan som blev galen.
Den sistnämnda, inte för att den var lika bra som de andra, utan för att den handlade om den ack så svåråtkomliga kulturvärlden. Samt att jag störde mig så jävligt på huvudpersonen.
Anders Fagers tankevärld är en skrämmande men intressant upptäckt och om jag vågar ska jag låna Samlade Svenska Kulter.

Torka aldrig tårar utan handskar 2; Sjukdomen.

Jonas Gardells epos Torka aldrig tårar utan handskar 1; Kärleken, var ju som ni minns månadens bok gör en herrans massa månader sedan. I likhet med många andra som läste den älskade jag del ett, äskade och visste hur viktig trilogin är. Jag höll inte med om allt och vissa av bokens karaktärer var för mycket, var irriterande och självupptagna men nog visste jag att det här var min berättelse och mina vänners berättelse.

Men den här recensionen ska inte handla om ettan utan om tvåan. Och om ettan var omtumlande och fantastisk, var tvåan meh. Stilen är likadan, predikande på sina håll och alltid på sina karaktärers sida, hur idiotiskt de än beter sig.  Bokens huvudkaraktärer flyttar ihop och försöker få förhållandet att funka, men det är inte enkelt när de måste hålla förhållandet hemligt och den så kallade bögpesten har smugit sig in i deras värld. På sina håll kan Sjukdomen gott och väl mäta sig med Kärleken, men de glimtarna är få. Kanske det också har att göra med att vi nu känner karaktärerna? Vi har umgåtts med dem i åratal och som läsare känner vi dem bättre än de känner sig själva.
Till och med den till en början sympatiske Paul bli i tvåan ett kraxande störningsmoment. För att inte tala om bokens hjälte och till viss del Gardells Alter-ego, den ack så irriterande och krävande Rasmus. Visserligen är han bokens huvudperson men en mer osympatisk människa får en leta efter. I tvåan bor han äntligen i Stockholm och lever det liv han vill leva, om det inte varit för hans stackars pojkvän som är Jehovas Vittne. För det är väl det som är meningen, att vi ska tycka synd om Rasmus vars pojkvän är Jehovas? Eller tycka synd och de andra bögarna som också måste umgås med Benjamin. Skoningslösa är de i alla fall mot honom, hånar honom så fort de kan. Trycker ner honom för att de själva ska känna sig bättre. Visst, det kan inte vara kul för Rasmus att hans pojkvän inte kommit ut för sina föräldrar och låtsas som Rasmus inte finns, men att knulla andra hjälper väl föga?

Överhuvudtaget är Sjukdomen mer religiös än Kärleken var och religiösare än många andra av Gardells böcker. Men, trots sina brister är det fortfarande en viktig berättelse om en vidrig sjukdom och ett tidsdokument över en värld präglad av rädsla, okunskap och människovidrig syn.

Föräldraledig :)

Äntligen är sommaren här, och framför allt ledighet. 5 härliga lediga månader har vi att se fram emot, Aaron och jag. Det är mycket vi har planerat att hinna med innan det är dags att börja jobba/gå på dagis. Här är ett axplock:

Ljudböcker is the shit!

Omorganisering á la Aaron

Vi ska självklart ägna oss helhjärtat åt läsande och litteratur. Aaron är en mycket entusiastisk läsare, som även är mycket ordningsam och både gärna och ofta omorganiserar sin mammas bokhylla.

                                                                                                            Då livet varit hektiskt på sistone planerar vi också att att vila och ta det lugnt väldigt mycket. Tyvärr verkar inte lillgrabben gilla att snoza och ta sovmorgnar lika mycket som sin mamma, men jag är optimistisk om att kunna omvända honom i sinom tid.

Sist men inte minst är det givetvis ett måste att vara ute i det fina vädret så mycket som möjligt, eventuellt kanske det blir lite Tofta-häng med lagom lättsam strandlitteratur, en välfylld picknick-korg och kanske ett eller annat dopp i det ganska så snorkalla vattnet.

Hoppas ni också kan börja varva ner inför sommaren snart!

Hälsar Sofia och Aaron 

Gör om, gör rätt?

Nu när månadens dataproblem äntligen är åtgärdat är det dags för det sedvanligt försenade temat, skrivet på lokalens dator för att undgå vidare dataproblem.

Månadens tema är ett jag funderat över en tid men jag har haft svårt att definiera exakt vad det handlar om. Låt mig förklara, om fem dagar flyttar jag tillbaka till Sandviken, inte för gott, men för 2,5 månader. Vi vet alla tre vad jag tycker om den staden så jag ska inte gå in på det närmare. I år tänkte jag i alla fall satsa på en förändring, en annan syn på stan. en mer positiv syn på livet där. Vilket slutligen leder oss till månadens tema.
Gör om, gör rätt! Är ett välkänt uttryck, jag valde att byta ut utropstecknet mot ett frågetecken, för frågan vi ska ställa oss är om vissa saker blir bättre. En dålig bok, exempelvis. Därför tänkte jag att vi ska ta två böcker från triangelns historia, vi har ju hållit igång i några år så urvalet borde inte vara så svårt. det ska vara böcker vi gett dåliga recensioner. Det behöver inte vara månadsböcker men de måste varit nämnda i triangeln. Har vårt synsätt till boken förändrats vid en omläsning eller är boken ohjälpligt usel?

Själv tänkte jag välja två böcker, De var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates och The Great gatsby av F.Scott Fitzgerald.
Det var vi som var Mulvaneys var en av boktriangelns första böcker och min korta recension var inte nådig. Jag minns att jag bland annat störde mig på att ingen verkade ta ansvar för sina handlingar . Kanske faller den mig i smaken om jag läser den på engelska?
The Great Gatsby ligger högt upp på listan över de sämsta böcker jag någonsin läst. Läsningen skedde under en resa till Indien för några år sedan men jag blir fortfarande irriterad över hur en så usel, intetsägande bok kan kallas för en klassiker, filmen var inte mycket bättre den.  Kanske det krävs lite analyserande för att förstå dess storhet?

Så vad tror ni om månadens tema? Vilka böcker ger ni en andra chans?

God Läsning!

Varghunden, eller så många känslor på samma gång.

Eftersom rapporten-som-åt-min-fritid är inskickad och det är 14 dagar kvar till flytten till hembygden, känns det som jag är i den liminala fasen. Med inget annat att göra ägnade jag hela dagen åt att läsa. Och i den stress vi lever i, visst är det skönt med de ögonblicken då en bara kan ägna sig åt en bok?

Boken jag ägnade min måndag åt var Varghunden av Jack London. Nu måste jag dock skämmas lite eftersom jag har väntat så länge med att uppleva den, kapitlena började trots allt publiceras 1906, så jag har haft några år på mig. Anledningen till att jag skriver uppleva för det var precis det jag gjorde. Visst, jag var inte i Yukon och var tvungen att kämpa för mitt liv, men historien är så välskriven, så gripande att hela känsloregistret sätts i arbete. Det är utan tveckan en grym historia med karaktärer som vi idag skulle kalla för avskum och djurplågare och med en huvudkaraktär som är allt annat än sympatisk. Men det är just det som är grejen med berättelsen, det är en berättelse på naturens vilkor, den försöker inte försöka verkligheten. Den är skoningslös. Den har ihjäl en om en inte är stark eller anpassningsbar nog, utan en eftertanke för det är livets gång i den hårda skolan. Och ingen får känna av det mer än huvudkaraktären, eller rättare sagt huvudvargen, Vitkäft. Jack London är skoningslös mot sin skapelse som utsätts för allt grovare misshandel ju längre boken går. Från en hyfsat lycklig barndom till ett indianläger där han lär sig att se människan som en gud, till ett ännu värre öde som kamphund under tortyrlika former.

Det är en mörk berättelse men ibland glimtar humorn till, särskilt i bokens första del som tar sin början innan Vitkäfts födelse. Prologen, som är tragisk nog den också handlar Bill och Henry som fått i uppdrag att mitt i vintern föra ett lik till dess slutdestination. Tonen mellan de två männen är kamratlig men hård, det blir inte mycket sagt när kylan ligger på -45. Färden är ett helvete och de jagas av utsvultna vargar och chansen för överlevnad kryper i samma takt som hundarna i spannet faller offer för vargflocken. 

Men jag nämnde ju humor? Jo, männen konstaterar bland annat att olag i magen leder till uselt humör. Men det kanske mest är igenkännings humor? Att dålig mage och uselt humör hör ihop är något min släkt tar på största allvar.  

Som ni nog räknat ut påverkade Varhunden mig otroligt mycket, inte bara handlingen utan även hur den är skriven och på hur många sätt den går att läsas. Inte bara är det en skoningslös naturskildring, det är även en allegori för slaveri, Men den skulle även kunna läsas som en varning över vad sm händer med varelser under extrema former av förtryck och misshandel. När jag läste den kunde jag relatera handlingen till samtida händelser, bland annat situationen i Stockholm.

Varhunden är en klassiker i ordets rätta bemärkelse. Vad tycker ni?  

Tick tock

Diktarna påstår att man för ett ögonblick kan få tillbaka sitt forna jag om man återvänder till ett visst hus eller en viss trädgård där man varit som ung. Sådana pilgrimsfärder är ganska äventyrliga och kan lika väl medföra besvikelse som tillfredsställelse. Bestämda platser, samtida med olika år i ens liv, återfinner man säkrast inom sig själv.

Detta stycke från Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt inleder passande nog Jennifer Egans Huliganerna kommer på besök.

Ni vet den där känslan man kan få ibland. Ett vagt obehag. En känsla av förlust. Det är något som var där förut men som är borta nu. Det är inget så påtagligt att det går att sätta ord på. Det är en förändring som skett så gradvis att man nästan missat den. Det är inget man tänker på. Det är något som bara finns där, ett vilande virus. Men så plötsligt kastas man tillbaka. Det kan vara en doft, en lukt, en plats - så är man där igen som om ingen tid alls har förflutit. Tiotals år kan ha passerat men för några sekunder är man tillbaka. För några hisnande ögonblick har tiden imploderat. Det känns som igår och som en evighet sedan på en och samma gång.

Huliganerna kommer på besök är den känslan mellan två pärmar. Jag kan inte beskriva den bättre än så. Via nedslag i ett antal personers liv under olika tidsperioder får vi följa med på en resa där tiden är huvudperson. Vi rör oss från San Fransiscos punkscen på 1980-talet fram till något tiotal år in i framtiden. Det är ögonblicksbilder där huvudkaraktären i en berättelse kan dyka upp i periferin i nästa kapitel.  Den handlar om tid och vad den gör med oss. Om minnen och om det som var.

För vad var det egentligen som hände med den man var?

”Jag vet inte vad som hände med mig” sa han och skakade på huvudet. ”Jag vet faktiskt inte.” Bennie såg på honom, en medelålders man med yvigt silvervitt hår och tankfulla ögon. ”Du blev vuxen, Alex”, sa han, ”som alla vi andra.”

Jag kan inte komma på ett bättre sätt att avsluta den här recensionen, så jag lämnar er där.

Stina

Det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke!

Då var det återigen dags för det populära inslaget månadens bibliotekarie, ett roligt men lite krävande inslag. Ju fler inlägg desto färre bibliotekarier är det kvar att visa upp och vid närmare eftertanke fanns det inte så många från början. Har ni några kandidater?
Bibliotekarien för Maj tillägnar jag Andreas. En vän som är besatt av svt:s öppet arkiv och ständigt påminde mig om serien Sally. Kalla mig långsam, men tillsist kopplade jag ihop två & två och voilá:

                                                               Månadens bibliotekarie: 

Sally Santeson var huvudkaraktären i SVT's serie Sally. Hon är 34år gaammal och bor med sin pappa som är skotekniker. Hon är en världsfrånvänd karaktär och jag gissar att hon har både en och två diagnoser.
Hon saknar empati, men vilken citatmaskin hon är. Här är några godbitar:

• "Men hur skulle världen se ut om jag, Sally Santesson, uteblev från vardagslunken? Lite gråare, lite futtigare."
• "Och som vi alla vet, det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke!"
• "Vad fan sitter du och säger?! Ska du som är min egen far kalla mig för gammal kärring?!"
• "Och nu citerar jag..."
• "Jag bjuder på det så slipper den gråa massan göra mina hjältemodiga misstag..."
• "Världen är annorlunda nu mot vad den var för 2000 år sedan"
• "Efter regn kommer alltid solsken - efter Aktuellt kommer alltid Sportspegeln."
• "Vill du kvävas långsamt bara för att poeterna slösar så förbannat på papper?"
• "Sånt kan inte noshörningarna!"
• "Jag är en enormt utsatt nollbarns-mamma!"
• "Det är bensinen som förångas och så kommer det ut som rök där bak. Det är som oss människor men vi skyller oftast på hunden!"
• "Jag ska in och rulla en konjak framför brasan och planera rävjakten, sen ska jag köpa upp ett företag och plundra och lägga ner. Det är skönt att jävlas med arbetarklassen till eftermiddagsgroggen!"
• "Nej fan, in med raviolin i mikron bara så man hinner skita innan sporten!"
• "Gud vilken fet och ful människa du är."
• "Det var först när jag träffade Lasse Berghagen som jag fattade att hen inte var monstret i Fredag den trettonde."
• "Jag bjuder inte in folk bara för att de ska stå svettiga och glo på en bamsekoffert."

Trots att den sändes 1999 har jag inga större minnen av serien, förutom att Sally hela tiden slog vad med sin kollega och ofta förlorade, samt att jag tyckte synd om Sallys pappa (Sven Wolter). Vad minns ni?

Nobelpristagare och science fiction-författare



Aaron i full färd med urvalet till maj månads tema

Så har det äntligen blivit dags att presentera maj månads Nobelpristagare, denna månad blir det en kamp mellan två brittiska vinnare med den gemensamma nämnaren att de även skrivit science fiction. Gissa för övrigt om det var svårt att hitta två stycken vinnare med denna inriktning i sitt författarskap.

Vi börjar med att presentera månadens författare, nämligen Doris Lessing. Då hon ska ha influerat bland andra Joyce Carol Oates och Margareth Atwood, kan ni säkert ana att jag har högt ställda förhoppningar på månadens bok. För övrigt ska visst hennes science fiction-romaner bland kännare betraktas som några av de mest originella romaner som skrivits - och det gör ju inte det hela mindre lovande.

Hon är född 1919 i Kermanshah, Iran och hon växte upp i Sydrhodesia, nuvarande Zimbabwe, men lämnade Afrika 1949 och bosatte sig i London, där hon 1950 gav ut sin första roman, The Grass is Singing. Flera av Lessings tidiga verk utspelar sig i Afrika.

Lessing är den äldsta personen som mottagit Nobelpriset i litteratur. 88 år gammal var hon när hon fick priset 2007 med denna motivering: "den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning".



Jag velade länge innan jag slutligen bestämde mig för hennes roman "Shikasta", som handlar om Johor, ambassadör från Canopus, vilken berättar om jorden i en fjärran framtid där jorden hemsöks av svält, krig och miljökatastrofer. I Johors ögon är människorna galna och fullständigt självdestruktiva. Han har fått i uppdrag att rädda mänskligheten, men tror inte själv att det låter sig göras.

Med min förkärlek för dystopier måste jag också få rekommendera hennes "En överlevandes minnen" som beskriver civilisationens förfall.

Den som tar upp kampen mot  månadens författare Doris Lessing är ingen mindre än Rudyard Kipling. Ni känner säkert mest till honom som författare till "Djungelboken" (har för övrigt inte läst och

är tveksam till om jag vill göra det) , men han har även en rad science fiction-noveller på sitt samvete. De mest berömda är "With the Night Mail" och "As Easy As A. B. C.", och det är dessa jag tänkte att vi skulle försöka hinna med under månaden. Jag tror tyvärr att de kan vara svåra att få tag i på biblioteket, men de finns faktiskt att läsa gratis som e-book. Sök bara på titel och free ebook så hittar ni dem.



Hoppas att ni är lika pepp på lite ocreddig nobel-läsning under maj månad som jag och Aaron är!







// Sofia (och Aaron)