"Alltings början" av Karolina Ramqvist handlar om Saga, som växer upp som
dotter till en radikalfeministiska mamma. Vi börjar med att få ta del av
hennes födelseögonblick ochfår sedan
följa henne från livet som tonåring till ung kvinna. Det handlar om hur hon
gärna vill vara den där starka kvinnan, men att det är svårt att veta hur hon egentligen
ska vara det. Boken känns som en alldeles klockren beskrivning av -90 talet och
hur det var att vara tonåring och ung då, men främst av allt handlar det om hennes
totala förälskelse iVictor Schants,
festfixare och Stockholms vackraste man. Hon faller som en fura, kommer
springande så fort han ringer, men vill bortförklara det hela med att hon ”tar
för sig”. Jag tycker att det känns alldeles helt klart som ett utnyttjande. Hon är 15 år första gången hon följer den betydligt äldre Victor hem och jag
har svårt att riktigt se girl powern i det hela. Det känns mest sorgligt.
Sorgligt, men väldigt äkta och tidsandan är fångad på pricken, liksom hur svårt den där tiden faktiskt var när man som Britney Spears så vist (he he) beskrev det som att vara "not a girl, but not yet a woman". Jag låter dessa tänkvärda ord avsluta recensionen, även om det i rätt tidanda snarare borde ha varit "Spice girls" som fått den äran, men jag tyckte helt enkelt inte att deras "Zig-a-zig-ah" kändes lika passande.
Det var Stina
som var kvällens, eller snarare eftermiddagens, värdinna när den 23 februari i år hade blivit dags
för bokmiddagen på temat ”Torka aldrig tårar”. Det blev en julfest, då Stina
som läst alla tre delarna i triologin visste att detta var något som firades i
samtliga böcker. Traditionsenligt kom vi med en Alladin-ask i värdinnepresent
(att vi ätit upp det nedre lagret kan vi tala tyst om). Med på festligheterna
var förutom jag, Aaron och Sebbe även Johan och Katarina.
Stina och Katarina i full julstämning
Julgotter, och man får äta från undre laget på julafton :-)
Stina hade
verkligen ansträngt sig för att få till julstämningen så det var julpyntat i
lägenheten, hon hade bakat pepparkakor, paket fanns till samtliga gäster och hon hade
till och med ordnat en dignande julbord, som inleddes med risgrynsgröt. Både
Sebbe och Stina fick mandel i gröten. Mycket spännande!
Eftersom jag varit så snäll hela året var det givet att de flesta paketen var till mig!
Därefter blev
det traditionsenligt julbord med prinskorv, köttbullar, vegetarisk julskinka,
rödkål och brunkål, ägghalvor, kokt potatis och sill (Johans bidrag). Efteråt
kunde man äta julgods som Sebbe och jag hade med oss.
Efter maten
blev det självklart Kalle Anka följt av tomtebesök och presentutdelning. Aaron
blev mycket glad då han under julafton 2013 sov sig igenom tomtens besök.
Tyvärr missade Johan hela spektaklet då han var ute och köpte tidningen. Alla
gäster hade ombetts ta med sig varsitt paket och när tomten hade gått blev det
dags att spela om dem. Sebbe och jag vann ett paket med Nacho cheese-sås
(Johans och Katarinas bidrag), Stina vann julgodis och Cd-skiva sing-a-long Mary
Poppins (Sebbes och mitt bidrag) och Johan och Katarina vann anteckningsbok med
bild av Erik Saade (Sebbes och mitt bidrag) samt en chokladkartong (Stinas
bidrag) och en teckning (Aarons bidrag).
Tomten!
Aaron var självklart tomtens favorit, vid sidan av mig ;-)
Samtliga gäster
stannade sedan hos Stina för att se på Melodifestivalen och i väntan på att det
skulle börja blev det glögg och Cluedo. Kort sammanfattat en mycket trevlig
kväll som väl passade temat. Och om boken då? Jo, vi gillade den – och Stina
läst hela triologin säger väl en hel del. Övriga två delar står på min
ska-läsa-lista och då den är ganska lång skulle jag tippa på att de blir lästa
under andra halvan av 2014. Nu ser vi med spänning fram emot nästa bokmiddag
som verkar bli mitt kärlekstema från februari 2013 där ”Älskade” av Toni
Morrison var månadens bok.
Övergivna av Michael Grant var månadens bok i Sofias dystopiska ungdomstema oktober 2012. Det är första delen i en serie jag inte kommer att fortsätta läsa. Ni vet ju att jag har en grej för ungdomsböcker, men det här var tyvärr inte en som gav mersmak.
Jag har i vanlig ordning väntat med att läsa Sofias omdöme, men jag vet att hon kände likadant, och jag har hört ryktas att hon sågat den jäms med fotknölarma, så jag ser fram emot att ta del av den svavelosande (?) recensionen. Jag antar således att ”usel” är det adjektiv Sofia skulle använda sig av för att beskriva romanen. Själv skulle jag inte gå riktigt så långt som att kalla den usel. Oengagerande, småtråkig och föga minnesvärd däremot.
Själva storyn är det inget fel på egentligen, den känns faktiskt ganska originell, men utförandet lämnar en del att önska. Flugornas herre blandat med Stephen King en dålig dag typ. Det skulle kunna bli till något riktigt bra, men det lyfter aldrig. Man bryr sig inte om hur det ska gå. Jag tycker också att författaren slänger in mer ingredienser i den här historien än vad den tjänar på. Det blir fånigt istället för spännande.
Med lite redigering och en bättre författare däremot, då hade det kunnat bli en helt annan historia. En historia värd att läsas. Det är inte det här. Det är 400 bortslösade boksidor. Det är timmar av mitt liv jag inte kommer att få igen. Det är, ja, ”blaha” helt enkelt.
Efter februari månads tema vill jag bara passa på att påminna oss om att all kärlek inte suger. I varje fall inte hela tiden. Kärlek kan vara fint också. Har jag hört. Jag förstår om ni inte tar mitt ord på det. Men jag har vänner som vet en del om kärlek. Kanske kan de övertyga er när inte jag kan.
Det här är bara ett litet urval tagna från de romaner jag läst den senaste tiden, plus några gamla favoriter. Kanske har ni några egna stycken att bidra med? Kom igen, hjälp mig komma ihåg varför det är värt det trots allt.
Vad jag älskade, Siri Hustvedt Jag vet inte varför du är bättre och vackrare än någon annan. Jag vet inte varför din kropp är något som jag inte kan sluta tänka på, varför jag tycker att de där små fläckarna och åsarna på din rygg är så ljuvliga eller varför de bleka, mjuka sulorna på dina New Jersey-fötter, som alltid har gått i skor, är mer gripande än några andra fötter, men det är de. Jag trodde att jag skulle få mer tid på mig att kartlägga din kropp, att staka ut dess poler, konturer och terränger, dess inre regioner, såväl tempererade som glödheta – en hel topografi av hud och muskler och ben. Jag sa det aldrig till dig, men jag föreställde mig ett liv som din kartograf, år av utforskningar och upptäckter som hela tiden skulle förändra kartans utseende. Den skulle alltid behöva ritas om och omformas för att hålla jämna steg med dig. Jag har säkert missat saker, Bill, eller glömt dem, därför att halva den tid jag har strövat runt över din kropp har jag varit blind och rusig av lycka. Det finns fortfarande platser jag inte har sett. ----
Nu är det viktigt att jag talar om för dig att jag älskar dig. Jag har hållit inne med det därför att jag är feg. Men nu skriker jag det högt till dig. Och även om jag förlorar dig kommer jag alltid att säga till mig själv: ´Det hade jag. Jag hade honom, och det var svindlande och heligt och ljuvt. Om du tillåter kommer jag alltid att dyrka hela den besynnerliga, vilda, målande person som är du.
Farväl till Berlin, Christopher Isherwood Sometimes I wake up in the night when it’s cold and wish he was there. You never seem to get really warm, sleeping alone.
Visa, Leonard Cohen Jag gick nästan till sängs utan att minnas de fyra vita violerna jag satte i knapphålet på din gröna tröja
och hur jag kysste dig då och du kysste mig blygt som om jag aldrig varit din älskare
Sommarens ljus, Zibby Oneal Om kvällarna numera brukade de flyga med draken eller sjunga eller sitta och titta på Amanda som fångade insekter. När draken föll genom kvällshimlen, såg Kate på Ian som såg uppåt. Hon iakttog honom när han simmade tvärsöver dammen, gick upp över ängen, bredde smör på sitt rostade bröd. I minnet gjorde hon hundratals teckningar av vinkeln på hans axlar, dragen vid hans haka. Hin föreställde sig att måla hans terrakottafärgade hår, de vita fälten mellan hans fingrar när han särade på dem. Hon lärde sig honom på samma sätt som hon en gång hade lärt sig ängen, in i allra minsta lilla detalj – den trådslitna kanten på hans skjortärm, vecken på armbågen, de kisande linjerna i ögonvrårna. En gång hade hon frågat mamma hur en person kunde veta att han älskade någon. Hon hade inte menat älska som man älskar någon i familjen, utan den där andra sortens kärlek som hon egendomligt nog föreställde sig och ibland tänkte på. Tio år gammal hade hon lutat sig mot mamma och frågat, och mamma hade sagt. ”Det kommer du att veta bara.” Och det var sant, tänkte Kate. Hon visste.
----
Någonstans i huset höll mrs Hilmer på med att röja undan i ett rum, men Kate brydde sig inte om det. Hon hörde knappt, uppslukad av den här smältande känslan, inte längre säker på vad som var hans kropp och vad som var hennes. Efter en stund började hon lyssna till vad det var han sa, lyssna med ett halvt öra. ”Jag skulle ha tyckt om att ta med dig, Kate”, sa han, ”Men just nu är jag för gammal för dig. Jag måste resa för långt bort.” Hon visste vad det måste ha varit för saker han sagt innan. Hon förstod vad han sa nu. Men hans handflata låg på hennes hjässa och hans fingrar var i hennes hår. Mellan de bleka insidorna av hans spretande fingrar föreställde hon sig sitt mörka hår. Han berättade för henne att han måste åka bort. Men hans hand sa henne att det inte var för att han inte brydde sig om henne. Hans hand strök över det långa, raka håret, och berättade för henne att hon var vacker. ”Det här är inte rätt tillfälle, Kate”, sa han. ”eller dom rätta omständigheterna. Men här och nu är inte det enda du någonsin kommer att vara med om.” Men ändå, tänkte Kate, här och nu var det enda det någonsin skulle bli av just det här, och så lutade hon sig mot honom och kände hans hand kupa sig över hennes bakhuvud, och ner längs nacken och över håret över hennes axlar. Och hon tänkte på Miranda, som för första gången betraktade alla de skeppsbrutna männen, de första förutom hennes far som hon någonsin hade träffat.
The Invisible Circus, Jennifer Egan “Don´t get me wrong, I was in love with her”, Wolf said. “Crazy about her, absolutely crazy. I don´t expect I´ll ever, ever feel that way about someone again. Jesus God, I hope not”.
Den blinde mördaren, Margaret Atwood Hon fimpar sin cigarett i ett brunt askfat av glas, kryper sedan ihop intill honom med örat mot hans bröst. Hon tycker om att höra hans röst så här, som om den inte började i halsen utan i kroppen, som ett nynnande eller brummande, eller som en röst som kommer från underjorden. Som när blodet flyter genom hennes eget hjärta: ett ord, ett ord, ett ord.
Skuggorna i spegeln, Inger Edelfeldt Oroa dig inte min älskade, det kommer alltid att finnas speglar.
Bokmiddagen på
temat ”Växa upp”, där vi valde att utgå från Margareth Atwoods bok ”Kattöga”
visade sig bli en riktig trevlig ”middag”. Vi(jag, Sebbe och Aaron) samlades hemma hos Stina för att inleda dagen med
brunch. Stina hade slagit på stort och serverade både stekt ägg/potatis/korv,
ugnsvarmt bröd, musli och fil och pålägg i form av korv, skinka och lyxigare
ost. Eftersom bokmiddagen skulle följas upp med besök på vernissage serverades
även rödvin till middagen. Lyxigt värre!
Lyxfrukost á la Stina
Mmmmmm Brunch!
Vin - en viktig del i en kulturfrukost!
Och familjen Möller som hade väntat
med att äta frukost högg in med god aptit, i alla fall två av dem medan den
tredje planlöst vandrade omkring i lägenheten och gjorde diverse kleptomanska
försök att plocka på sig såväl mosters småslantar som hennes post-its lappar
och diverse skor och cd-skivor. Vi har uppfostrat honom väl ;-).
En liten kleptoman
När brunchen
var avklarad begav vi oss så iväg för lite kultur, i from av vernissage.
Konstnären Olga Semenova var det som ställde ut. Då Kattöga handlar om en
konstnär tyckte vi att det kändes passande. Det är ju inte varje dag man tar
sig tid att gå på vernissage heller.
Vi blev
positivt övverraskade av såväl konsten som möjligheterna till förtäring, även
om Aaron påpekade att utbudet var väl smalt…. Tavlorna var riktigt vackra och
jag blev väldigt förtjust i ”Blå dans, som syns i bakgrunden på Aaronbilden. Men då priset var
lite häftigt för min smak, 23 000 kronor, blev det inget köp.
Stina klagar inte på förtäringen i alla fall....
Kulturbebis med tillhörande pappa
Även Kalle
mötte upp oss för lite kultur på lördagsmorgonen, men när det blev dags att dra
vidare tackade han för sig. Vi andra däremot passade på att checka in ytterligare
två vernissager, där Anna Linnea Liljeholm ställde ut på den ena. Även det var
riktigt fin konst, som delvis var broderad. Hennes konst kan ni checka in på
www.annaliljeholm.com.
En något sliten Kalle
Mosters grabb gick INTE med på att någon annan än moster skulle bära
Sedan blev det
dags att avdrunda det hela med en fika på musei-restaurangen. Stina tog ett
glas rödvin och chokladkaka, jag valde en chokladboll och kaffe och Sebbe
cheesecake och kaffe. Att han sedan spillde ut det sistnämnda över bordet, sig
själv och min tröja kan vi tala tyst om……
Kulturfika
Helt klart en
riktigt rolig bokmiddag, och om boken kan jag bara konstatera att både Stina
och jag konstaterade att det måste vara någon av de bästa uppväxtskildringarna
som gjorts! Två tummar upp för ”Kattöga”!
Trevligt initiativ Alex, fast jag är inte helt säker på att jag vill veta vad böckerna på mitt nattduksbord säger om mitt (kaotiska? förvirrade? ostabila?) inre. Till att börja med kan man bara konstatera att mitt nattduksbord på intet sätt är lika organiserat och välordnat som Alex. Storleksordning? Glöm det. Här ligger böckerna i en salig röra. Vissa är påbörjade (vid vitt skilda tidpunkter), vissa väntar på det rätta tillfället för påbörjad läsning och andra är utlästa och väntar på att recenseras.
Det finns dock vissa likheter. Maria Svealands Hatet har en plats på båda våra nattduksbord. Kanske inte så konstigt då det var mars månadsbok 2013. Vi blandar båda högt och lågt. Alex läser Karin Boye, böcker om feminism och blandar upp det med Wahlströms ungdomsserie Animorphs (hahaha). Själv läser jag Lessing, Egan och Bulgakov men också Francine Pascals Sweet life (där vi får möta de lite äldre upplagorna av vår barndoms tvillingfavoriter) och Grease fotonovell (som innehåller mer än 350 färgbilder ur succéfilmen).
Då det är svårt att avgöra från bilderna vilka titlarna är kommer här en liten lista, för er skull organiserad under kategorierna Olästa, Lästa och Påbörjade.
Olästa Grease fotonovell. Hatet av Maria Sveland. En överlevandes minnen av Doris Lessing. Emerald City and other stories av Jennifer Egan.
Lästa Torka aldrig tårar utan handskar. 1. Kärleken av Jonas Gardell.
Påbörjade Alltings början av Karolina Ramqvist. Filosofin i sängkammaren av Markis De Sade. Sweet life av Francine Pascal. Bronsåldersmordet av Jonathan Lindström. Vid Grand Central Station där jag satt och grät av Elisabeth Smart. Resehandbok för singlar av Liz Tuccillo. Poetens liv av Ellen Mattson. Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov. Allt av Martina Lowden.
Så, vad ska man då dra för slutsats av allt det här? Jag tar mig friheten att psykoanalysera mig själv utifrån mitt sängbord och vad som där finns att beskåda.
Utifrån detta skulle jag säga att personen ifråga (det vill säga jag själv) är en ostrukturerad, förvirrad (identitetskris?) kanske feministiskt lagd (Hatet talar för, Resehandbok för singlar talar emot) singelkvinna i 30-årsåldern med vissa perversa drag (tack för den de Sade) och intresse för arkeologi, litteratur och kultur i alla dess former. Har ni en annan tolkning att bjuda på?
I ett försök att bli mer aktiv har jag laddat ner blogger till mobilen.
Det lät som en bra idé, men vi får se hur mycket aktivare jag faktiskt blir
Hur som helst tänkte jag börja på en ny serie inlägg, en serie som är tänkt att organisera mitt läsande, en bokhög i taget. En ny bok får påbörjas när den förra är utläst och boktrianglad osv tills högen är slut och en ny hög får ta dess plats. Visst låter det som en utopi?
Sen kan en ju också fundera på vad min bokhög säger om mig. Både sett till titlarna & att böckerna/tidningarna är ordnade efter storlek.
Vilka böcker har ni på sängbordet? Vad säger de om er?
Egenmäktigt förfarande: En roman om kärlek är en studie av kärleken och dess mekanismer, och det är ingen smickrande bild av kärleken som ges. Men sedan när är kärleken vacker när den detaljstuderas på nära håll?
Det är lite för hög igenkänningsfaktor för att det ska kännas helt bekvämt, i varje fall till en början. För har vi inte alla varit där? Varit den som vill mer. Som vill ha allt, men som får nöja sig med de smulor som ges. Och som gör det också, nöjer sig. Stolthet och vanligt sunt förnuft - allt får stryka på foten så länge det finns hopp om något mer, om en fortsättning på det som inte får vara slut.
En blick, ett ord, en gest. Allt analyseras i hopp om att något ska finnas där. Att det ska ha varit på riktigt. Det är den som vill minst som har makten som Ester konstaterar. Det som är livsavgörande för henne är ett tidsfördriv för Hugo.
Jag är inte förbehållslöst positiv till romanen, men jag älskar inledningen och vissa stycken bara för att de är så på pricken. Det är roligt och tragiskt på en och samma gång. Som i början när Ester försöker bete sig normalt för att inte avslöja sig, men kanske inte lyckas helt.
Efter ett tag tycker jag dock att historien tappar farten och det blir lite tjatigt. Han vill inte ha dig! vill man ropa till Ester som ytterligar en stämma i den ständigt närvarande vänninekören. Ge upp! Hitta nån annan! Men det är klart, Ester skulle inte ha lyssnat ens om hon kunnat höra mig genom boksidorna. Jag förstår henne, jag skulle inte ha lyssnat heller. Det är inte över förrän det är över. Tyvärr.
Här nedan kommer några av mina favoritstycken. Enjoy.
Det finns ett motstånd hos den som vill bort, en rädsla för det okända, för krånglet och för att ångra sig. Den som inte vill bli lämnad ska utnyttja det motståndet. Men då måste den lägga band på behovet av klarhet och uppriktighet. Saken måste förbli oformulerad. Den som inte vill bli lämnad ska överlåta på den som vill bort att uttala förändringen. Endast så går det att behålla en människa som inte vill vara hos en. Därav världens vidsträckta relationella tystnad. --- När hon vaknade den första morgonen fanns ingen sorg och ingen saknad, bara frihetskänslor. Sitt lyckorus kan ingen låtsas bort. Det sägs att brytningen alltid är tung. Men den som är förälskad i en annan är inte samtidigt olycklig, inte på riktigt. Man kan vara betryckt av skuld och trasslet som väntar, man kan lida med den andra. Men förälskelsen är total, även totalitär. Den omfattar allt man gör och tänker, därav dess skövlande kraft. --- Hon om någon borde veta att den som lämnar har ingen smärta, den som lämnar behöver inte tala ty den har inget att tala om. Den som lämnar är klar.
Franny och Zooey av J D Salinger var ett spontanlån på bibblan då den stod framme vid klassikerhyllan och såg lockande ut. Jag borde inte, då bokberget enligt ett gammalt djungelordspråk aldrig minskar. Men ni vet hur det är.
Boken saknar baksidestext, och jag har ingen större koll på Salinger, så jag hade ingen aning om vad det var för slags bok jag fått med mig hem, men jag gillade titeln, Franny och Zooey. Jag såg två tonårsflickor framför mig, och hur vi får följa deras äventyr, ändlösa samtal och grubblerier. Detta var alltså vad jag förväntade mig men inte riktigt vad jag fick. Franny och Zooey visar sig vara bror och syster, två medlemmar av den brokiga familjen Glass. Glass är vad jag senare förstått en familj som vi får följa i flera andra av Salingers verk. Jag förstår varför, för den här familjen är på gott och ont ganska svår att värja sig emot. Särskilt gillar jag Mrs Glass som på ett tämligen oefterhärmligt sätt delar med sig av livsvisdom, goda råd och allmänna betraktelser till sina (stackars) barn. Styckena där hon och Zooey (brodern ifråga) munhuggs är helt enkelt briljanta och hör till mina favoritstycken i boken.
Boken består av två noveller som ursprungligen publicerades var och en för sig, 1955 respektive 1957. Salinger kallar blygsamt sitt verk en tämligen torftig lite bok i dedikationen till sin förläggare, men ni får mitt ord på att den här lilla pärlan på inget sätt bör beskrivas som torftig. Jag gillar hans pratiga ton, och hur han lyckas fånga alla vardagliga detaljer så på pricken. Det känns äkta.
Vi anar efter hand att något hänt Franny och det är kring detta som båda novellerna kretsar. Först hade jag väldigt svårt för Zooey. Jag uppfattade honom som dryg, egenkär och ja, som ganska irriterande helt enkelt. Det är inte så att den åsikten kom att revideras helt efter läsningens gång, för han är verkligen dryg, egenkär och irriterande, men han är mer än så. Det finns ett sympatiskt drag hos honom som gör att man förlåter honom övriga brister. Så har vi Franny, som till en början verkar vara en intressant bekantskap men som jag till slut bara vill be skärpa sig. Men lyckas man, som den övriga familjen Glass, ha överseende med Franny och hennes nycker så väntar mycket trevlig läsning.
Stina
