Edith Södergran är utan tvekan en av Sveriges mest betydande poeter och anses vara en av huvudpersonerna inom den svenska moderna lyriken.
Jag har läst en del av hennes verk tidigare men aldrig riktigt tagit dem till mig. Av någon anledning har jag svårare att relatera till och ta till mig svensk lyrik och lyrik på svenska. Varför det är så vet jag inte. Någon som har en idé?
Den senaste tiden har jag dock gjort en ansträngning med Edith Södergran eftersom jag fullkomligt älskar ett av hennes citat. Eller rättare sagt, hennes inledning i Septemberlyran, som gavs ut 1918.
"Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är."
Är det inte vackert och tänkvärt? Tanken på att våga ta sitt utrymme, på att inte fördumma sig själv bara för att någon eller några ska acceptera en. Ett beteende jag tyvärr finner i mig själv. Som jag dock tänker skylla på den patriarkala kultur vi lever i. Samt den våg av anti-intellektualism som strömmat genom samhället de senaste åren.
Se bara på How I Met Your Mother och avsnitt 5.22, Robots VS Wrestlers där Ted vill gå på en kulturkväll och de andra på evenemanget robots VS Wrestlers, där gästerna på kulturkvällen framställs som underliga och snobbiga och Ted inser vilken idiot han är som intresserar sig för kultur. Vilket räknas som en seger då han i slutet av avsnittet följer med och ser robotar slåss mot brottare.
Eftersom vi ser händelserna ur gängets perspektiv är allt svårt att förstå sig på och som tittare är det meningen att vi ska stå på deras sida, utan att reflektera över varför det är så farligt och töntigt att vara påläst. Det var också där jag tappade intresset för den serien. (För att inte tala om Marshalls ständiga och accepterade slut-shaming).
Jag menar inte att vi inte ska kunna supa oss fulla och göra dumheter, eller att allt vi konsumerar måste ha en baktanke. Ibland är det skönt att slappna av och glo på något dumt på TV. En av mina favoritserier är It's always sunny in Philadelphia, är väl ett typexempel på idioti på TV.
Varför har normen blivit att vi, särskilt kvinnor ska fördumma oss själva? Varför är det så fel att visa att vi vet något? Å andra sidan sägs det ju att kunskap är farligt och vad är farligare än en befolkning (eller en kvinna) som tänker och analyserar? Eller en tjejkompis som efter ett tag kan mer eller lika mycket om serievärlden som du?
Hur ska vi annars kunna utvecklas och framför allt, stå ut med varandra? Så läge vi inte ser ner på folk, så länge vi inte stänger våra gränser. Så länge vi inkluderar de som vill medverka och påverka. Men det samma gäller väl det mesta i livet?
tisdag 8 april 2014
måndag 7 april 2014
Vilken Tvilling-karaktär är du?
Hittade det här testet på Buzzfeed. Kanske något för er?
Jag blev Elizabeth. Ingen större överraskning kanske, hade blivit förvånad om jag blivit Jessica eller Lila.
torsdag 3 april 2014
Sjuk jävla dynga
Jag har läst ut Markis de Sades Filosofin i sängkammaren. Jag ångrar mig. Jag mår lite illa.
Jag tänker inte skriva en mer ingående recension än så, den skitboken har redan tagit tillräckligt mycket av min tid i anspråk. Bilden som finns på försättsbladet uttrycker ganska precist mina känslor. Det får räcka med det.
Vill man läsa en mer ingående recension kan jag rekommendera Sofias. Något jag däremot för mitt liv INTE kan rekommendera är romanen ifråga. Undvik!
Ursäkta mig, men jag måste gå på toan och spy nu.
Stina
Jag tänker inte skriva en mer ingående recension än så, den skitboken har redan tagit tillräckligt mycket av min tid i anspråk. Bilden som finns på försättsbladet uttrycker ganska precist mina känslor. Det får räcka med det.
Vill man läsa en mer ingående recension kan jag rekommendera Sofias. Något jag däremot för mitt liv INTE kan rekommendera är romanen ifråga. Undvik!
Ursäkta mig, men jag måste gå på toan och spy nu.
Stina
måndag 31 mars 2014
Who deserves a second chance?
En utdragen och synnerligen genomtänkt urvalsprocess är till ända. Den varade i en helg. Eller ska jag vara ärlig så varade den en timme eller två igår eftermiddag. Men under de timmarna skapades magi. Jag talar om Alex månadstema från juni 2013 där vi utmanats att ge en av Boktriangelns böcker en ny chans. Precis som Sofia fuskar jag lite, för som vi alla kunnat enas om är livet för kort för en dålig bok. Read it once shame on me, read it twice really really shame on me (eller hur var det nu igen?). Det har inte varit lätt att utse en vinnare, men vem har sagt att det är lätt på botten? Inte jag.
Så, då har jag förhoppningsvis byggt upp spänningen lite. Kan ni inte bara dö efter att få reda på vem det ska bli? Men då får ni vänta. Jag tänker nämligen börja med att presentera vilka det (av olika anledningar inte ska bli). Nu kan jag ha råkat avslöja vinnaren för en av triangelns medlemmar. Vi kan tala tyst om det i fortsättningen. Try to act surprised, okay?
1. Nummer ett och mitt självklara förstahandsval var Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Hon skrev Naturen, har beskrivits som Martina Lowden light och hamnade på min bottenlista 2012, plats nummer 6. Men jag känner att det finns potential och att en andra chans inte nödvändigtvis skulle ha varit fel.
Det faller på en punkt dock, en viktig sådan. Hon verkar inte ha kommit med något nytt sedan debuten 2009. Hon var visserligen en av redaktörerna till Skunk: de bästa texterna från skunk.nu, där hon tillsammans med Ida Säll valt ut de bästa texterna från communityn Skunk, men nu var det ju Carolines egna texter jag skulle ge en chans. Det verkar vara en rätt kul antologi annars. Ur förordet kan man läsa följande: ”Skunk är ingenting. Skunk har inte gjort ett skit och det är Skunks poäng. Skunk är som den sämsta sortens förälder. Det fanns inga förväntningar. Ingenting har tagits om hand och ingenting har modererats. Skunk har blivit ett övergivet rum.”
Stina
Så, då har jag förhoppningsvis byggt upp spänningen lite. Kan ni inte bara dö efter att få reda på vem det ska bli? Men då får ni vänta. Jag tänker nämligen börja med att presentera vilka det (av olika anledningar inte ska bli). Nu kan jag ha råkat avslöja vinnaren för en av triangelns medlemmar. Vi kan tala tyst om det i fortsättningen. Try to act surprised, okay?
1. Nummer ett och mitt självklara förstahandsval var Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Hon skrev Naturen, har beskrivits som Martina Lowden light och hamnade på min bottenlista 2012, plats nummer 6. Men jag känner att det finns potential och att en andra chans inte nödvändigtvis skulle ha varit fel.
Det faller på en punkt dock, en viktig sådan. Hon verkar inte ha kommit med något nytt sedan debuten 2009. Hon var visserligen en av redaktörerna till Skunk: de bästa texterna från skunk.nu, där hon tillsammans med Ida Säll valt ut de bästa texterna från communityn Skunk, men nu var det ju Carolines egna texter jag skulle ge en chans. Det verkar vara en rätt kul antologi annars. Ur förordet kan man läsa följande: ”Skunk är ingenting. Skunk har inte gjort ett skit och det är Skunks poäng. Skunk är som den sämsta sortens förälder. Det fanns inga förväntningar. Ingenting har tagits om hand och ingenting har modererats. Skunk har blivit ett övergivet rum.”
Stina
Hatet
Hatet av Maria Sveland var trots sitt tunga ämne en riktig sträckläsarbok. Jag praktiskt taget slukade den. Bara det är ett gott betyg då jag annars inte är särskilt förtjust i facklitteratur. Jag är inte heller varken insatt i eller särskilt intresserad av politik. Å andra sidan behöver man knappast ha ett brinnande politiskt intresse för att få ut något av läsningen. Sveland krånglar inte till det i onödan utan hållet det på rätt nivå för oinsatta läsare som jag själv.
Det är skrämmande läsning. Och upprörande. Allt detta hat för något så självklart som en önskan om ett jämställt samhälle. Det är så man blir mörkrädd.
Stina
Det är skrämmande läsning. Och upprörande. Allt detta hat för något så självklart som en önskan om ett jämställt samhälle. Det är så man blir mörkrädd.
Stina
söndag 30 mars 2014
Vid Grand Central Station där jag satt och grät
Jag fastnar lätt för boktitlar. Det kanske ni förstått under de år som vi trianglat tillsammans. Jag hade till exempel ingen aning om vad Frannie och Zooey handlade om, men den fick följa med hem på impuls liksom Egentligen älskar jag en annan. Det är en urvalsprocess som ibland visar sig lyckosam och ibland inte.
Nu senast fastnade jag för en roman med titeln Vid Grand Central Station där jag satt och grät. Den handlar om en ung kvinna som beskriver sin kärlek till en gift man. Det är en kärlek som riskerar att lämna hennes liv i ruiner, det är hon medveten om men hon har inget val. Utan den älskade skulle livet förlora doft och smak.
På förhand tror jag att det här är något jag verkligen kommer att gilla. Ja inte bara jag förresten, Boktipset tippar att jag kommer att ge den högsta betyg (men det blev bara 2 av 5 stjärnor). Titeln lovar så mycket, så kanske var det oundvikligt att den skulle göra mig besviken. Det är synd, för det är inte bara titeln jag tycker om utan bakgrunden. Elizabeth Smart var en kanadensisk poet, och i den här romanen skildrar hon kärleksrelationen med den engelske poeten George Barker. Det var ett förhållande som kom att bli livsavgörande.
Det är inte lätt att kort sammanfatta deras romans, men jag gör ett försök då jag tycker att verkligheten i det här fallet är bättre än dikten (no pun intended). Elizabeth var intelligent, vacker och viljestark och saknade inte uppvaktning. Men hon visste vad hon ville ha, ingen annan än en stor poet skulle få hennes hjärta. Så visar någon henne en bok med dikter av George. Han är engelsman men befinner sig i Japan samtidigt som ett världskrig står för dörren. Elisabeth bestämmer sig för George innan de ens har träffats, den här mannen talar hennes språk. Hon engagerar sig i en räddningskampanj och skriver brev till över hundra personer för att samla in respengar. Sent omsider berättar George att han är gift och att respengar behövs även till hustrun.
Första mötet blir en besvikelse, inte enbart på grund av hustrun utan för att han utseendemässigt inte lever upp till Elizabeths förväntningar (haha). Men inget av detta avskräcker Elizabeth som tycker att hon hela sitt unga liv väntat på denne provocerande poet. Hon har redan beseglat sitt öde. I romanen beskriver hon det som att hon är besatt av kärleken och saknar valmöjligheter. För henne finns ingen annan.
Stunden på Grand Central Station är tagen ur verkligheten då George inte kom och mötte sin gravida flickvän. Någon mer passion inträffade inte i Elizabeths liv. Bara Barker kom som ett korsdrag då och då mellan hustrun och hans andra muser.
Alla ingredienser finns för att det ska bli riktigt tilltalande: en titel att döda för, starka känslor, förbjuden kärlek, tragedi, verklighetsbakgrund. Men. Jag tycker helt enkelt inte om Elizabeths Smarts språk. Det faller på det. Jag vill tycka om det. Jag anstränger mig för att göra det, men kan inte. Det är för mycket ord, för utbroderat. Jag går vilse i hennes högstämda snårskog av metaforer. Det är en tunn bok men jag känner mig lätt utmattad efter att ha läst bara några sidor.
Det är inte uselt men det är inte för mig. Det finns ett fåtal guldkorn, några stycken där jag viker hundöron för att hitta tillbaka till. Det här stycket är ett sådant: ”Jag har lärt mig att röka därför att jag behöver någonting att hålla mig fast i. Jag vågar inte vara utan en cigarett i handen. Om jag skulle titta åt andra hållet när domedagen är inne, hur ska jag kunna undvika att bli förvandlad till sten om jag inte kan erinra mig något att göra som för mig tillbaka till det dagliga livets enkelhet och trygghet?”
Annars låter en typisk mening såhär: ”Men den där väldiga skuggan är mer än min enda måne, mer än min undergång till och med: den är den oskyldigt smygande ankomsten av nästa generation, som rinner upp en fröjdefull natt och efterlämnar en hel äng full av gråtande mjölkerskor när dess syfte har burit frukt.”
Det blev således inget lyckokast den här gången, men titeln alltså. Love it! Är lite sugen på att låta den stå kvar i bokhyllan bara av den anledningen.
Stina
Nu senast fastnade jag för en roman med titeln Vid Grand Central Station där jag satt och grät. Den handlar om en ung kvinna som beskriver sin kärlek till en gift man. Det är en kärlek som riskerar att lämna hennes liv i ruiner, det är hon medveten om men hon har inget val. Utan den älskade skulle livet förlora doft och smak.
På förhand tror jag att det här är något jag verkligen kommer att gilla. Ja inte bara jag förresten, Boktipset tippar att jag kommer att ge den högsta betyg (men det blev bara 2 av 5 stjärnor). Titeln lovar så mycket, så kanske var det oundvikligt att den skulle göra mig besviken. Det är synd, för det är inte bara titeln jag tycker om utan bakgrunden. Elizabeth Smart var en kanadensisk poet, och i den här romanen skildrar hon kärleksrelationen med den engelske poeten George Barker. Det var ett förhållande som kom att bli livsavgörande.
Det är inte lätt att kort sammanfatta deras romans, men jag gör ett försök då jag tycker att verkligheten i det här fallet är bättre än dikten (no pun intended). Elizabeth var intelligent, vacker och viljestark och saknade inte uppvaktning. Men hon visste vad hon ville ha, ingen annan än en stor poet skulle få hennes hjärta. Så visar någon henne en bok med dikter av George. Han är engelsman men befinner sig i Japan samtidigt som ett världskrig står för dörren. Elisabeth bestämmer sig för George innan de ens har träffats, den här mannen talar hennes språk. Hon engagerar sig i en räddningskampanj och skriver brev till över hundra personer för att samla in respengar. Sent omsider berättar George att han är gift och att respengar behövs även till hustrun.
Första mötet blir en besvikelse, inte enbart på grund av hustrun utan för att han utseendemässigt inte lever upp till Elizabeths förväntningar (haha). Men inget av detta avskräcker Elizabeth som tycker att hon hela sitt unga liv väntat på denne provocerande poet. Hon har redan beseglat sitt öde. I romanen beskriver hon det som att hon är besatt av kärleken och saknar valmöjligheter. För henne finns ingen annan.
Stunden på Grand Central Station är tagen ur verkligheten då George inte kom och mötte sin gravida flickvän. Någon mer passion inträffade inte i Elizabeths liv. Bara Barker kom som ett korsdrag då och då mellan hustrun och hans andra muser.
Alla ingredienser finns för att det ska bli riktigt tilltalande: en titel att döda för, starka känslor, förbjuden kärlek, tragedi, verklighetsbakgrund. Men. Jag tycker helt enkelt inte om Elizabeths Smarts språk. Det faller på det. Jag vill tycka om det. Jag anstränger mig för att göra det, men kan inte. Det är för mycket ord, för utbroderat. Jag går vilse i hennes högstämda snårskog av metaforer. Det är en tunn bok men jag känner mig lätt utmattad efter att ha läst bara några sidor.
Det är inte uselt men det är inte för mig. Det finns ett fåtal guldkorn, några stycken där jag viker hundöron för att hitta tillbaka till. Det här stycket är ett sådant: ”Jag har lärt mig att röka därför att jag behöver någonting att hålla mig fast i. Jag vågar inte vara utan en cigarett i handen. Om jag skulle titta åt andra hållet när domedagen är inne, hur ska jag kunna undvika att bli förvandlad till sten om jag inte kan erinra mig något att göra som för mig tillbaka till det dagliga livets enkelhet och trygghet?”
Annars låter en typisk mening såhär: ”Men den där väldiga skuggan är mer än min enda måne, mer än min undergång till och med: den är den oskyldigt smygande ankomsten av nästa generation, som rinner upp en fröjdefull natt och efterlämnar en hel äng full av gråtande mjölkerskor när dess syfte har burit frukt.”
Det blev således inget lyckokast den här gången, men titeln alltså. Love it! Är lite sugen på att låta den stå kvar i bokhyllan bara av den anledningen.
Stina
tisdag 25 mars 2014
Lets talk about love
Ni har redan fått träffa några av dem, mina vänner som vet en del om kärlek, men det finns fler som knows a thing or two about love. Oklart om de verkar inspirerande eller avskräckande. Kanske lite av båda, som brukligt när vi rör oss på kärlekens område.
Well I´d trade all my tomorrows for a single yesterday, holdin´ Bobby´s body close to mine.
Me and Bobby McGee – Kris Kristofferson
I loved you in the morning, our kisses deep and warm, your hair upon the pillow, like a sleepy golden storm. Yes, many loved before us, I know that we are not new, in city and in forest they smiled like me and you. But now it´s come to distances and both of us must try. Your eyes are soft with sorrow. Hey that´s no way to say goodbye.
Hey that´s no way to say goodbye – Leonard Cohen.
Fast jag inte sett dig på så länge tänker jag på dig ibland. Det var nånting som fastnat på mig, nåt som aldrig helt försvann. Fanfanfan det skulle varit du. Fanfanfan det skulle varit du.
Fan, fan, fan – Thåström.
Och vad vet du om kärleken? Förrän du förgäves hatat den... Och vad vet du om hur hjärtat kan bränna? För kärlek som aldrig kan dö, men inte heller leva... Hon kommer aldrig tillbaka. Hon kommer aldrig tillbaka. Det är mitt eget fel vad som än händer med mitt hjärta för jag har alltid vetat att du inte skulle stanna. Jag blir hellre ensam än lycklig med någon annan. Sprid ut bensinen över solnedgången. Riv ner staden. Häll ut havet ända bort till horisonten. Tysta ner musiken, hon kommer aldrig hit igen.
Brännö Serenad - Håkan Hellström
Jag ville mötas nånstans nere på djupet. Jag har varit där förut och jag är inte rädd. Och dina ögon ja de ändrar färg i ljuset, men de kan titta nu jag är beredd. Lät du henne komma närmre, var hon vackrare än mig? Ja det finns dagar som jag tänker mer på henne än på dig. Jag går bredvid men halkar efter, jag orkar inte springa mer. Försökt att visa dig med blicken men det är inte mig du ser. Den här platsen är någon annans och jag måste hitta ut. Hur ska man älska nån som har älskat nån förut?
Lät du henne komma närmre - Melissa Horn
Come and conquer and drop your bombs. Cross my borders and kill the calm. Bear your fangs and burn my wings. I hear the bullets singing. And if you want me I´m your country. If you win me I´m forever – oh yeah! Cause you´re the storm that I´ve been needing and all this peace has been deceiving. I need some wind to get me sailing so it´s the storm that I believe in. You fill my heart, you keep me breathing cause you´re the storm that I believe in and if you want me I´m your country.
You´re the storm – The Cardigans
Stina
Well I´d trade all my tomorrows for a single yesterday, holdin´ Bobby´s body close to mine.
Me and Bobby McGee – Kris Kristofferson
I loved you in the morning, our kisses deep and warm, your hair upon the pillow, like a sleepy golden storm. Yes, many loved before us, I know that we are not new, in city and in forest they smiled like me and you. But now it´s come to distances and both of us must try. Your eyes are soft with sorrow. Hey that´s no way to say goodbye.
Hey that´s no way to say goodbye – Leonard Cohen.
Fast jag inte sett dig på så länge tänker jag på dig ibland. Det var nånting som fastnat på mig, nåt som aldrig helt försvann. Fanfanfan det skulle varit du. Fanfanfan det skulle varit du.
Fan, fan, fan – Thåström.
Och vad vet du om kärleken? Förrän du förgäves hatat den... Och vad vet du om hur hjärtat kan bränna? För kärlek som aldrig kan dö, men inte heller leva... Hon kommer aldrig tillbaka. Hon kommer aldrig tillbaka. Det är mitt eget fel vad som än händer med mitt hjärta för jag har alltid vetat att du inte skulle stanna. Jag blir hellre ensam än lycklig med någon annan. Sprid ut bensinen över solnedgången. Riv ner staden. Häll ut havet ända bort till horisonten. Tysta ner musiken, hon kommer aldrig hit igen.
Brännö Serenad - Håkan Hellström
Jag ville mötas nånstans nere på djupet. Jag har varit där förut och jag är inte rädd. Och dina ögon ja de ändrar färg i ljuset, men de kan titta nu jag är beredd. Lät du henne komma närmre, var hon vackrare än mig? Ja det finns dagar som jag tänker mer på henne än på dig. Jag går bredvid men halkar efter, jag orkar inte springa mer. Försökt att visa dig med blicken men det är inte mig du ser. Den här platsen är någon annans och jag måste hitta ut. Hur ska man älska nån som har älskat nån förut?
Lät du henne komma närmre - Melissa Horn
Come and conquer and drop your bombs. Cross my borders and kill the calm. Bear your fangs and burn my wings. I hear the bullets singing. And if you want me I´m your country. If you win me I´m forever – oh yeah! Cause you´re the storm that I´ve been needing and all this peace has been deceiving. I need some wind to get me sailing so it´s the storm that I believe in. You fill my heart, you keep me breathing cause you´re the storm that I believe in and if you want me I´m your country.
You´re the storm – The Cardigans
Stina
måndag 24 mars 2014
Deppig läsning
Så kallad chic lit brukar sällan nå högre litterära vyer. Jag hade alltså inga stora förväntningar när jag påbörjade läsningen av Liz Tuccillos Resehandbok för singlar. Jag förväntade mig inget mästerverk, men jag förväntade mig åtminstone att bli road, särskilt med tanke på att Liz var en av författarna till tv-serien Sex and the city. Men nej. Det här är inte kul, snarare deprimerande.
Efter att ha läst den här boken vill man verkligen inte vara singel. Fast så desperat är jag inte att jag skulle överväga att gifta mig med en person jag inte älskar för att slippa vara ensam (vilket självklart många av kvinnorna i den här boken kan tänka sig att göra). Men ge mig ett par år så kanske jag är där jag också. För att vara ensam är inget alternativ. Det har Liz Tuccillo lärt mig. Att vara singel är döden! Ve mig och alla andra kvinnor över 30 som drabbats av detta öde. Måtte vi lära oss att älska oss själva när ingen annan gör det.
Boken inleds med att Julia drar ihop kompisgänget för att muntra upp vännen Georgia som blivit dumpad av sin svinige make och åter gör inträde på singelarenan. Det hade kunnat vara en bra idé, men slutar med fylleslag där Georgia dansar på bardisken och vägrar gå ner tills hon blir i princip utslängd, Serena måste magpumpas, Alice gör sig dummare än vad hon är därför att män inte gillar intelligenta kvinnor och Ruby toktrånar efter en kille hon känt i fem minuter och som inte verkar särdeles intresserad. Nämnde jag att det var deprimerande läsning?
Jag känner helt enkelt inte igen mig i det här. Thank God! Jag tycker inte det är lustigt att läsa om singelkvinnor som ligger med prostituerade på semester i Brasilien. Det är kanske är tänkt att verka frigjort och härligt på något sätt, men jag tycker inte att sexköp på något vis förtjänar att framställas på det viset. Det är lika sunkigt och vidrigt oavsett vilket kön sexköparen har. Som om det ens ska behöva påpekas. Suck! Den amerikanska dubbelmoralen, är den inte härlig.
Inte ens huvudpersonens studieresa världen över för att se hur singlar lever i andra länder kan lyfta den här stentrista historien. Det enda som serveras på den flygturen är plattityder som att brasilianskor har vältränade rumpor, isländskor inte dejtar och att fransyskor har sin stolthet.
Enda gångerna den här romanen är rolig är när den är det ofrivilligt, som att isländskor beskrivs som stolta, vackra vikingakvinnor (haha) och att de (läs skandinaver) ligger med varandra vid första träffen. Oss lättfotade skandinaver har de tydligen full koll på i USA.
Sammanfattning:
Underhållning: 1 poäng (ofrivillig sådan).
Igenkänning: 1 poäng (jag är skandinav, jag dejtar inte och släpper till första kvällen).
Betyg: 0 poäng.
Stina
Efter att ha läst den här boken vill man verkligen inte vara singel. Fast så desperat är jag inte att jag skulle överväga att gifta mig med en person jag inte älskar för att slippa vara ensam (vilket självklart många av kvinnorna i den här boken kan tänka sig att göra). Men ge mig ett par år så kanske jag är där jag också. För att vara ensam är inget alternativ. Det har Liz Tuccillo lärt mig. Att vara singel är döden! Ve mig och alla andra kvinnor över 30 som drabbats av detta öde. Måtte vi lära oss att älska oss själva när ingen annan gör det.
Boken inleds med att Julia drar ihop kompisgänget för att muntra upp vännen Georgia som blivit dumpad av sin svinige make och åter gör inträde på singelarenan. Det hade kunnat vara en bra idé, men slutar med fylleslag där Georgia dansar på bardisken och vägrar gå ner tills hon blir i princip utslängd, Serena måste magpumpas, Alice gör sig dummare än vad hon är därför att män inte gillar intelligenta kvinnor och Ruby toktrånar efter en kille hon känt i fem minuter och som inte verkar särdeles intresserad. Nämnde jag att det var deprimerande läsning?
Jag känner helt enkelt inte igen mig i det här. Thank God! Jag tycker inte det är lustigt att läsa om singelkvinnor som ligger med prostituerade på semester i Brasilien. Det är kanske är tänkt att verka frigjort och härligt på något sätt, men jag tycker inte att sexköp på något vis förtjänar att framställas på det viset. Det är lika sunkigt och vidrigt oavsett vilket kön sexköparen har. Som om det ens ska behöva påpekas. Suck! Den amerikanska dubbelmoralen, är den inte härlig.
Inte ens huvudpersonens studieresa världen över för att se hur singlar lever i andra länder kan lyfta den här stentrista historien. Det enda som serveras på den flygturen är plattityder som att brasilianskor har vältränade rumpor, isländskor inte dejtar och att fransyskor har sin stolthet.
Enda gångerna den här romanen är rolig är när den är det ofrivilligt, som att isländskor beskrivs som stolta, vackra vikingakvinnor (haha) och att de (läs skandinaver) ligger med varandra vid första träffen. Oss lättfotade skandinaver har de tydligen full koll på i USA.
Sammanfattning:
Underhållning: 1 poäng (ofrivillig sådan).
Igenkänning: 1 poäng (jag är skandinav, jag dejtar inte och släpper till första kvällen).
Betyg: 0 poäng.
Stina
söndag 23 mars 2014
Sommar som på film
Sommaren är bara ett stenkast bort. Det kanske inte känns så nu, men den är nästan här, och den ska bli fantastisk. Är alla med på det? Jag vill ha sådan sommar som nästan bara finns på film. Jag vill ha Attenbergsommar. Jag vill ha Tamsin och Monas sommar i My summer of love och Juliet och Paulines sommar i Heavenly creatures (minus mord mind you).
Jag vill ha en sommar med den där självklara sortens häng, där inget särskilt egentligen behöver ske för att det ska vara speciellt, men där känslan ändå finns av att vad som helst kan hända, att något väntar på att upptäckas när dag blir kväll och skuggorna är som längst.
Jag vill ha äventyr, en frist från verkligheten. Jag önskar mig en sommar där allt kan hända (och händer).
Jag vill ha sommar som på film. Vill inte ni också det efter att ha sett de här klippen?
Stina
Jag vill ha en sommar med den där självklara sortens häng, där inget särskilt egentligen behöver ske för att det ska vara speciellt, men där känslan ändå finns av att vad som helst kan hända, att något väntar på att upptäckas när dag blir kväll och skuggorna är som längst.
Jag vill ha äventyr, en frist från verkligheten. Jag önskar mig en sommar där allt kan hända (och händer).
Jag vill ha sommar som på film. Vill inte ni också det efter att ha sett de här klippen?
Stina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)