Oceanen vid världens slut av Neil Gaiman

Om Umbra var något av en besvikelse måste denna nästan sägas vara tvärtom. Helt klart en av Gaimans bättre, även om jag tycker att Coraline var strået vassare. Det känns kul med en riktigt bra Gaimansk roman då det jag läst av honom på senare tid varit något av en besvikelse. Nu när han verkar vara tillbaka i högform är det bara att hoppas på att han fortsätter i samma stil.

Jag vet inte riktigt varför men jag kommer att tänka på Stephen Kings ”Flickan som älskade Tom Gordon” medan jag läser Gaimans roman, men det gör jag ganska snart. Historierna är helt olika varandra, där Kings handlar om en liten flicka som går vilse i skogen och denna om en pojke som finner sig stå öga mot öga med ondskan på hemmaplan. Men just tematiskt tycker jag ändå att de påminner varandra, där King låter huvudpersonen i sin bok snabbt konstatera att världen har tänder som kan bitas precis när den vill. Lite så känns det också för huvudpersonen i denna när han på grund av en inackorderads självmord dras in i en värld han inte visste fanns. Och just berättarsättet påminner även det om King när han är som bäst och skildrar vänskap och inte skräck. Gaiman har precis som King fångat det där svåra med att växa upp, vikten av vännerna och den på liv och död känsla som saker hade då.

För även om det här är berättelsen om en pojke som möter fasor som inte är av denna världen så är det på sätt och vis ännu läskigare att möta barndomens tillvaro, där man inte har något att säga till om och det är de vuxnas lagar som gäller. Huvudpersonen vet att han inte kan berätta vad som händer för någon vuxen då de inte skulle tro honom och när ondskan nästlar sig in i familjen har han inget att sätta emot. Den kanske läskigaste scenen utspelar sig just inom familjen, i en oförglömlig scen mellan honom och pappan…. Men det finns nu inte bara ondska i närheten, utan även hans allra första vän i form av Lettie Hempstock. Lettie som påstår att hon har oceanen på sin bakgård, när vem som helst kan se att det bara är en liten damm....

På tal om just Stephen King, och att hans berättelse låg i bakhuvudet genom läsningen av Gaimans roman, var det lite kul att se att Gaiman tackar honom i efterordet.

// Sofia

Månadens tema september: Myter och skrönor

Efter att ha kommit hem från en tyvärr mycket regnig och mulen, men annars mycket trevlig, roadtrip är det bara att inse att sommaren är över och hösten lurar inpå knuten. Därför tycker jag det känns passande med ett höstligt tema för september månad. Ett tema där det känns passande att kura ihop sig i soffan med månadsböckerna, gärna med en varm kopp kaffe tillhands och kanske en kaka eller två.



Jag tänkte därför tt vi skulle inleda höstsäsongen som ändå ganska efterlängtat är här, för min del i alla fall, med myter, skrönor och svenska nobelpristagare. I september blir det nämligen Sveriges stoltheter som ska få duellera, Selma Lagerlöf mot Eyvind Johnson. Och temat, ja det är som sagt det lite höstlikt mystiska. 
 

Bilden från: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/f/ff/Atelje_Jaeger_-_Selma_Lagerl%C3%B6f_1928.jpeg

Selma Lagerlöfs bok blir del ett i en triologi, ”Den Löwensköldska ringen”. Det är en spökhistoria som handlar om generalen Bengt Löwensköld som på sin dödsbädd ber om att få bli begravd med just denna ring. Eftersom det här är en spökhistoria blir naturligtvis ringen stulen, och varje person som kommer i kontakt med ringen får besök av den döde generalen. Som om det inte vore nog med det  lockar ringen alla som kommer i kontakt med den i fördärvet och nu gäller det att återbörda ringen till generalen innan det är försent. Hmmm, varifrån känner jag igen denna handling nu igen?!

Bilden från: http://patrikenander.files.wordpress.com/2011/08/johnson_eyvind.jpg

Eyvind Johnson ställer i sin tur upp med romanen ”Strändernas svall”, som är en återberättelse av den grekiske hjälten Odysseus liv; hans resa hem från det trojanska kriget och hustrun Penelopes väntan på honom. Jag som läst ”Penelopiaden” av Atwood hoppas givetvis på en lika underhållande berättelse från Johnson, och det känns som att septembers månadsfajt kan bli spännande!

Selma Lagerlöf kräver väl ingen närmare presentation, så vi kör helt kort bara varför och när hon fick nobelpriset. Hon var faktiskt den första kvinna att få nobelpriset i litteratur, vilket hon fick år 1909. Priset gavs till henne främst för romanerna Gösta Berlings saga, En herrgårdssägen, Jerusalem och Herr Arnes penningar, men enligt mig verkar månadens bok mycket mer spännande. Akademins motivering var följande:

»På grund af den ädla idealitet / den fantasiens rikedom och den framställningens själfullhet/ som prägla hennes diktning»

Eyvind Johnson har jag däremot ingen direkt koll på, så här kommer en kort presentation av  månadens man:

Han är född år 1900 (medan Lagerlöf föddes 1858), och han fick sitt genombrott på 30 talet. Månadens bok räknas faktiskt till ett av hans främsta verk. Nobelpriset i litteratur mottog han år 1974, tillsammans med Harry Martinson. Motiveringen löd såhär:

"För en i länder och tider vittskådande berättarkonst i frihetens tjänst".

Prisutnämningen kritiserades hårt, främst för att Svenska Akademien hade utsett två av sina egna ledamöter.

Mycket av det han skrivit är självbiografiskt och kretsar kring de svåra förhållanden han växte upp under. Han var väldigt politiskt aktiv och var starkt engagerad mot nazismen. Många år bodde han utomlands ibland annat Schweiz, England och Frankrike.

Hoppas ni tycker månadens tema låter spännande!

// Sofia

Pianolärarinnan av Elfriede Jelinek

Efter att ha läst den minst sagt speciella ”Michel – en ungdomsroman för det infantila samhället” kändes det som att jag valt en bok som inte direkt var representativ för Jelinek. Så när jag valde att även ge mig i kast med hennes ”Pianolärarinnan” och romanhjältinnan Erika Kohut trodde jag inte alls att jag skulle mötas av samma osammanhängande våldsorgie – men oboy, hade jag fel. Just våld och ganska osammanhängande scener verkar vara två av Jelineks speciella signum. Då den förra var så himla utflippad att den (nästan) blev rolig att läsa kan tyvärr inte sägas riktigt detsamma om hennes pianolärarinna – det blir mest jobbigt, obehagligt och kvävande. Speciellt i hur hennes förhållande till den kontrollerande mamman skildras. Det är samma våldsamma relation till omvärlden som skildras som i den förra boken jag läste om henne – men det blir så mycket obehagligare när det är mer på riktigt och det är ”verkliga” människor som skildras. För trots att Erika börjar närma sig 40 bor hon fortfarande hemma och det är fortfarande mamman som kontrollerar hennes liv – allt ifrån vad hon är tillåten att ha på sig för kläder till vad hon gör på fritiden. Inte ens sömnen får hon ha ifred då de lätt osunt även delar säng…. Och inget lås får finnas då modern alltid ska ha fri tillgång till sin dotter  - barn ska ju inte ha några hemligheter från sina mödrar!

Eller som Jelinek uttrycker deras osunda förhållande: ”Men utanför det står mamma redan stor och ställer Erika till svars och mot väggen, inkvisitor och exekutionspluton i en och samma person, i stat och familj enhälligt erkänd som mor".  

Och inte nog med att mor och dotter fortfarande bor ihop, de har inga planer på att flytta isär utan sparar till en bättre lägenhet – något som dock verkar kunna ta ett tag då Erika olovandes köper klänningar och smycken hennes mor obevekligt letar reda på och förstör.

Underkuvad och förtryckt som hon är tar Erika igen sin ilska på sina pianoelever som hon pikar och hånar. Och en annan flykt kan vara att utan moderns vetskap bege sig till stadens porrdistrikt för att fördriva tiden med att se på prostituerade och andra som förlustar sig.

Men det är inte endast sin mor Erika har ett osunt förhållande till, utan även den man hon blir intresserad av får känna på Erikas böjning för osunda förhållanden – här talat vi BDSM som tar det till en helt annan (och väldigt osund) nivå.

Jag kan alltså inte säga att jag direkt rekommenderar er att läsa "Pianolärarinnan", men är ni sugna på något garanterat annorlunda kanske ni ändå vill ta er en titt. Men på egen risk, alltså!

//Sofia

Saltstänkta deckare

Ann Rosman är de senaste årens mest givande deckarbekantskap. Jag började läsa hennes debutroman under några soldränkta semesterdagar på Skopelos 2012 och har därefter läst ytterligare tre böcker om kriminalkommissarie Karin Adler.

Jag hade inga högre förväntningar när jag påbörjade läsningen, brukar sällan ha det när jag läser deckare (särskilt inte när det gäller deckare upphittade i soprummet, och särskilt inte deckare upphittade i soprummet som ursprungligen medföljt en Allerstidning) men jag gillade det.

Handlingen utspelar sig i saltstänkt västkustmiljö, och i Rosmans deckare är relationerna människor emellan lika centrala som själva deckarintrigen. Det är både positivt och negativt, men i vissa av romanerna tycker jag att just relationerna får ta lite väl mycket plats. Läser jag en deckare så är det jag vill ha liksom. Samtidigt ska väl sägas att det var detta som fick mig att vilja läsa mer än debuten. Det var en typ av deckare som passade mig. Lite småputtrigt sådär. Nu är jag ingen ihärdig deckarläsare, men för mig kändes detta nytt och fräscht, som att hon kommit med något eget.

I debuten Fyrmästarens dotter hittas ett lik vid upprustningen av den gamla fyrmästarbostaden och Adler får hand om fallet. Kommer ihåg att jag fann intrigen lite väl osannolik, men det är ju en deckare trots allt, så det går att ha överseende med. Annars var det mer stämningen och mysfaktorn som fick mig på fall. Det kändes så där Morden i Midsomer-trevligt på något sätt.

I nästa roman Själakistan gör en skolklass en makaber upptäckt vid ett besök på Carlstens fästning. Vid Offerstenen hittar de liket av en kvinna, klädd i medeltidskläder och utan huvud. Det dröjer inte länge innan fler likdelar poppar upp i bygden och Adler får ett knivigt fall på halsen.

I Mercurium står två mordhistorier i två olika århundraden i fokus. Detta är den bok i serien jag haft svårast för, trots att den ena mordhistorien är väldigt intressant och fantasieggande med verklighetsbakgrund. Det handlar om Metta Fock som 1802 anklagas för mord på sin man och två barn. Hon nekar till anklagelserna men döms, att som enda kvinna nånsin, sitta inspärrad på Carlstens fästning tills hon erkänner eller går under. Jag kan förstå varför Rosman inspirerats för det är en ganska otrolig historia. Mordhistorien som Adler blir inkopplad på känns inte lika angelägen. Tycker det känns som att den tillkommit mest för att få anledning att berätta historien om Metta Fock.

Metta framställs dock som en så genomgod kvinna att man vill spy lite i sin egen mun. Hon var säkert en remarkabel kvinna med alla mått mätt, men en så onyanserad skildring är bara störande. Tycker överhuvudtaget att Rosman är dålig på det här med nyanser när jag tänker efter. Det är lite tröttsamt. De goda är så jävla goda och de onda är typ alla bästis med Satan. Upplösningen köper jag inte heller men annars var det hyfsat trevlig deckarläsning.

I sommar har jag läst Porto Francos väktare. En kvinna och ett spädbarn hittas döda i Gamle mosse och Adler kallas in, men snart står det klart att de legat i mossen en lång tid och att det knappast är ett fall för polisen. Det är lite av mitt problem med den här delen i serien. Det är en deckare, men utan någon riktig deckarintrig. Så är det det här med nyanser igen. De "goda" kvinnorna är alla rejäla fruntimmer som inte räds att få lite skit under naglarna, och det är ju bra för dem förstås, men man kanske kan vara god ändå, även om man inte är ett rejält fruntimmer? En tanke bara. Man kanske kan vara god även om man bär minimal bikini, hatar landet och är materialistisk. Eller?

Stina

Alone in bed

Jag gjorde det! Jag trotsade dämoner, mardrömmar och bättre vetande och läste Andreas Romans Någon i din säng. Inte bara det, jag läste den i min säng. Ensam. I en ensligt belägen (nåja) stuga. Och jag överlevde. Med min mentala hälsa intakt (inga kommentarer på det tack).

I mitt huvud var det här romanen som bara lästes av den mycket modige eller den mycket enfaldige (ni kan skippa kommentarerna här med). Det var Skräckromanen med stort S. Jag menar, hallå, det här är romanen som gav första gradens mardrömmar bara av att ligga oläst på nattduksbordet. Men jag gjorde det som sagt, efter mycken tvekan och moget övervägande kände jag mig redo att se skräcken i vitögat.

Det handlar om Sofia som alltid haft svårt att knyta an till andra människor och skaffa vänner. Som flicka hade hon en låtsasvän att umgås med när ingen annan ville. Hon är vuxen nu men lika ensam som när hon var barn. I ett svagt ögonblick frammanar hon honom igen. Det är fånigt och patetiskt, en låtsaslek hon borde ha växt ifrån, men det är ett sätt att klara natten. Det är bara att den här gången känns han verkligare än vad som känns riktigt bra, och han verkar inte vilja ge sig av igen.

För att vara en skräckroman är jag lite överraskad över att den var så finstämd och nedtonad. Roman är inte den som slår på stora trumman för att försöka skrämmas, och det behövs inte heller. Inte när han så skickligt bygger upp stämningen och lyckas behålla den. Han vet att inte berätta för mycket. Det är obehagligt. Krypande fasa när det är som bäst.

Men nu är ju inget som bekant lika skrämmande som det vi själva målar upp i vårt inre, och de bilder jag målat upp alltså, mot de bilderna hade inte den här romanen en chans. Thank God! Jag vet inte om jag är mer lättad än besviken. Förmodligen det förstnämnda.

Stina

Jessica och Elisabeth

På senare tid har det mest blivit boktema-läsning, och diverse fynd på biblioteket, men även en hel del lättsmält tvillinglitteratur har plöjts igenom. Mycket fint! Det tråkiga är att mitt förråd av olästa tvillingböcker börjar sina, så jag hoppas på att fynda några till under roadtripen nästa vecka. Under tiden har det blivit dags för recension av några av böckerna ur "Jessica och Elisabeth"-serien.

Nummer 13 i serien heter  " 3 dagar, 2 nätter" och handlar om hur de duktigaste eleverna på skolan , de som lyckats bäst i olika ämnesområden på ett stort nationellt test  får åka till Sacramento för att tävla mot andra skolor. Naturligtvis kvalificerar sig plugghäste Elisabet till denna skara, men vad som är mer förvänande är att hennes kompis Salvador, den borne slackern , av någon underlig anledning lyckas kvalificera sig. Naturligtvis ser de fram emot resan, men också att få tillbringa en hel helg tillsammans.

Har man läst övriga delar av serien vet man att de tidigare haft något på gången, men bestämt sig för att bara vara vänner. Nu funderar de båda dock på om helgen kanske kunde bli starten på något nytt. Fat de blir snart osams och inget blir riktigt som  de tänkt sig. Salvador träffar en tjej från en konkurrerande skola och blir förälskad i henne och Elisabeth börjar umgås med tjejtjusaren Richard.

Ok, det här är bitvis fånigt, men också ganska charmigt och kul så jag ger den helt klart godkänt !

I nummer 15, "Jessicas plan", fortsätter Elisabeth och Richard det de på började under resan till Sacramento och Elisabeth som blivit blixtkär i Richard vet inte med sig av lycka när han ber henne att bli hans tjej. Tyvärr visar det sig att Richard byter flickvänner ungefär lika ofta som Jessica byter intressen, d.v.s  väldigt, väldigt ofta. Jessica och Salvador ser på en gång att förhållandet bara kan sluta på ett sätt – med att Elisabeth blir sårad, men Elisabeth tycker bara att de är avundsjuka och jobbiga. Och hon ska vara den smarta tvillingen! En helt ok bok ändå, även om den bitvis är rätt fånig och man vid ett flertal tillfällen undrar vart Elisabeth lagt sin hjärna.

I nummer 16 däremot, "Nya tider, nya vänner" är det Anna, en av av Elisabeths bästa vänner som står i centrum. Hon har gått med i dramaklubben och hennes bästa vän Salvador verkar bli sur för att hon fått nya intressen och nya vänner. Elisabeth försöker självklart medla, men ju mer Anna pratar om sitt nya intresse desto surare blir Salvador.  Frågar ni mig känns det som att de flesta i dramaklubben tar sig själva på lite för stort allvar. Jag menar hallå, ni spelar inte teater på Broadway utan  det är skolpjäser vi pratar om här. Fast övningen där de ska låtsas vara träd för att frigöra energi eller vad det nu var för blaj får mig att tänka tilbaka på den första och enda gången jag var med på dramaklubbs-möte under högskoletiden. Övningarna och eleverna som var med på lektionen skulle lätt ha passat in tillsammans med Anna och hennes dramavänner (fast ärligt verkade de ännu mer flippade). Själv bytte jag snabbt inriktning till filmkunskap efter denna första lektion. Seriöst, vad tänkte jag på när jag vaöde drama? Jag skyller helt och fullt på dig, Stina! 

I  nummer 19, "Hemligheter och missförstånd" är det åter en av tvillingarna som har huvudrollen, denna gång Jessica. Handlingen kretsar närmare bestämt kring Jessicas förhållande med Damon. Hon är frustrerad för att han är så hemlighetsfull och aldrig delar med sig av vad som händer i hans liv. Och Damon, han är mest bekymrad över att hans mamma har skaffat en pojkvän, och att han har fått en konkurrent om både mammans och systrarnas uppmärksamhet och kärlek. Jag är fortfarande mest i chock över att den coola och inne-gängs-fixerade Jessica ens är ihop med en kille som bor i en husvagn. Men jag har sagt det förut och jag säger det igen, även om serien inte når upp till sin föregångare är det ändå uppfriskande med en serie där tvillingarna liksom alla andra har sina tvivel på sig själva och där inte allt går deras väg. I denna är det Jessica som är oroad för att Damon tröttnat på henne och det är skönt att se en lite mänskligare sida hos henne. Som 16-åring byter hon ju som bekant pojkvän lika ofta som hon byter underkläder.  

Slutligen är det nummer 20, den sista del jag äger i serien,  "Vild och galen". I denna är det dramatjejen  Larissa som är huvudperson. Det är uttagningar till West Side Story och att få spela huvudrollen är allt hon kan tänka på. Hon orkar inte ens bry sig om att betygen dalar i skolan, ja faktiskt i de flesta ämnen. När hon sedan inte får den efterlängtade rollen, ja faktiskt ingen roll alls i musikalen, blir hon förkrossad – och att allt hennes föräldrar kan pataa om är henns usla betyg och att hon måste skaffa provatlärare gör inte det hela bättre. 

Mja, en helt okej del i serien förvisso, men inget minnesvärt direkt. Och snälla nån, att folk kan jobba upp sig så för en högstadiepjäs. Snacka om pretentiöst!

//Sofia