Dolken från Tunis av Agatha Christie

Känner ni mig så vet ni att jag och deckare inte riktigt går ihop och att jag är ganska genomusel på att gissa vem mördaren är. Om lyckan var på min sida denna gång? Nej, inte nu heller!

Originaltitetln lyder – ”The Murder of Roger Ackroyd”, och jag måste väl erkänna att det här är Agatha Christie i högform. Dock måste jag medge att jag tycker att det hela känns nästan lite som fusk….. Mer ska jag inte säga om den saken, men shame on you Agatha Christie!

Som i alla klassiska deckare är det här uppbyggt kring hur mordet sker i offrets villa och där mördaren måste vara någon av de som befunnit sig i huset vid tidpunkten. Vi har butlern, offrets syster och systerdotter, hushållerskan, styvsonen och doktorn. Eftersom alla vet att det är betjänten som är mördaren  vill jag bara säga; ”Betjänten, i arbetsrummet med med Dolken från Tunis”. Och sen vill jag även påpeka att jag faktiskt hade 2 rätt av 3, och det är ju inte illa för en deckarnoob som mig inte.... Nästa gång ska jag knipa 3 av 3!

// Sofia

Madaddam av Margaret Atwood

Det har blivit lite av ett tema med dystopier i december, och så också förra året... Madaddam är den tredje delen i Margareth Atwoods dystopiska trilogi som jag läste på originalspråket engelska, och antingen avslutar Atwood starkt där tredje delen i triologin är den bästa eller också funkar inte översättningen av böckerna så bra som de borde. Jag är benägen att luta åt det sistnämnda, då Atwood slänger sig med diverse ordlekar och uppfinner nya ord och djur och jag är sugen på att läsa om de två första delarna på originalspråket. Inte minst för att denna avslutande del utkom så mycket senare än de andra två (som utkom 2003 resp 2009) att jag därför inte alls har grepp om riktigt vad de två första handlade om. Det får dock bli ett projekt att påbörja när bokhögen haft anständigheten att krympa något.

I alla fall så var det här en riktigt positiv läsupplevelse, inte minst för att jag blev något besviken på de två första delarna som inte helt igenom föll mig i smaken. Det här är helt enkelt Atwood i riktig högform och som alltid den där absurda humorn som gör att ett dystert ämne (miljöförstöring, krig etc) ändå går att läsa utan att bli helt deprimerad.

Det är Toby, f.d green gardener och biroll i övriga två delar, som berättar historien, lite som en slags krönika över vad som hänt sedan världen ”gick under”. Hon berättar om gruppens vardagsbestyr, hur de förhåller sig till de framodlade människoliknade Krakarna och det jobbiga förhållandet med Zeb, som hon älskar men vars känslor hon inte är lika säker på. Sist men inte minst är det alla faror som lurar, inte minst rövarbandet med Painballers som hotar att förstöra lägret och dess innevånare.

Atwood har byggt upp sin värld så detaljrikt och realistiskt att det är svårt att inte tro på den, och hon har själv sagt att allt det som förekommer i boken är sådant som forskningen kan, eller snart kommer att kunna göra. Och jag gillar hennes cynism och hur hon har en känsla för samhället  vi lever i. Ta bandet med Painballers till exempel. En s.k painballer är en före detta fånge, av grövsta sorten, som blivit benådad i utbyte mot att han för andras underhållning ställer upp i en slags nutida arena, där hans slåss mot andra fångar för sin överlevnad. Vinnaren får status och berömmelse men blir så gott som alltid ännu mer skadad än han redan var innan.

Främst måste jag sägta att jag gillar de roliga delarna där stackars Toby interagrerar med  Krakarna, the Crakers,  – människoliknade varelser som Crake utvecklade som ersättare för människorna efter att han utplånat dem....

Krakarna tar allt bokstavligt, älskar att ställa frågor och har sina ritualer för hur allting ska gå till (lite som den lille terroristen här hemma...). Kvällsritualen består av samtal kring deras skapare Krake, kring vilken de tror att berättaren får direktkontakt med Krake genom att sätta på sig en basebollkeps, äta en fisk som Krakarna hämtat som gåva och sedan magiskt komma i kontakt med Krake.

Ett samtal med dem kan se ut lite så här, och då hoppar jag in mitt i konverastionen då Krakarna haft mycket frågor om lite allt möjligt:

“Snow is water that is frozen into little pieces called snowflakes. Frozen is when water becomes hard like rock.

No, snowflakes have nothing to do with Snowman-the-Jimmy. I don´t know why part of his name is almost the same as snowflake.

I am doing this thing with my hands on my forehead because I have a headache. A headache is when there is a pain in your head………”

Krakarna har med andra ord inga begrepp om ordet ironi, att ord kan betyda olika saker eller att det finns sådant som svärord.

När någon i gruppen utbrister ”O fuck” blir de mycket intresserade och undrar vem denne Fuck är (de tilltalar alltid Toby med, O toby”), och stackars Toby som inte orkar med en lång utläggning med diverse följdfrågor säger desperat att Fuck inte är någon man kan se, att han är en vän till Krake och att man kan ropa på honom för att få hjälp. Något Krakarna tar fasta på och resten av historien ser som sin vän  när ett problem uppstår. De kräver också att få höra berättelsen om Fuck, vilket Toby motvilligt går med på.

Sen har vi Zeb, mannen Toby är kär i, som har egenheten att i krissituationer inte kunna avhålla sig från att sjunga oanständiga sånger, av karaktären;

I love to go a-wandering, along the bum of sluts,

And as I go I love to sing, although they drive me nuts.

Fuckeree, fuckera, fuckeree, fucker ah  ah hah hah hah….

Jag har på intet sätt kunnat fånga charmen med denna avslutande del i troligin, men läs den. Efter att första ha läst de två övriga delarna! Gärna på originalspråket.

// Sofia

Emerald city

Emerald city är en novellsamling skriven av Jennifer Egan. Den befolkas av en grupp människor som alla lite förvånat betraktar sina liv och undrar hur de hamnat där de är.

Det kan vara minnen av gånga händelser som triggar igång något. Även om vi nödvändigtvis inte önskat en annan utgång kan vi tänka tillbaka med en vag känsla av förlust och ånger. Vart hade vi varit om vi handlat annorlunda? Men det kan också vara en känsla av att nu, äntligen, kan vad som helst hända!

En av mina favoriter är The Stylist. Där får vi följa Bernadette som är 36 år men redan gammal i gamet. Arbetet som stylist har fört henne världen över på fotosessioner vid exotiska stränder och avlägsna byar. Det är ett ensamt och kringflackande liv, men det är det liv hon valt. Man kan inte få något utan att välja bort något annat. Hon har sett och upplevt mycket men söker fortfarande efter det där ögonblicket som inte påminner om något annat.

I The Watch Trick får vi träffa tre gamla vänner som befinner sig på en yacht för att fira Sonnys förlovning, den senaste i en lång rad. Den här gången med den unga Billie som har rymt från sin egen bröllopsfest för att vara med honom. De vet redan medan det sker att det här är något som de kommer att prata om på parties efteråt, hur de befinner sig på en yacht tillsammans med Sonny och hans stulna unga brud. Men det blir en kväll att minnas också av andra mindre angenäma skäl, när händelser från det förflutna kommer upp till ytan och sätter vänskapen på prov.

En kvinna är på semester i Spanish Winter. Hon är skild och har sedan skilsmässan rest ensam under lågsäsong. Spansk vinter är farlig och vacker och tom och hon låter den föra henne vart den vill i väntan på att något ska hända. För något måste hända, hon väntar på det, på det oundvikliga och vad det ska föra med sig.

Stina