Novellfrossa

Här kommer min sedvanligt sena presentationen av månadstema: denna gång ett kombinerat för november/mars. Ber om ursäkt tjejer, men ni är ju luttrade vid det här laget. Eftersom jag är alldeles för sent ute väljer jag bara en bok per månad, så jag hoppas att ni har ork och lust att läsa båda. Om inte annat kanske ni åtminstone hinner läsa en novell per samling, för noveller är vad som bjuds denna gång. Det blir således triss i noveller, då jag sett att även Sofia fastnat för noveller i sitt månadstema för april. Vad ska man säga, great minds think alike.

Vi börjar med novembers månadsbok The Alphabet of Birds som är den sydafrikanske författaren S J Naudés debut. Samlingen består av sju fristående, men samtidigt sammankopplade, noveller som utforskar teman som död, sorg och längtan. 

Johanna Adorjáns Mina 500 bästa vänner utspelar sig i ett nutida Berlin. Vi får träffa ett antal karaktärer som alla strävar efter sina egna fåfänga mål. Det verkar inte vara de mest sympatiska personerna vi får stifta bekantskap med. Jag har en känsla av att med vänner som dessa behövs nog inga fiender. De befolkar borden på de dyraste restaurangerna kväll efter kväll och ibland när allt stämmer ligger det ett speciellt daller i luften – om än kort.

Månadens böcker

November 2016: The Alphabet of Birds av S J Naudé, 2015.

Mars 2017: Mina 500 bästa vänner av Johanna Adorján, 2015.


Stina

Aprils månadstema: Svenska noveller

Det har varit mycket nu de första månaderna 2017 och det har tyvärr inte blivit mycket läst hittills i år. Hoppas på att ta igen det under kommande delen av året. Har ni några riktigt läsvärda tips får ni gärna hojta! Eftersom det varit så mycket nu på sistone har jag varit ute i senaste laget med att välja boktema för april, och eftersom jag känner att jag inte orkar ett riktigt mastodonttema just nu har jag valt tema svenska noveller.

Månadens bok är därför "Grand mal" (2011) av Linda Boström Knausgård. Författaren till boken har tidigare gett ut diktsamlingar och novellsamlingen är hennes första prosabok. Jag har förstått att själva inledningen av samlingen är något alldeles extra och eftersom jag ju är en sucker för riktigt bra inledningar få ju bara detta mig att vilja se om den lever upp till hypen.

Orkar man tänkte jag också att vi skulle ta oss ann Lina Wolffs novellsamling "Många människor dör som du" (2009). Det är hennes debut och ska handla om realistiska historier där plötsligt något skevt inträffar. Låter lovande!

// Sofia

Under all denna vinter. Eller konsten att baka perfekta lavendelskorpor.

Första gången jag stötte på Negar Naseh, författaren till Under all denna vinter  var för något år sedan på Bokcafé Pilgatan. Hon höll författarföreläsning och jag tyckte det kunde vara kul med en bok som utspelar sig i Västerbotten. Det är ju roligt att läsa böcker som utspelar sig i närmiljön. Dessutom verkade Under all denna vinter intressant. Ett slags kammarspel mellan en ung kvinna, hennes sambo och kvinnans mamma. Och ni vet hur förtjust jag är i kammarspel. Jag hade inte jättehöga förväntningar på boken när jag började läsa, annat än den skulle handla om det psykologiska spelet mellan mor och dotter. Tyvärr blev jag besviken, även med de låga förväntningarna. Vissa stycken var riktigt igenkännande och välskrivna, bokens huvudperson är besatt av att allt ska vara perfekt när modern kommer och hälsar på, en besatthet som bland annat tar sig i uttryck i maniskt bakande i jakten på de perfekta lavendelskorpor. Ett tankesätt jag känner igen från mig själv, inte att baka lavendelskorpor men att allt måste stämma när föräldrarna kommer på besök, fast de själva kanske inte uttryckt en önskan om denna falska fasad så innebär det alltid stress och lite ångest när de kommer på besök.
Tyvärr räcker inte stunderna av igenkänning till för att ge berättelsen någon tyngd och som vanligt när jag läser något den senaste tiden blir jag nyfiken på varför författaren valt att inkludera just de tillbakablickarna. Med tanke på att boken gör så stor grej av att handla om det psykologiska spelet och makten mellan de inblandade kunde jag önska att handlingen gick mer på djupet och visade fler bilder från personernas förflutna så vi vet vad som lett fram till bokens så kallade explosiva uppgörelse. Eller i mina ögon rätt fånigt slut. Ett slut som påminner om det lika fåniga slutet i Martina Haags bok Det är något som inte stämmer.
Boken är uppdelad i två delar, berättelsen och en blandning av en arbetsbok och författarens dagbok. Eftersom det är flera månader sedan jag läste boken har jag svår att minnas exakta stycken från arbetsboken, men jag kan dra mig till minnes att jag fann den intressant. 

Månadens dikt.

Eftersom jag igår glömde att uppmärksamma världspoesi-dagen som UNESCO instiftade för några år sedan kan det vara en idé att återigen damma av inslaget Månadens dikt. 
Månadens dikt kommer från en, på bloggen, gammal favorit; den finlandssvenska poeten Edith Södergran, vars bildspråk bara fortsätter att fascinera en ju fler av hennes alster än läser. En poet som dessutom är extra aktuell för den här bloggen då jag igår fick ett stipendium för att studera finlandssvensk litteratur i Helsingfors i tre veckor i sommar. Hur kul verkar inte det :)

Hur som helst, här är månadens dikt;

NORDISK VÅR 

Alla mina luftslott ha smultit som snö, 

alla mina drömmar ha runnit som vatten, 

av allt vad jag älskat har jag endast kvar 

en blå himmel och några bleka stjärnor. 

Vinden rör sig sakta mellan träden. 

Tomheten vilar. Vattnet är tyst. 

Den gamla granen står vaken och tänker 

på det vita molnet, han i drömmen kysst. 

                        

Edith Södergran som ung

Södergran och katten Tom

Flickorna av Emma Cline.

Mitt intresse för Manson-kulten tog sin början för ca två år sedan då jag upptäckte Karina Longworths fantastiska podcast You must remember this. http://www.youmustrememberthispodcast.com
Gissningsvis kommer ett senare inlägg som mer i detalj behandlar podcasten, för tillfället nöjer jag mig med en rekommendation.

Manson-kulten och de mord kulten genomförde är en del i vår moderna kulturkanon och det är svårt att vara intresserad av populärkultur och samtidigt undvika information om kulten.
Själv var jag inte särskilt intresserad, visserligen kände jag till morden och att Manson idag sitter i fängelse, men intresset gick aldrig djupare än så.

Efter att ha lyssnat sönder Longworths serie om kulten och dess kontext bestämde jag mig dock för att ta mig an Flickorna av Emma Cline. Boken har varit en snackis inom kulturvärlden och Cline har hyllats i pressen, inte bara för en stark debutroman utan även sin ungdom. Jag kanske verkar bitter nu, men personligen tycker jag inte att 27 år är ungt nog för epitetet litterärt underbarn. Det är möjligt att vara en intressant, ungt debutant utan att kallas för underbarn.
Romanen var svår att få tag på, dels för att den är hyfsat nyutkommen, dess rykte och dels att jag ville läsa den på engelska.

Dock skall det påpekas att jag kanske inte fick uppleva berättelsens fulla potential då jag inte bara blev nödd att läsa boken på svenska utan även som ljudbok. Ett format jag vanligtvis gillar men kanske berättelsens språk är av den karaktär att det bör upplevas med så få led som möjligt? Inte för att översättningen är undermålig, och ljudbok är huvudmediet för min litteraturkonsumtion nu för tiden, utan för den distans de extra leden skapar mellan författaren, berättelsen och läsaren. Å andra sidan är det en fråga jag ställer varje gång jag läser någonting i översättning, en frågeställning som på senare tid utökats till att innefatta ljudböcker, dess uppläsare och produktion.

För att använda ett av mina favorituttryck; något i berättelsen skaver. För att försöka få klarhet i vad har jag läst ett flertal recensioner, som många påpekar två saker; Cline är framför allt en bildkonstnär som använder sig av textuellt uttryck. Berättelsen finns där och innan boken ens öppnas vet vi var berättelsen kommer att hamna. Kanske inte var huvudpersonen kommer att befinna sig, men då Cline valt att göra fiktion av en känd kult och ett välkänt mord vet vi de stora dragen. Kanske det är därför som Cline väljer att lägga allt krut på persongalleriet, inte på männen som är platta karaktärer, utan på som titeln lyder; Flickorna. Flickornas utseenden beskrivs detaljerat och är av stort intresse, både av författaren och huvudpersonen, Evie, ur vars perspektiv berättelsen utspelas.
Det andra stället, där berättelsen verkligen skaver är ramberättelsen, om Evie, den vuxna kvinnan, genom vars minnen vi får uppleva berättelsen och Susanne, fjortonåringen hon tänker tillbaka på. Även fast det är samma person möter vi en distans mellan dem, en undran över hur Susanne, gått från att vara medlem, om än i utkanten, av en Manson-liknande kult till att vara personen som berättar om det. Även om flickornas porträtt är tydliga är det en distanserad berättare vi möter. Förmodligen är det naturligt, att en person med den bakgrunden försöker distansera sig, och vem är egentligen samma person idag som när en var fjorton? Men författaren gör varken läsaren eller berättelsen några tjänster. Efter läsningen känner jag att berättelsen hade tjänat på om författaren hade beskrivit en fiktiv kult och inte dragit så mycket inspiration från Manson-kulten, inte bara för att berättelsen hade blivit friare utan också för att läsaren i nuläget distraheras till att gissa vilka händelser i verkligheten som inspirerade vissa stycken i boken. Sedan kan en åter fundera på ramberättelsen, varför valde författaren just den miljön och de karaktärerna? Alltså, jag vet inte. jag skulle vilja ge berättelsen ett högre betyg, vissa stycken i boken är väldigt, väldigt intressanta och Cline är kompetent när det kommer till att skildra karaktärernas psykologi och känsloliv. Ändå räcker det inte till och slutbetyget blir ett starkt Meh.

Tvillingarna: Den magiska pennan av Francine Pascal

När jag äntligen fick tag på en ny tvillingbok, förra året blev ju inte en endast utläst, var det ju lite otur att jag fick tag på en så fånig som just denna. Huvudintrigen är att det är sommarlov och de uttråkade tvillingarna efter att ha varit hemma och haft tråkigt får åka på sommarläger.

Elisabeth är förfärligt lillgammal och har planer på att krysta ur sig en deckare under sommarlägrets skrivkurs, synd bara att inspiration tryter. Hon är dock inte lika irriterande som lägerkamraten som inte kan låta bli att strö Shakespeare-citat omkring sig hela tiden – tala om att ta sig själv på för stort allvar....

Fånigast av allt är dock intrigen – Elisabeth hittar en märklig penna i en grotta, en penna som med Elisabeth som hjälp spottar ur sig en deckarhistoria som får Elisabeth att tro att hennes systers liv är i fara....

Med andra ord, gör inte om mitt misstag och läs denna röra till bok, utan läs något annat. Typ vad som helt (utom de Sade, det enda jag kan komma på som faktiskt är värre....)

// Sofia

Bokåret 2016

Förra året var jag föräldraledig större delen av året, men ändå (eller kanske trots detta) hann jag bara med att läsa ut 45 böcker. Ganska många bra skulle jag dessutom vilja säga (dock faktiskt ingen 10-poängare) och kanske aningens mindre skräp än vad jag läst på senare år. Det kan ha att göra med att mitt lager av kioskdeckare, tvillingböcker och annat av tveksam kvalitet ganska stadigt hållit sig på 0 hela 2016, he he. Jag tror faktiskt inte att jag läste ut vare sig någon tvillingbok eller någon kioskdeckare på hela året, vilket väl får sägas vara lite sorgligt. Jag hoppas på att år 2017 kommer att bjuda på mer av det och har faktiskt redan hunnit påbörja årets första tvillingbok – yay!

Men låt oss då till att börja med titta på förra årets allra bästa böcker, nämligen topp-tio-böckerna;

1. Kriget har inget kvinnligt ansikte avSvetlana Aleksijevitj  (Mitt val)
2. By nightfall av Michael Cunningham/American hotel av Sara Stridsberg.
3. En tid för mirakel av Karen Thompson Walker
4. Gudarna av Elin Cullhed (Stinas val)
5. Picknick vid vägkanten av Arkadij och Boris Strugatskij (Stinas val)
6. Kristin Lavransdotter. Brudkronan av Sigrid Undset (Mitt val)
7. Den nya människan av Boel Bermann
8. Den sommaren av Jillian och Mariko Tamaki (Stinas val)
9. Märkliga dagar av Michael Cunningham (Mitt val)
10. Looking for Alaska av John Green (Alex val)

Till att börja med måste jag säga att det var riktigt kul att så många av våra bok-teman placerade sig på min topplista, hela 7 av böckerna på listan är en tema-bok. Det måste ju vara nytt rekord?! Stina och jag lyckades placera in hela 3 böcker var och Alex 1. Tyvärr kan jag bara konstatera att även bottenlistan uppvisar nytt rekord i antal botten-böcker som vi läst som månadsteman. Mer om det senare dock.

Av böckerna på tio-topplistan skulle jag säga att flertalet av dem faktiskt är riktiga höjdarböcker och att det var svårt att välja ut vilka tio som skulle få plats på listan. Böcker som jag också gillade och som helt enkelt inte kom med på grund av konkurrensen var bland annat Vitsvit  av Athena Farrokhzad (Alex val), Just kids av Patti Smith (Alex val) och Saker min son behöver veta om världen av Fredrik Backman.

Tack vare mitt nobelpristagar-tema, samt antagligen även i vanlig ordning Alex, blev även hela 9 nobelpristagar-romaner lästa. Sen blev det även ovanlig mycket poesi och biografier lästa i år, 4 respektive 5, och som vanligt när det gäller litteratur jag vanligtvis inte läser gissar jag på att det är Alex förtjänst.

Sen slank ju en hel del dystopier och SF-littertur med i mixen också vilket nog till största delen beror på att jag har en faiblesse för sådant. En ganska bra mix totalt  sett måste jag säga!

Årets författarnyhet måste för övrigt vara  Michael Cunningham som jag läste för första gången i år och som placerade sig på min tio-i-topp-lista med hela två böcker. Go you Michael! Och go you, Stina, som rekommenderade honom.





Så till bottenböckerna då, och det var ovanligt nog svårt att hitta 10 böcker som verkligen platsade på listan (även om plats 1-9 verkligen var värda sin plats...):

Botten-böckerna
1. Kaffe med rån av Catharina Ingelman-Sundberg
2. Låna är silver, Råna är guld av Catharina Ingelman-Sundberg
3. Svält av Knut Hamsun (Mitt val)
4. Stjärnklart av Lars Wilderäng (Mitt val)
5. Den första kretsen av Alexander Solsjenitsyn (Mitt val)
6. Flickan från ingenstans Justin Cronin (Mitt val)
7. Värdshuset Jamaica av Daphne du Maurier
8. Århundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström (Alex val)
9. Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen (Alex val)
10. Aldrig två gånger av Wislawa Szymborgska (Sofias val)

Ja, toppnotering var det även här alltså gällande antalet tema-böcker och med skäms-mössan på får jag medge att jag lyckades placera hela 5 böcker på listan medan 2 av Alex böcker också kom med. Dock kom den sista boken med på listan ganska oförtjänt. Den var inget botten-napp utan ändå ganska ok, men kom med helt enkelt för att jag läst så få dåliga böcker förra året.

Men jag har på känn att det här blir året då jag äntligen får ordning på mina teman och jag förutspår att mina böcker kommer att ligga i topp på topp-10-listan. Ha ha, man kan ju hoppas i alla fall!

// Sofia

Snöstormen av Vladimir Sorokin

Det här var månadsboken i december 2016, och den har legat som ett lite dåligt samvete här hemma ända tills jag för några veckor sedan läste ut den lite stressad av det faktum att jag var inne på sista omlånet och att den var tvungen att lämnas tillbaka om jag inte vill betala böter för den (och så bra var den verkligen inte!).

I alla fall så handlar den om läkaren Platon Iljitj som desperat måste komma fram till en liten by för att vaccinera byborna mot vad som verkar vara ett zombieutbrott. Tyvärr går det hela inte hans väg då vädrets makter inte är på hans sida. Men tillsammans med en brödkusk (ryskt påfund?) kommer han sent omsider ut på vägarna, även om det ena hindret efter det andra kommer i deras väg....

Jag kan säga så mycket som att det här inte liknar något jag läst tidigare. Den känns delvis som en gammal rysk klassiker genom sin ålderdomliga miljö och delvis som en skruvad framtidsvision genom ingredienser som hästar, och människor, små som höns respektive jättelika meterhöga. Men framför allt känns den väldigt, väldigt rysk och jag känner att det nog till och med kan sägas ha blivit en överdos Ryssland för min smak. Härnäst ska jag ge mig i kast med en hederlig gammal amerikansk dystopi där man mer vet vad man har att vänta och definitivt inte behöver läsa om slädar som åker in i näsan på fallna jättar.....
// Sofia

American Hotel av Sara Stridsberg

Årets sista utlästa bok var ingen bok i sig, utan faktiskt en novell av favoriten Sara Stridsberg. Det var en present från min kära syster som hade boken som en lucka i min trevliga Bok-julkalender, en bok om dagen ändra fram till julafton – me like! Så nu har mitt bok-berg ökat på igen med diverse trevlig läsning. För tillfället ”The alphabet of birds” som verkar kunna bli en av årets bästa böcker. Endast en novell är utläst så det återstår att se, men har stora förhoppningar.

Men får att återgå till denna novell så är den, liksom allt jag läst av Stridsberg, välskriven, intressant och annorlunda. I centrum för handlingen står Carter och Vladimir som har något slags vridet förhållande. Redan i de inledande meningarna får vi reda på att han vill dö, men då han inte klarar av att göra det själv ber han Carter om hjälp. Det verkar vara en konversation som pågått i en evighet och liksom alltid undanber hon sig ansvaret. Allt som historien framskrider får vi veta att Vladimirs bror Jack spelar en stor roll i handlingen, och i deras liv, och man vet egentligen redan från början att det här är en historia som kommer att bli jobbig att ta del av – en historia där ingen är  vinnare utan alla är mer eller mindre förlorare.

Språket är som i allt jag har läst av Stridsberg vackert och flytande. Smaka bara på stycken som detta: ”Sylvia hade alltid sagt att döden skulle komma tidigt. Hon hade sett alla krig som skulle komma. Hon sade att det är kärleken som sliter sönder en människa. Hon sade att två torn skulle brinna i fjärran, att människor skulle falla som aska från himlen...”.

Är det något jag ska invända mot är det nog att dess handling känns något konstruerad och gör att den inte riktigt når upp till Stridsberg allra bästa nivå – men bra är det!
//Sofia

Den magiska leksaksbutiken av Angela Carter

Det här kan vara årets bok tror jag, ”Den magiska leksaksbutiken” av Angela Carter.

Bara inledningen gjorde mig lite förälskad i boken;

”Den sommaren då Melanie fyllde 15 år upptäckte hon att hon var gjord av kött och blod. O, mitt Amerika, mitt nyupptäckta land”.

Och därefter var det en njutning att ta del av hennes och de två yngre syskonens, Victoria och Jonathons, vedermödor. För det är ingen vardagsidyll som skildras, utan det en mörk saga där de goda inte nödvändigtvis vinner.

Jag tror inte att jag sedan jag läste ”Vårt hem är vårt slott” har hittat en bok lika fylld av magi, berättarglädje och originalitet för det är inte bara leksaksbutiken i boken som känns magisk utan hela boken i sig. På ett alldeles självklart sätt lyckas Carter gestalta det där magiska som finns i barndomen, där fantasi och verklighet inte alltid är så lätt att skilja på.

Vår unga hjältinna Melanie längtar efter att bli vuxen, efter att bli gift och att få sin första kyss – men samtidigt är hon fortfarande fast i barndomsvärlden och får på den hårda vägen lära sig att det där med att bli vuxen kanske inte alltid är så särdeles roligt. För när de tre syskonen helt plötsligt finner sig tvungna att söka tillflykt hos sin morbror som de aldrig har träffat får de lära känna en värld där det inte är givet att få tvätta sig ren varje dag, få klä sig hur man vill eller ens ha tillåtelse att prata. Deras morbror är med andra ord ingen lätt man att tas med. Som tur är finns hans stumma fru Margaret och hennes två bröder Francis och Finn, som i alla fall i jämförelse känns betydligt lättare att tas med.

Dessa tre är dock också kuvade under morbrodern och den stumma moster Margaret förlorade talförmågan under bröllopsnatten, vilket morbrodern ser som bra då han gillar tysta kvinnor, Han verkar också gilla att plåga sin omgivning och vid de traditionella söndagsmiddagarna då alla klär upp sig har han gjort ett vackert halsband till henne att ha på sig som sitter så tätt att hon knappt kan äta. Kort sagt har morbrodern inte mycket till över för människorna i sin omgivning. Istället brinner han för leksakstillverkandet och speciellt för sin dockteater. Alla i huset måste hjälpa till med denna hans passion och snart står Melanie i leksaksaffärens disk dagligen. Men det är när morbrodern kräver att hon ska vara skådespelare tillsammans med hans älskade dockor som saker och ting sakta men säkert går helt överstyr.....

Jag vill egentligen inte spoila någonting om handlingen, för jag tror att det här är en berättelse som man ska låta sig överraskas av. Som slutkläm kan jag väl bara konstatera att det är ganska tunga ämnen som förs fram på ett ändå väldigt lätt sätt, mycket tack vara författarens underbara, flytande och magiska språk. Läs den!

//Sofia