Väntan över

 Lördag morgon vid halv sju-tiden var väntan över i Visby.

Åskovädret var här, och jag vaknade av att det mullrade och regnet smattrade mot rutan. Det var lögn att försöka somna om, så istället satte jag mig på balkongen med mina väninnor (Lessing, Jelinek och Fagerholm) och betraktade skådespelet. Ett ganska trevligt sätt att inleda lördagen.

 Stina

Oceanvilja

Happy Sally är Sara Stridsberg romandebut, och vilken debut det är.

Romanen bygger delvis på kanalsimmerskan Sally Bauers liv, men den Sally vi möter här är Stridsbergs egen. Det handlar också om den sentida simmerskan Ellen, som försöker göra om bedriften att korsa Engelska kanalen. Det är Ellens dotter som berättar. Hon har många år senare återvänt till Dover för att försöka förstå vad det var som hände, och i korta tillbakablickar får vi ta del av historien.

Det här var årets läsupplevelse förra året. Jag kan inte riktigt förklara hur mycket jag tycker om den, men det är något med Stridsbergs vackra nerviga språk som jag inte kan värja sig mot. Hon väver en historia som stannar kvar länge.

Det är längtan och besatthet. Det är oceanvilja som ändå inte räcker till.

Stina

Den obäddade sängen av Francoise Sagan

Med tanke på titeln är det ganska passande att romenen av Francoise Sagan mest av allt får mig att vilja ta en tupplur – för så tråkig är den tyvärr! 

Det handlar om ett riktigt urtrist förhållande mellan den framgångsrika skådespelerskan Béatrice Valmont och den yngre pjäsförfattaren Èdouard Maligrass. Hon står på höjden av sin karriär, vilken därmed väl bara gå nedåt, medan han är en stjärna i vardande. Tesen i romanen verkar vara att det alltid är en i ett kärleksförhållande som är den starkaste  - och då det i början är hon kastas rollerna efter ett tag om då hon, den som alltid varit kall och nöjd med att leva i nuet, plötsligt upptäcker sig vara stormande förälskad i honom.

För att handla om så stora känslor är romanen oväntat kallt och platt berättad och inget riktigt lyfter. 

Läs ”Bonjour tristesse” istället!

// Sofia Möller

This one had to be for TINA

Så dedikeras mitt senast utlästa kioskdeckarfynd;  Take a murder, darling av Richard S Prather. Han har skrivit en hel serie med den  hårdföre Shell Scott i huvdrollen - eller som han säljs in på framsidan av boken;  ”America´s most wanted privat eye”. Det ni tjejer, det är ord och inga visor!

Faktiskt är det en ganska trevligt uppbyggd kioskdeckare där vi börjar med att kastas in i handlingen, eller för att uttrycka det exakt står öga mot öga med ett mordoffer som ser ut att ha mördats av 4 olika mördare – han har blivit skjuten, förgiftad, knivhuggen och strypt. Och mordplatsen är ingen annan än den nyöppnade  skönhetscentret Mamzels som den vackra Lita Korrel förestår.

Därefter backar författaren tillbaka handlingen några dagar och vi får reda på mer om hur vår hjälte hamnade där han var i början och varför. Och visst, det hela är kanske lite väl tillskruvat, men jag gillar det! Författaren vet hur man fångar sin läsare och det är ingen tvekan om att denna författare är väl bekväm med hur en riktigt bra kioskdeckare bör vara uppbyggd.

Här får vi följa vår hjältes första möte med en vackra Mamzel:

"Her breasts were so full and firm  and abundant that  each of them  might have been both  of them, and  they were made  even more astoundishing by the tucked-in  abdomen and slenderness of waist  that curved  almost shockingly  into full,  rounded hips and  shapely, firm –fleshed  thighs. She was Eve, Circe, Delilah, Salome – Mamzel, a woman of Now designed for Tomorrow, and she was wearing a white leotard".

He he, tror att jag avslutar recensionen med dessa väl valda ord ;-).

//Sofia

Från det femtonde distriktet av Mavis Gallant

Det här är en samling bestående av åtta noveller och en kortroman och om jag inte missminner mig en present från min kära syster? Författarinnan är i alla fall en ny och trevlig bekantskap, även om inte alla noveller är lika klockrena.

Mina favoriter är nog ”De fyra årstiderna” som handlar om den unga hemhjälpen Carmela och hennes relation till familjen Unwin som hon jobbar för. Unwins är utlänningar och Carmela är född och uppväxt i samhället och det blir en del kulturkrockar under hennes tid hos familjen. Det vilar en ödesmättad stämning över hela berättelsen och allt som sägs och sker har på något sätt obehagliga undertoner. T.ex bor den 12-åriga Carmela i rummet där en gammal man dött – enligt familjen en fridfull och behaglig död, trots det faktum att mannen dog med grepp om en elektrisk ringklocka som ingen hört. Och de två små tvillingarna hon ska passa som ständigt, ständigt klänger på henne och vill bli burna, vilket man senare får reda på har fler än anledningen att de vill ha uppmärksamhet. För att inte tala om att ingen någonsin får äta sig riktigt mätt hos familjen. Det vilar nästan en Bellefleursk stämning över novellen, och det är en roman jag verkligen gillar!

”Respiten” handlar om den dödssjuke Alec, som åker ner till Rivieran för att dö. Detta kan man ju tycka hade varit helt ok om handlingen bara påverkat honom, men nu skulle även frun och de tre barnen (10-12 år gamla) flyttas med och spendera tid på Rivieran i väntan på det oundvikliga. Skälet till flytten ska ha varit för att han skulle få tid att spendera tid med sina små liv, men ganska snart kör han ut dem ur huset och ber dem leka utomhus. På grund av omständigheterna går barnen inte i skolan och har mycket tid att fördriva på egen hand. Och snart kommer förutom faderns förestående död större förändringar än så att äga rum i familjen….

”Potter” i sin tur handlar om en ganska olycklig kärlekshistoria mellan Potr och den betydligt yngre Laurie, eller ”Lah-ow-rie” som han uttalar det liksom hon aldrig kan lära sig hans namn utan varvar med varianter som Peter, Prater, Potter och Otter. Hon bor i Paris och han, som den ryss han är, kan inte få uppehållstillstånd där utan för nöja sig med enstaka resor för att hälsa på henne. Så resten av livet lever han i väntan på att hennes brev ska komma med nyheter om vad som händer i hans älskades liv. Vid ett besök noterar han så något han inte tänkta på förut; är det så att han kanske inte är den ende mannen i hennes liv?

Den gemensamma nämnaren för novellerna kan nog sägas vara att de befolkas av människor som på ett eller annat sätt befinner sig på kant med tillvaron, ofta inflyttade till ett land från ett annat med kulturkrockar och utanförskap som följd. Och berättelserna är så härligt skruvad, utan att förlora sin realism att det är svårt att inte fångas upp i dem. Är ni sugna på att sätta tänderna i några riktigt bra och väslskrivna noveller rekommenderar jag varmt denna samling!

//Sofia

Kioskdeckarkomplex någon?

Something from the nightside av Simon R. Green är en bok med klara kioskdeckarkomplex, där författaren försöker och försöker men bara inte lyckas att greppa denna svåra konstart :-). Det är synd att han inte lyckas fånga stämningen och konstgreppet som krävs för att skriva kioskdeckare, för han har lyckats klämma in en hel del livsviktiga kioskdeckaringredienser i sin historia:

1.      Huvudrollen. Den kanske viktigaste ingrediensen för att en kioskdeckare ska få kalla sig just kioskdeckare;  en hårdför privatdetektiv som har huvudrollen. I denna serie heter han John Taylor, är hårdare än en klippa och är enligt sig själv lång, mörk och inte vidare stilig (bummer elle vad?). Hans specialitet som deckare är hans förmåga att finna saker.

2.      Miljön. En äkta kioskdeckare osar Noir ur varje por och innehåller scener med skugga, dimma och ljusskygga figurer. Inte håller här sviker författaren utan förser oss med Nattsidan, där vår hjälte är uppväxt och en förklaring till hans hårdhet. För på Nattsidan, ett helvetiskt ställe som gömmer sig i det normala London, lurar monster och faror runt varje hörn.

3.      En vacker damsel in distress. I denna heter hon Joanna Barrett och lyckas få vår hjälte att mot sina principer återvända till Nattsidan för att rädda en försvunnen dotter.

Så ni hör, det här verkar som en given succé, men faller tyvärr så platt, så platt. För det är bara att erkänna att karaktärerna är plattare än pankakor och den förmodade passionen som vår hjälte och vår hjältinna ska känna för varandra faller lika platt den. Mr Green borde nog ägna mer tid ät att läsa kioskdeckare än skriva dem och få lite lektioner i hur det är meningen att en hjälte ska få en hjältinnas hjärta att slå lite snabbare. Ser han denna receension är han mer än välkommen att höra av sig så kan jag ge lite tips på lite bra kioskdekarlitteratur.

//Sofia

Hett i hettan

Mara and Dann av Doris Lessing, tillika sommarens dystopi, har varit passande att läsa nu när det varit nästan för varmt ute och solen aldrig verkat vilja sluta skina. Dystopin handlar nämligen om en värld där ständig torka börjat råda i vissa regionetr, en torka som verkar kunna sprida sig över hela världen. Huvudpersonerna i boken är de två barnen Mara och Dann, omkring 3 och 8 år gamla skulle jag tippa – i alla fall när historen tar sin början. Men vi som läsare får det tveksamma privilegiet att följa dem en bra bit på deras väg mot vuxenvärlden.

För tyvärr visar sig det här, efter en ganska lovande början, vara en ganska oengagerande roman med platta, tråkiga och klichéartade karaktärer och en historia som inte alls engagerar. Det känns bara bedövande långtråkigt när de reser omkring från trakt i trakt på jakt efter en väg undan torkan. De råkar ut för det ena äventyret efter det andra och träffar på allt från slavhandlare till krigsherrar och det borde väl vara spännande antar jag – men är det då verkligen inte. Jag fattar inte hur en författare som Doris Lessing kunnat skriva en så här föga engagerande roman. Den påminner faktiskt om den dåligt skrivna fantasy-serien om Aurian av Maggie Furey om ni kommer ihåg den, och det är absolut inget bra betyg.

Liksom den förra romanhjältinnan är Mara irriterande präktig, duktig på allt och älskad av alla. Verkligen trovärdigt ... not! Ni som läst snuskserien om grottflickan Ayla kommer kanske ihåg hur författarinnan låter henne bli den som tämjer hästar och hundar och gud vet vad och är den som leder dåtidens folk mot civilisationen typ… så känns det att följa den präktiga Mara på hennes äventyr och jag blir bara irriterad och undrar vad som egentligen hände när Lessing satte sig ner för att skriva detta.

Historien som sådan är för övrigt baserad på en gammal berättelse som man kan finna i de flesta kulturer och som Lessing gjort till din egen genom att låta den utspela sig i denna torke-härjade värld.

//Sofia