Jag hade egentligen från början tänkt skriva en lite mer utförlig recension till denna riktigt dåliga bok, men jag ledsnade snabbt. För ärligt, det här är inte en bok som behöver en egen recension då den är precis lika dålig och ologisk som den förra. Den förtjänar heller ingen egen recension och det är allt jag har att säga om det!
//Sofia
onsdag 31 augusti 2016
måndag 29 augusti 2016
Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson
Det här var en av Stinas tema-böcker för några månader sedan. Det handlar om ett tjejgäng, Kalmars jägarinnor som de kallar sig, som huserar i Kalmar (med omnejd)
Det jag främst gillar med romanen är språket som flyter på bra och gestaltar våra unga hjältinnor utan att det känns krystat och fånigt. Jag blir dock inte lika imponerad av den som av månadens andra bok, "Gudarna", som jag gillade skarpt och som troligen kommer att komma högt på årets topp-tio-lista.
Denna ungdomsroman skulle behöva lite av den underfundiga humorn som finns i den andra för att nå riktigt ända fram. Det blir till skillnad mot den förra, som faktiskt var ännu mörkare, mer tragiskt än något annat när tjejgänget kapar bilar, snattar och aldrig riktigt verkar ställa upp för varandra. Ibland känns de mer som fiender än som de bästa vänner de ska vara, och jag som ändå är jämnårig med författarinnan har riktigt svårt att kunna hålla med om att det var så att växa upp och vara tonåring. Nu var jag ju aldrig det i Kalmar (med omnejd), men jag växte också upp i en håla och jag kan inte komma ihåg att kompisar var så taskiga mot varandra, snarare tvärtom. Däremot kan jag känna igen mig i längtan bort och i vissa av fyllescenerna, he he.
Tycker även att romanen hade gjort sig bättre om slutet hade varit på ett annat vis, men det är ändå en klart läsvärd ungdomsroman.
//Sofia
Det jag främst gillar med romanen är språket som flyter på bra och gestaltar våra unga hjältinnor utan att det känns krystat och fånigt. Jag blir dock inte lika imponerad av den som av månadens andra bok, "Gudarna", som jag gillade skarpt och som troligen kommer att komma högt på årets topp-tio-lista.
Denna ungdomsroman skulle behöva lite av den underfundiga humorn som finns i den andra för att nå riktigt ända fram. Det blir till skillnad mot den förra, som faktiskt var ännu mörkare, mer tragiskt än något annat när tjejgänget kapar bilar, snattar och aldrig riktigt verkar ställa upp för varandra. Ibland känns de mer som fiender än som de bästa vänner de ska vara, och jag som ändå är jämnårig med författarinnan har riktigt svårt att kunna hålla med om att det var så att växa upp och vara tonåring. Nu var jag ju aldrig det i Kalmar (med omnejd), men jag växte också upp i en håla och jag kan inte komma ihåg att kompisar var så taskiga mot varandra, snarare tvärtom. Däremot kan jag känna igen mig i längtan bort och i vissa av fyllescenerna, he he.
Tycker även att romanen hade gjort sig bättre om slutet hade varit på ett annat vis, men det är ändå en klart läsvärd ungdomsroman.
//Sofia
söndag 28 augusti 2016
Rockin around the Christmastree
Med mindre än fyra månader kvar till December är det dags att lägga ut det sedvanligt sena månadstemat. Då alla mina tidigare idéer varit bajs och min fantasi börjar ta slut ska vi läsa självbigrafier. Men inte vilka självbiografier som helst, utan skildringar skrivna av rocklegenden, poeten och ikonen Patti Smith.
Just Kids:
Just kids är Smiths första självbiografiska bok. En självbiografi som sträcker sig från uppbrottet från fabriksjobbet Smith hade som tjugoåring fram till efter Robert Mapplethorps död 1989. En skulle nästan kunan kalla boken för ett kräleksbrev eller hyllning till konstnären.
Jag läste Just kids på Svenska för några år sedan(2001, enligt bloggen) och Som jag minns det var det en intressant läsning full med namn boktriangeln finner bekanta, så som Jimi Hendrix och Salvador Dali.
Patti Smith har levt ett fascinerande liv, inspirerat och inspirerats av legender ovh lyckats vara på på plats när historia skapats. Oftast på det mytomsbundna Chealsa Hotel.
Eftersom jag redan läst boken på Svenska är jag nyfiken på texten i orginalspråk då jag tycktes skönja en viss dissonans mellan den översatta texten och känslan den ville förmedla. Eller så är det bara jag som är snobbig igen. Som vanligt är valet av språk fritt. Hur som helst kommer det att bli kul att se vad ni tycker.
The M-train:
M-Train gavs ut 2015 och är enligt bokus.se en poetisk odysse som tar sin början på Smits favoritcaé i Greenwich village där hon reflekterar över minnen, kärleken och vardagslivet i New York. 18 kapitel som bland annat tar oss med till Paris, Berlin och Casa Azul. Enligt Smith själv är det en berättelse om ingenting. Och det är sällan jag varit så pepp på att läsa en bok om att dricka kaffe.
 |
| Patti Smith |
Just Kids:
Just kids är Smiths första självbiografiska bok. En självbiografi som sträcker sig från uppbrottet från fabriksjobbet Smith hade som tjugoåring fram till efter Robert Mapplethorps död 1989. En skulle nästan kunan kalla boken för ett kräleksbrev eller hyllning till konstnären.
Jag läste Just kids på Svenska för några år sedan(2001, enligt bloggen) och Som jag minns det var det en intressant läsning full med namn boktriangeln finner bekanta, så som Jimi Hendrix och Salvador Dali.
Patti Smith har levt ett fascinerande liv, inspirerat och inspirerats av legender ovh lyckats vara på på plats när historia skapats. Oftast på det mytomsbundna Chealsa Hotel.
Eftersom jag redan läst boken på Svenska är jag nyfiken på texten i orginalspråk då jag tycktes skönja en viss dissonans mellan den översatta texten och känslan den ville förmedla. Eller så är det bara jag som är snobbig igen. Som vanligt är valet av språk fritt. Hur som helst kommer det att bli kul att se vad ni tycker.
 |
| Robert Mapplethorpe och Patti Smith. (Är på jobbet, så tyvärr ingen av de utmanande bilderna). |
The M-train:
M-Train gavs ut 2015 och är enligt bokus.se en poetisk odysse som tar sin början på Smits favoritcaé i Greenwich village där hon reflekterar över minnen, kärleken och vardagslivet i New York. 18 kapitel som bland annat tar oss med till Paris, Berlin och Casa Azul. Enligt Smith själv är det en berättelse om ingenting. Och det är sällan jag varit så pepp på att läsa en bok om att dricka kaffe.
Nattens cirkus av Erin Morgenstern
Det här var en lättsam sträckläsare som jag fick i present av min kära syrra, i sommarpresent tror jag ?! Hur som helst så kom den lägligt då jag mest hade ett par tråkiga måste-böcker på nattduksbordet; tråkiga månadsböcker som blivit liggande och ett par böcker ur min (faktiskt krympande) ska-läsa-hög som känts lite mindre angelägna. För att få upp läslusten tog jag istället tag i denna och lät mig bli förtrollad ett par sensommarkvällar, och nu är läslusten på topp igen (har snart läst ut ”Kristin Lavransdotter” samt ”Århundradets kärlekssaga”) så tack Stina!
För att återgå till ”Nattens cirkus” så var det verkligen en bok att förtrollas av med ett originellt tema och spännande handling. I centrum för handlingen står två unga magiker, Celia och Marco, som sedan de var små har drillats i magins hemligheter för att tävla mot varandra i vem som är den bästa. Scenen de har att använda sig av är just nattens cirkus, eller Le Cirque des Reves, som den kallas. Det är dock ingen vanlig cirkus, utan en hemlig sådan som anländer till sin destination utan förvarning, som öppnar efter mörkrets inbrott och håller öppet till gryningen och som har attraktioner som aldrig har skådats förut.
Jag måste säga att jag verkligen fascineras av författarens beskrivningar av magin, och hur hon bygger upp idén om cirkusen, men tyvärr tycker jag att det delvis sker på bekostnad av personerna som befolkar hennes roman. För där cirkusen beskrivs så att den nästan känns levande känns ingen av hennes färgstarka karaktärer riktigt som människor av kött och blod. Samtliga karaktärer, ja till och med hennes två huvudpersoner, känns snarare platta och livlösa och utan att man egentligen engagerar sig i deras livsöden. Det är synd, för hade bara personbeskrivningarna varit bättre hade det här verkligen varit en tiopoängare till bok. Som det är nu är den ”bara” bra och det räcker ändå ganska långt!
//Sofia
För att återgå till ”Nattens cirkus” så var det verkligen en bok att förtrollas av med ett originellt tema och spännande handling. I centrum för handlingen står två unga magiker, Celia och Marco, som sedan de var små har drillats i magins hemligheter för att tävla mot varandra i vem som är den bästa. Scenen de har att använda sig av är just nattens cirkus, eller Le Cirque des Reves, som den kallas. Det är dock ingen vanlig cirkus, utan en hemlig sådan som anländer till sin destination utan förvarning, som öppnar efter mörkrets inbrott och håller öppet till gryningen och som har attraktioner som aldrig har skådats förut.
Jag måste säga att jag verkligen fascineras av författarens beskrivningar av magin, och hur hon bygger upp idén om cirkusen, men tyvärr tycker jag att det delvis sker på bekostnad av personerna som befolkar hennes roman. För där cirkusen beskrivs så att den nästan känns levande känns ingen av hennes färgstarka karaktärer riktigt som människor av kött och blod. Samtliga karaktärer, ja till och med hennes två huvudpersoner, känns snarare platta och livlösa och utan att man egentligen engagerar sig i deras livsöden. Det är synd, för hade bara personbeskrivningarna varit bättre hade det här verkligen varit en tiopoängare till bok. Som det är nu är den ”bara” bra och det räcker ändå ganska långt!
//Sofia
lördag 27 augusti 2016
En man som heter Ove av Fredrik Backman
Den här lånade jag efter att jag läst ut alla medhavda böcker under sommarsemestern i Karlskrona. Det är ju Fredrik Backman som är författaren så alla som har läst hans blogg vet nog på ett ungefär vad man har att vänta sig; alltså något ganska lättläst med Backmans speciella humor.
Jag älskar ju bloggen i fråga och gillade även hans ”föräldrabok” så jag hade nog ganska höga förhoppningar, som dock inte helt infriades. För visst var det en trevlig och lagom energikrävande bok att läsa under lata sommardagar, men jag hade nog väntat mig lite mer ifrån Backman. Precis som hans tidigare bok så tycker jag att det är i de partier som är lite mer känslosamma som han är som bäst och jag tycker definitivt att han håller sig på rätt sida av gränsen, utan att det blir för klyschigt och fånigt. Men allt som allt skulle jag säga att det var trevligt att stifta Oves bekantskap och jag blir faktiskt sugen på att se filmatiseringen.
//Sofia
Jag älskar ju bloggen i fråga och gillade även hans ”föräldrabok” så jag hade nog ganska höga förhoppningar, som dock inte helt infriades. För visst var det en trevlig och lagom energikrävande bok att läsa under lata sommardagar, men jag hade nog väntat mig lite mer ifrån Backman. Precis som hans tidigare bok så tycker jag att det är i de partier som är lite mer känslosamma som han är som bäst och jag tycker definitivt att han håller sig på rätt sida av gränsen, utan att det blir för klyschigt och fånigt. Men allt som allt skulle jag säga att det var trevligt att stifta Oves bekantskap och jag blir faktiskt sugen på att se filmatiseringen.
//Sofia
fredag 26 augusti 2016
Det är något som inte stämmer av Martina Haag
Efter att ha läst en recension av denna i en av bloggarna jag följer blev jag tvungen att låna den för att se om jag skulle tycka lika mycket om den som bloggaren ifråga, och visst var den läsvärd, i alla fall delarna som handlade om uppbrottet och tiden därefter. Har ni missat vad denna hypade bok handlar om kan jag bara kort säga att den handlar om att bli övergiven, ja om att bli dumpad efter att ha varit gift i tiotals år och ha flera barn ihop. Om hur den där känslan av att det är något som inte stämmer smyger sig på trots att partnern ihärdigt förnekar att något är fel.
Det är väl även få som har missat att boken kom ut bara några år efter skilsmässan från Erik Haag, och det är ju bara att konstatera att romanen känns väldigt personlig och utlämnande och att den otrogna äkte mannen i romanen gör att Eric Haag hamnar i allt annat än god dager. Något av det mest skitstövelaktiga är väl att den äkta mannen i ett stycke klämmer ut sig att huvudpersonen kan skriva en roliga bok om skilsmässan om hon vill, sådär i underdogperspektiv som hon brukar göra (vilket ju tydligen är lite av Martina Haags kännetecken när hon skriver chic lit). Det känns som något som har hänt och det känns som att Eric Haag förhoppningsvis fick så han teg när boken väl kom ut.
Sen finns det en ramberättelse också om att romanpersonen åker upp till fjällen för att komma undan alltihopa där jag har svårt att riktigt se meningen med det hela, speciellt eftersom det finns lösa trådar som aldrig får någon förklaring och då det hela avslutas så abrupt att det känns som att det blev ont om tid på slutet eller något.
Dock lyckas Martina Haag verkligen illustrera hur ont det gör att bli bedragen och se den andra gå vidare medan man själv fortfarande är kär. Romanen är som ett ett enda stort ångestvrål och är nog en av de bästa romaner om svek och kärlek jag läst när det gäller igenkänning och känslan av att det ju är precis så det är.
//Sofia
Det är väl även få som har missat att boken kom ut bara några år efter skilsmässan från Erik Haag, och det är ju bara att konstatera att romanen känns väldigt personlig och utlämnande och att den otrogna äkte mannen i romanen gör att Eric Haag hamnar i allt annat än god dager. Något av det mest skitstövelaktiga är väl att den äkta mannen i ett stycke klämmer ut sig att huvudpersonen kan skriva en roliga bok om skilsmässan om hon vill, sådär i underdogperspektiv som hon brukar göra (vilket ju tydligen är lite av Martina Haags kännetecken när hon skriver chic lit). Det känns som något som har hänt och det känns som att Eric Haag förhoppningsvis fick så han teg när boken väl kom ut.
Sen finns det en ramberättelse också om att romanpersonen åker upp till fjällen för att komma undan alltihopa där jag har svårt att riktigt se meningen med det hela, speciellt eftersom det finns lösa trådar som aldrig får någon förklaring och då det hela avslutas så abrupt att det känns som att det blev ont om tid på slutet eller något.
Dock lyckas Martina Haag verkligen illustrera hur ont det gör att bli bedragen och se den andra gå vidare medan man själv fortfarande är kär. Romanen är som ett ett enda stort ångestvrål och är nog en av de bästa romaner om svek och kärlek jag läst när det gäller igenkänning och känslan av att det ju är precis så det är.
//Sofia
torsdag 25 augusti 2016
By nightfall av Michael Cunningham
Den här romanen fick jag mig rekommenderad av min kära syster. Den ska vara inspirerad av ”Döden i Venedig ” (som jag gillade så där) och eftersom jag precis hade läst denna klassiker så var det kul att läsa ”By nightfall” nästan precis efteråt och faktiskt upptäcka likheter i berättelserna som jag nog annars inte skulle ha tänkt på.
Till skillnad från klassikern som jag nästan fick tvinga mig igenom så höll denna roman mig vaken nästan lite för länge några sena sommarnätter – och för att jag ska vara vaken så länge så krävs något jag verkligen gillar. Så tummen upp för denna!
Liksom den förra boken är det en slags besatthet som avhandlas, men där den förra blir besatt av en ung pojke han inte ens bytt ett ord med så blir den 42-årige Peter Harris osunt intresserad av sin frus unge bror Mizzy, eller misstaget som han kallas. Och ett misstag ska det visa sig bli!
Som läsare blir jag liksom huvudpersonen helt uppslukad av händelserna och trots att det är ren idioti att låta sig dras med som vår huvudperson gör så är det även svårt för mig som läsare att klandra honom. Det är ju onekligen något lockande med en huvudperson som är villig att kasta sig ut i den okända utan en tanke på konsekvenserna och det är något med hela situationen som gör att jag mot bättre vetande ändå förstår hur han är villig att kasta bort hela sitt liv för något som knappt ens finns.
Mycket skickligt uppbyggt av Cunningham måste jag säga och jag blir verkligen sugen på att läsa mer av honom. Om ni sett mitt tema för september så vet ni att det kommer att bli just detta också. Dessutom hade jag turen att idag hitta en roman av honom som vårt lokala bibliotek hade gallrat ur. Yay!
//Sofia
Till skillnad från klassikern som jag nästan fick tvinga mig igenom så höll denna roman mig vaken nästan lite för länge några sena sommarnätter – och för att jag ska vara vaken så länge så krävs något jag verkligen gillar. Så tummen upp för denna!
Liksom den förra boken är det en slags besatthet som avhandlas, men där den förra blir besatt av en ung pojke han inte ens bytt ett ord med så blir den 42-årige Peter Harris osunt intresserad av sin frus unge bror Mizzy, eller misstaget som han kallas. Och ett misstag ska det visa sig bli!
Som läsare blir jag liksom huvudpersonen helt uppslukad av händelserna och trots att det är ren idioti att låta sig dras med som vår huvudperson gör så är det även svårt för mig som läsare att klandra honom. Det är ju onekligen något lockande med en huvudperson som är villig att kasta sig ut i den okända utan en tanke på konsekvenserna och det är något med hela situationen som gör att jag mot bättre vetande ändå förstår hur han är villig att kasta bort hela sitt liv för något som knappt ens finns.
Mycket skickligt uppbyggt av Cunningham måste jag säga och jag blir verkligen sugen på att läsa mer av honom. Om ni sett mitt tema för september så vet ni att det kommer att bli just detta också. Dessutom hade jag turen att idag hitta en roman av honom som vårt lokala bibliotek hade gallrat ur. Yay!
//Sofia
onsdag 24 augusti 2016
Kaffe med rån av Catharina Ingelman-Sundberg
Det här är inte direkt min typ av bok, det kan jag säga med en gång. Eftersom min semesterläsning tog slut när jag var på semester i Karlskrona fick jag denna, och fortsättningen, av min kära svärmor då hon köpt dem inför sin semester. De hade dock bara blivit liggande och skulle nog inte bli lästa, så därför fick jag dem med mig när vi åkte hem.
Jag hade väl hoppats på att de skulle vara underhållande för stunden, typ som ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvamm” och ”En man som heter Ove”, men ska jag vara ärlig var den inte så mycket underhållande som pinsamt dålig.
Intrigen är att ett gäng pensionärer på ett äldreboende får nog av den undermåliga behandlingen på hemmet rymmer därifrån och för att finansiera detta, samt skänka pengar till bättre behövande som sig själva, slår sig in på den kriminella banan. Man kan alltså konstatera att handlingen känns väldigt inspirerad av just ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” då även denna handlar om en pensionär som lämnar hemmet, blir kriminell och dras in i diverse konstiga händelseförlopp. Men där den förra är charmig, genomtänkt och har med otroliga händelser som faktiskt skulle kunna hända är denna bara fånig, irriterande, helt ogenomtänkt och extremt ologisk. Dessutom kryllar det av logiska luckor handlingen igenom.
Dessutom stör jag mig på att pensionärerna som ju inte ska vara vanliga pensionärer direkt utan rebelliska och nytänkande är så äckligt könsstereotypa; det är kvinnorna som ska laga mat, duka fram fika, ändra på sig för att männen ska gilla dem och stå ut med männens snedsteg när de flirtar med yngre kvinnor. Jag blir bara trött, både på detta könsstereotypa och faktiskt på allt i boken. Läs den inte är mitt råd vare sig du är pensionär eller inte!
//Sofia
Jag hade väl hoppats på att de skulle vara underhållande för stunden, typ som ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvamm” och ”En man som heter Ove”, men ska jag vara ärlig var den inte så mycket underhållande som pinsamt dålig.
Intrigen är att ett gäng pensionärer på ett äldreboende får nog av den undermåliga behandlingen på hemmet rymmer därifrån och för att finansiera detta, samt skänka pengar till bättre behövande som sig själva, slår sig in på den kriminella banan. Man kan alltså konstatera att handlingen känns väldigt inspirerad av just ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” då även denna handlar om en pensionär som lämnar hemmet, blir kriminell och dras in i diverse konstiga händelseförlopp. Men där den förra är charmig, genomtänkt och har med otroliga händelser som faktiskt skulle kunna hända är denna bara fånig, irriterande, helt ogenomtänkt och extremt ologisk. Dessutom kryllar det av logiska luckor handlingen igenom.
Dessutom stör jag mig på att pensionärerna som ju inte ska vara vanliga pensionärer direkt utan rebelliska och nytänkande är så äckligt könsstereotypa; det är kvinnorna som ska laga mat, duka fram fika, ändra på sig för att männen ska gilla dem och stå ut med männens snedsteg när de flirtar med yngre kvinnor. Jag blir bara trött, både på detta könsstereotypa och faktiskt på allt i boken. Läs den inte är mitt råd vare sig du är pensionär eller inte!
//Sofia
Den sommaren
Sofia är i vanlig ordning tidigt ute med presentationen av septembers månadstema. Det är dags för en nystart menar hon nu när hösten är i antågande. Och hösten är inte bara i antågande, den är redan här, det är i varje fall så det har känts här på Gotland de senaste veckorna. Sommaren tog slut bara sådär. Men jag är inte redo för höst, inte än. Så låt oss i varje fall de här sista återstående dagarna i augusti jaga efter sommaren som försvann. Den är ännu så nära att du kan känna värmen av den, och du kan få fatt den om du anstränger dig tillräckligt mycket. Jag lovar.
Månadstemat för augusti är sommaren, men inte vilken sommar som helst, den sommaren. Ni vet vilken jag menar. Sommaren du bar på en vattenmelon, såg en död människa för första gången, drack campari och spelade boule och drack drinkar efter väderlek. Den sommaren du aldrig kommer att glömma.
Månadens bok är Den sommaren av Véronique Olmi. Det är författarinnans nionde roman men bara den andra att översättas till svenska. I hemlandet Frankrike belönades den med ett av Frankrikes främsta pris, Pris Maison de la Presse 2011. Den handlar om en grupp vänner som sedvanligt träffas för att fira nationaldagen och tillbringa några dagars ledighet tillsammans i Normandie. Det brukar vara ett skönt avbrott i vardagen med gemensamma middagar och avslappnat umgänge, men den här sommaren förändras allt i och med att den hemlighetsfulle tonåringen Dimitri gör entré. Dynamiken i gruppen förändras totalt och gammal osämja, oförätter och hemligheter kommer i dagen.
Den sommaren av de kanadensiska kusinerna Jillian och Mariko Tamaki är en grafisk roman som även den har vunnit prestigefulla priser, bland annat Eisner Award och Ignatz Award. Den handlar om sommarlovsvännerna Rose och Windy som tillbringat loven på Awafo Beach så länge de kan minnas. Den här sommaren står de på tröskeln till puberteten och badlivet på sranden byts mot skräckfilmer och sexfunderingar
Månadens bok: Den sommaren av Véronique Olmi, 2016.
Den sommaren av Jillian Tamaki och Mariko Tamaki, 2015.
Stina
tisdag 23 augusti 2016
The Ice Twins av S.K Tremayne
Jag fick låna denna deckare av min kära syster som lite trevlig sommarläsning – tack så mycket! Jag är ju egentligen inte så mycket för deckare eller thrillers men denna var en trevlig sträckläsare som var välskriven, originell och hela tiden överraskade läsaren och tog nya vändningar som man inte väntade sig.
Handlingen kretsar, precis som titeln antyder, kring två tvillingar. Dock har den ena redan i inledningen avlidit i en tragisk olycka och familjen försöker återhämta sig så gott de kan, bland annat genom att lämna de välkända omgivningarna och flytta ut på en avlägsen skotsk ö.
Snart börjar mamman i familjen dock ifrågasätta vilken av tvillingarna det egentligen är som har dött då den överledande tvillingen efter några månader börjar hävda att hon är den tvilling som dött. Just detta har jag svårt att köpa, för visst borde tvillingarna även om de är identiska ha någon liten detaljs som skiljer dem åt, om inte medfött så kanske ett ärr på knät eller en tand som slagits ut (hej Stina :-P). För att ha behållning av romanen väljer jag dock att bortse från detta och köper motvilligt själva huvudintrigen.
Under historiens gång är det senare mycket som börjar ifrågasättas, vänds och vrids på och inte alls är som det verkat från början. Det är ett smart grepp av författaren att i de olika kapitlen låta mamman och pappan föra berättelsen framåt, för trots att de är med om samma saker har de olika saker att berätta om det hela, olika perspektiv och olika sätt att se på det hela. Sen måste jag säga att jag tycker att det är bra med en författare som inte säger för mycket utan i alla fall på det stora hela lyckas väldigt bra med att framföra berättandet av denna spöklika deckare utan att det blir för mycket. Kort sagt en stor tummen upp!
//Sofia
Handlingen kretsar, precis som titeln antyder, kring två tvillingar. Dock har den ena redan i inledningen avlidit i en tragisk olycka och familjen försöker återhämta sig så gott de kan, bland annat genom att lämna de välkända omgivningarna och flytta ut på en avlägsen skotsk ö.
Snart börjar mamman i familjen dock ifrågasätta vilken av tvillingarna det egentligen är som har dött då den överledande tvillingen efter några månader börjar hävda att hon är den tvilling som dött. Just detta har jag svårt att köpa, för visst borde tvillingarna även om de är identiska ha någon liten detaljs som skiljer dem åt, om inte medfött så kanske ett ärr på knät eller en tand som slagits ut (hej Stina :-P). För att ha behållning av romanen väljer jag dock att bortse från detta och köper motvilligt själva huvudintrigen.
Under historiens gång är det senare mycket som börjar ifrågasättas, vänds och vrids på och inte alls är som det verkat från början. Det är ett smart grepp av författaren att i de olika kapitlen låta mamman och pappan föra berättelsen framåt, för trots att de är med om samma saker har de olika saker att berätta om det hela, olika perspektiv och olika sätt att se på det hela. Sen måste jag säga att jag tycker att det är bra med en författare som inte säger för mycket utan i alla fall på det stora hela lyckas väldigt bra med att framföra berättandet av denna spöklika deckare utan att det blir för mycket. Kort sagt en stor tummen upp!
//Sofia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)