En tryckande het sommardag, på en ö fylld av semesterfirare och fritidsbåtar, avslutade jag läsningen av Jerker Virdborgs "Mannen på Trinisla". Jag avslutade den faktiskt kl 05.45 i morse påväg ner till ett pass på färjan (ja, jag gick ner och läste samtidigt).
Och jo, efter att ha läst hans andra romaner och noveller så känns det Virdborgska språket väl igen. Ingen svensk författare (nej, inte ens Ranelid) lyckas bygga upp en så kuslig och ödesmättad stämning som han. Som läsare sitter man där och bara väntar på när det där oundvikliga och hemska ska hända, och visst händer det till slut.
Och det som Virdberg är allra bäst på i detta avseende, enligt mig, är att det är mitt i allt det vardagliga som det oväntade och malplacerade smygs in utan att man som läsare värjer sig mot det. Dock tycker jag att han i denna roman på sluttampen gör det hela en aning för mystiskt och som läsare av romanen har jag vissa invändningar. Men på det hela taget är det en mycket bra roman med fint språk, fina stämningar och svensk sommar när den är (typ) som värst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar