Efter att Stina fått höra mina klagomål om den sugiga ungdomsromanen som handlade om gravplundrare och utspelade sig på Gotland (se tidigare recension) rekommenderade hon denna delvis Gotlandsanknutna (är det ett ord?) bok. Den handlar om Arri (kort för Arwen) som är en sjuttonårig gothare som hatar rollspel och lajv men ändå längtar bort till en verklighet långt från denna. Det är denna längtan bort som gör att hon får kontakt med Eidolon, ett skuggrike befolkat av vampyrer som endast kan anas i speglarnas skuggor. Men så möter hon kärleken i svarthåriga Oskar och är inte längre så säker på att hon vill bort från verkligheten för alltid.
Som underhållning för stunden är boken utmärkt, även om den inte är den typ av bok som man har kvar i minnet långt efteråt. Den är välskriven och originell för att vara svensk, men det är på något sätt nåt som fattas för att den ska bli sådär riktigt bra. Liksom Chambers tycker jag dock att Edelfeldt är bra på att skildra ungdomar utan att det känns fånigt och konstruerat och det är främst i beskrivningarna av den yngre såpa-klon-systern som Edelfeldt lyckas både roa och pricksäkert skildra hur det är att vara ung (samt dum och blond). Det känns bara som en så klockren skildring av dagens pantade fjortisar.
Jag har bara läst den en gång men jag gillade den verkligen. Det var något med stämningen och det bitterljuva slutet. Jag vill också ha skuggor i min spegel.
SvaraRadera