På väg tillbaka efter lite trevlig Karlskornarekognisering inför bröllopet (men utan att ha kunnat välja bland alla de fina kyrkorna) hann jag med att läsa ut ännu en av månadens temaböcker, Dansa på min grav. Kul med en bok som faktiskt lever upp till förväntningarna, för efter en fjärde (?) genomläsning av boken är den fortfarande lika bra som sist jag läste den. Det här är ungdomslitteratur när det är som allra, allra bäst!
Aidan Chambers skriver på ett mycket eget, personligt, charmigt och intressant sätt om hur det kan kännas att vara ung, kär och förvirrad. Det är om Hal romanen handlar och det är han som berättar om hur han träffar den mycket charmige Barry och faller som en fura för honom. Men det är inte den rosenröda sortens kärlek där de två älskande vandrar ut tillsammans i solnedgången som Hal (Chambers) beskriver- inte alls! Redan i första meningen får man veta att Barry kommer att dö och det är om vad som leder fram till detta som romanen handlar om. Men redan när Barry är vid liv är kärleken svår, precis som det kan vara när två människor inte vill samma sak i en relation och Hal både fascineras och skräms av detta.
Men även om det ju är ett tungt ämne som skildras i boken, döden, görs det på ett humoristiskt men ändå i grunden allvarligt sätt. Det känns äkta och okonstlat och jag gillar det!
Högsta betyg åt Dansar på min grav.
Trevligt, det var längesedan jag läste den också. Då kanske den är precis så bra som jag kommer ihåg den.
SvaraRaderaOch PS: jag ska dansa på din grav om det skulle gå därhän, and that´s a promise.
SvaraRaderaDet låter bra det, alla borde ha någon som dansar på ens grav!
SvaraRadera