Efter aprils apokalyptiska bokmiddag kändes det ganska naturligt att ge sig i kast med Margaret Atwoods "Syndaflodens år", vilken är en fortsättning på hennes "Oryx och Krake" som utspelar sig efter att mänskligheten i princip gått under. Men "Syndaflodens år" fortsätter inte där "Oryx och Krake" slutade, utan ger istället en bild av samhället innan apokalypsen. En värld som befolkas av allt ifrån merhårfår (som odlas fram för att förse fåfänga människor med löshår), fanatiska grupper som "Guds trädgårdsmästare" och andra människor och djur som är lyckliga/olyckliga nog att vara vid liv när den torra syndafloden kommer smygande.
"Oryx och Krake" var ju långt ifrån en Atwoodfavorit hos mig, och inte heller denna fortsättning faller mig i smaken. Det känns mer som en roman att ta sig igenom för sakens skull än för att jag läste den för att jag tyckte att den var värd att läsa.
För visst är det ett aktuellt och uppmärksammat ämne Atwood belyser (och ett ämne det känns att hon verkligen brinner för) med fokus på miljöförstöring, människans skövling av naturen och utrotande av arter av både djur och växter och inte minst de ständiga framstegen som görs inom genforskning - men trots detta är det en historia som inte riktigt orkar engagera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar