Man blir liksom aldrig riktigt varm när man sover ensam

”Man blir liksom aldrig riktigt varm när man sover ensam” är en av mina favoritmeningar från Farväl till Berlin av Christopher Isherwood. På ett sätt tycker jag att den meningen kan sägas sammanfatta hela boken, för kanske hade många av personerna vi får lära känna bara behövt ha någon som värmde dem om natten för att bli lite mindre trasiga.

Nu handlar ju boken förstås om mer än ett antal vilsna personer i 30-talets Berlin. Hitler och nazismen kan anas i bakgrunden och med det allt vad det innebär. Vi vet ju redan utgången och människorna i boken börjar ana det också, vissa (som den judiska familjen Landauer) när det är alltför sent. Men det är inte det politiska läget eller världshändelserna som Isherwood låter ana som stannar i mitt minne. Det är människorna. Det är Fräulein Schröder, familjen Nowak och förstås den oförglömliga Sally Bowles, förevigad på vita duken av Liza Minneli i Cabaret.

Och visst känner man igen Lizas rollkaraktär, den impulsiva och egocentriska nattklubbssångerskan Sally Bowles. Hon är en flyktig och egentligen ganska ytlig bekantskap, ena stunden är hon där och nästa inte, men en bekantskap man kommer ihåg och hoppas på att stöta samman med igen. Hon påminner mig om Holly Golightly från Breakfast på Tiffanys. De är lika flyktiga och tycks båda söka efter något annat, något mer. Efter något som varken män, kläder, pengar eller smycken tycks kunna fylla.

Jag tyckte mycket om boken i varje fall. Isherwoods ögonblicksbilder av Berlin och människorna där känns fortfarande märkligt aktuella, och när boken väl är utläst känns det trist att ta farväl av både dem och av Berlin. Jag hoppas på att få återse dem någon gång någon annanstans.

Men just nu ska jag måla naglarna gröna och ta mig en Prairie Oyster innan jag ger mig ut i sommarnatten.

Men jag säger inte farväl utan på återseende.

Stina