Vägen

Mina förväntningar på Vägen var både höga och låga på en och samma gång. Låga eftersom jag absolut inte trodde att det skulle vara en bok för mig (för pretto, för dyster, för, ja för trist helt enkelt..). Höga för att, ja, en Pulitzerprisvinnare måste väl ändå ha något att komma med liksom. Trots mina dubier hade jag ändå velat läsa den ett bra tag, bara för att liksom.

Vägen handlar om en man och hans son som är på väg någonstans, vart är oklart. Världen omkring dem är förändrad efter något slags katastrof. De är hungriga, de fryser och de tiger större delen av tiden. Det är således inte dialogen som för berättelsen framåt, då den i de stycken av boken där huvudkaraktärerna faktiskt talar med varandra, som bäst kan beskrivas som knapphändig.

Dialog tycker jag personligen är en av de viktigaste bitarna i en välskriven roman, för det märks så tydligt när det är något där som inte riktigt stämmer. McCarthy vet dock exakt vad han gör. I den här romanen är det nämligen det som inte sägs som är det viktiga. Det är tystnaden mellan de båda, det outtalade som ger boken hela dess prägel. Dialogen är lika karg som landskapet omkring dem, för vad finns egentligen att säga när världen rasat samman och inga ord räcker till.

Ord är för övrigt överflödiga. Det behövs inga ord för att beskriva relationen mellan mannen och hans pojke. De delar något, kanske det sista goda i en rutten värld. Det är också denna relation som är det centrala i boken, för egentligen händer inte så mycket. De vandrar, tiger, stöter på obehagliga människor, fryser och tiger lite till. På något sätt gillar jag det ändå. Jag tycker att det funkar. McCarthy lyckas få det karga språket och det lugna tempot i boken att fungera. Det är ingen thriller eller högtempo berättelse, men det ger den sig heller inte ut för att vara. Det är en historia om en man och hans pojke, och att det även i den sämsta av världar finns något att leva för.

Stina