Stockholm rosé

Stockholm rosé är väldigt mycket yta, och jag är ju inte den som bangar att döma en bok efter omslaget så det borde ju passa mig bra. Det var för övrigt framsidan jag fastnade för till att börja med, sjukt snygg. Men bland designerklänningar, botoxbehandlingar och Loubotinklackar ryms även en viss svärta och oväntat mycket humor. Det är välbehövligt. Om det inte vore för detta försonande drag skulle skildringen av den vackra och priviligierade Desdemona och hennes entourages tillvaro kring Stureplan te sig ganska olidlig.

Nu är det rätt kul. Jag gillar det, även om jag har mina misstankar om att vara den enda i den här triangeln som faktiskt gör det. Inte minst gillar jag den svarta humorn och den vassa dialogen. Jag får lite sex and the city-vibbar där.

Bättre än min, svarar jag sorgset. Den heter inget.

Inget? Tessan spänner sina välsminkade ögon i mina. Din fitta är en nobody.

Tror du?

Och en nobody kommer aldrig in på de roliga festerna.

Fyra procent av jordens befolkning är födda med små fettceller och en kroppstyp som gör att de aldrig går upp i vikt. Aldrig. Går. Upp. I. Vikt. Fyra procent! Varför är inte jag en av dem? Daphne tar tag om båda mina händer. Varför är inte du en av dem? Hennes ögon smalnar. Varför är Tessan en av dem?

Något jag skulle kunna leva utan är de sjukt störiga liknelserna författaren envisas med att trycka in på var och varannan sida. Särskilt reagerade jag på detta i början av boken. Det var röster milda som pH-neutrala barntvålar, oro som en överlastad kemtvätt och personer som sjunker ihop som en påse fettfria snacks. Krystat minst sagt… Sedan vet jag inte om jag trubbades av eller vad som hände men jag tänkte inte alls på det mot slutet. Och där de ändå förekom tyckte jag faktiskt att de smälte in rätt väl och helt enkelt passade in med författarens skrivsätt.

Dessutom är det befriande med en kvinnlig karaktär i en chic lit-roman som inte behöver en mans hjälp utan tar saken i egna händer och räddar sig själv i slutscenen. Att denna någon är en överprivilegierad, Stureplansprinsessa som trippar fram på 14-centimetersklackar med pappas kreditkort i ena handen och Fendibagen i den andra och att räddningen består i att kanske/kanske inte fullfölja juristprogrammet på Stockholms universitet känns mindre viktigt.

Att Naglo vodkabar namedroppas (eller placedroppas?) måste väl också ses som någon slags kvalitetsmarkör.

Stina