På färder i andra riken – del 1

Winston, Gin Fizz, Alligator Barks, Sursum Corda, Yamaha, Louise, Leon och de andra känner ni förstås redan, men har ni träffat Gimlet och Carl Barks? De har hängt en del med Naja Naja och resten av gänget den senaste tiden, och nu vill de hänga med er. De vill närmare bestämt ta er med på färder i andra riken.

Gimlet

Gimlet har fått sitt namn efter drinken. Det är för att hon kan vara lite sur ibland och har en genomträngande blick. Hon säger att hon gillar äventyr men oftast finner man henne ensam hemma hos sig i det lite förfallna hus där hon bor. Det behöver inte vara en paradox säger Naja Naja, det är ett äventyr att finnas till. Speciellt när man finns till i Gråbo.

Carl Barks

Carl Barks är skäggig och gänglig. Han planerar trafik för en region och har dille på gamla saker. Hans lägenhet är till bredden fylld med LP-skivor, tidningsurklipp och loppisfynd. Ibland ser han lite sliten ut men det låtsas man inte om.





 I den här första färden traskar ni ut ur staden mot lugnare trakter. Villorna glesnar efterhand och trädgårdarna vinner terräng. Solen skiner, varken för skarpt eller för milt. Himlen är blekblå med några kvardröjande vita molnslöjor.

Undan för undan ger villaträdgårdarna vika för odlingar, växthus och koloniträdgårdar. Ni insuper alla ljuvliga dofter från täppor och fält, doften av löv och av tallbar. Det blåser svagt, en varken för ljum eller kylig växlande vind. Den stiger från havet så att ni bäddas in i mjuka virvlar. Ni närmar er skogen och resterna av några förfallna bondgårdar.

Ni viker av på någon av stigarna. De är inte horisontala, de sluttar en aning och ni får väja för stora rötter och kvistar som hotar att fälla er. Luften är behaglig, den jordiga doften av skog flödar sakta genom kroppen när ni andas. Snart hejdar ni er och väljer med omsorg ett träd. Alla är inte lika. Det finns kraftiga hundraåringar och späda ungträd med spridda löv. En del är höga, andra dvärgvuxna och i somliga har åskan slagit ned. Då ni funnit ett varsitt som passar er slår ni er ner bredvid det. Marken kring rötterna är gräsbeklädd, fuktig och mjuk. Ni lutar er mot stammen. Det är varmt och skönt i vårsolen och du ser solen glittra mellan trädstammarna.

Här ser man inte en själ, om man undantar kottarnas bruna fläckar mot myllan. Gjorde man sig lite besvär kanske man kunde spåra upp några sniglar, spindlar och ett rådjur. Vinden kretsar som en osynlig jättefågel. Den dyker frasande in bland löven. När ni lyfter på huvudet ser ni himlens fadda, urvattnade blå mellan trädens grenar.

Det är inte lätt att som Gimlet och Carl Barks färdas i träd. För bäst som ni sitter där och gonar er drabbas ni av något som liknar sömn. Ni domnar. Det börjar i benen och kryper sakta upp i kroppen där det sköljer som ett ljuvligt svalkande vatten och släcker allt brinnande och febrilt. Sedan flyter det ut i armar och händer. Händerna förlorar sin rörelseförmåga, nerverna bedövas. Ni känner bara en märklig skälvning ute i fingerspetsarna, ett slags elström som ger dem liv. Ryggen kutar, axlarna stelnar och nacken styvnar. Det är nu det gäller att vara på sin vakt. Låter du dvalan stiga upp i huvudet för snabbt klappar ögonen ihop och ni slumrar in. Då hamnar ni kanske i en deckarintrig eller i en historia om vargar, men trädens rike når ni inte. Ni får inte sluta ögonen. Ni skall titta rakt fram, fästa blicken på det närmaste trädet, på marken som omringar det. Det är det landskap ni har valt. Ni får inte se på någonting annat, inte rubba ögonen en tum. Det är som ett fotografi, men verkligt, livslevande. Så bär det sakta iväg, du flyter in i det skrovliga trädets stam.

Ni är inte borta på en gång som när ni reser till solen. Det är som om ni försiktigt sjönk tillbaka i en vilstol eller som om ni gled uppför en väldig våg som vaggade er fram och åter. Ni håller ögonen öppna hela tiden. Trädet och marken ni har framför er vidgas, drar sig allt längre bort. Tavlan varar i oändlighet. Ni ser ingenting rörligt mer. Bara några strålar från solen och en diffus vägg av vegetation. Ni är fullkomligt orörliga, utan en gest, utan ett andetag. Det är inte en tanke (kanske inte så ovanligt för er). Det är en ställning, en dans som fångats i en ögonblicksbild. Det är litet som om ni satt på huk på marken med armarna hängande på var sida om kroppen, andades långsamt och betraktade ett träd och ett stycke mark.

Hela er kropp utom huvudet har domnat bort. Däruppe i trädets krona hör ni ett lustigt stilla sorl, ett oavbrutet bisurr. När vinden drar fram känner ni hur fingrarna darrar, men resten av kroppen känner ingenting, den är fast, den släpper inte igenom. Speciellt axlarna är stadiga. Nu bär de upp en överväldigande börda som svajar för varje vindkast. Ett berg av frukter och blad, en håruppsättning som gungar på ert huvud. Inne i kroppen har alla neråtriktade flöden hejdats, alla sväljningar och absorberingar. Ni känner knappt av er kropp, den är tunn och smal som en luftström, vätskorna rinner nerifrån upp och ni suger (yes you do) till er allt ur jorden. Det är bara er hud som är hård som ett harnesk. Innandömet är mjukt och flytande, fuktigt, ljumt och lent, det är en droppsten som omärkligt spirar uppåt.

Nu bor ni inne i trädet och sänker era långa rötter ner i jorden. Det är för rötternas skull ni inte kan röra er. De klänger sig fast med sina klor, de har trevat sig djupt ner i jorden. Det har sin tjusning att dricka vatten såhär: ni upptar det utan brådska genom porerna i era fötter och det stiger genom hemliga ådror inne i buken. När det blåser dallrar de som propellerblad i miniatyr. Ljuset och värmen stöter hela tiden till dem, rutschar utför grenarna och strålar samman i nacken. Ni kan inte föreställa er den värmen, ifall ni inte är ett träd. Det är ett varmt regn som vällustigt sköljer nerför er kropp och på vägen möter svalkan från underjorden.

Ni står där fastnaglade i jorden. Ni har ingen lust att vandra vidare, ni är inte nyfikna på det som ligger längre bort. Ni är tillfreds med ert stycke mark. Finns timmarna ännu till? Nej, ingenting sådant existerar längre. Vind, sol och djupens fuktiga jordär de enda tankar ni har. Er hud er härjad av rynkor. Ni har inga ögon att utforska rymden med. Ni ser med bladens och barrens små celler. De är era känselspröt, de sonderar rummet och slukar ljuset.

Ni är inte ensamma. Ni omges av andra träd. Ni vet att de står där bredvid er, andra träd ni inte får tala till, som ni aldrig kommer att möta. Ni skall koncentera hela er energi på att hålla er upprätta. Sakta spänner ni ut ringarna i er kropp, år efter år. När ni väl är träd lever ni i harmoni med jorden. Det är som om ni var en del av den och allt den är med om, värme, köld och regn, upplever ni på samma sätt.

Den första färden. Trädfärden.

Gimlet och Carl Barks