Bokduell 4: Doris Lessing vs Rudyard Kipling

Nu har det äntligen blivit dags för förra årets sista bokduell, nämligen maj månads tema då Doris Lessing tog sig an Rudyard Kipling. Egentligen var det Lessings "Shikasta" som skulle ha möt två noveller av Rudyard Kipling. Novellerna fanns tillgängliga on-line, men då Aaron har blivit lite väl kär i I-paden jag tänkt läsa novellerna på var det bara att inse att läsningen av dessa nog inte skulle bli av, så jag lånade istället den bok av Kipling som verkade bäst av de som gick att få tag i på biblioteket, nämligen "Havets hjältar". Jag vet, lite dåligt att fuska - och på sitt eget tema dessutom...

Eftersom "Shikasta" blev utläst först börjar vi med att ta oss en titt på den. Romanen handlar om Johor, ambassadör från Canopus, vilken berättar om jorden i en fjärran framtid där jorden hemsöks av svält, krig och miljökatastrofer. I Johors ögon är människorna galna och fullständigt självdestruktiva. Han har fått i uppdrag att rädda mänskligheten, men tror inte själv att det låter sig göras.

Romanen heter ju ”Shikasta”, men den långa titeln är ”Canopus i Argo. Ur arkiven. Re: Koloni 5 Shikasta. Personloga Psykologiska Historiska Dokument i samband med besök av Johor (George Sherban). 87:e sändebudet (klass 9) De sista dagarnas period”…. Puhh. Tyvärr är boken ungefär lika långdragen som titeln antyder och jag föredrar hennes ”En överlevades minnen” framför denna ganska tunga tegelsten att ta sig igenom.

Som utgångspunkt har för historien har Lessing Gamla Testamentet och hon påpekar i förordet att de heliga skrifterna hos olika nationer har så mycket gemensamt att man skulle kunna se dem som produkter av ett enda intellekt, och att det är möjligt att vi gör fel när vi avfärdar dem som besynnerliga kvarlevor från ett dött förflutet.

Blandat med Johors rapporter från jorden får vi ta del av anteckningar som ska vägleda kolonialtjänstemän, anteckningar om arternas livslängd, psyke och vilka åtgärder som bör vidtas och andra dokument – tyvärr känns det för mig ganska tungrott att läsa och jag tappar bitvis intresset för historien. Det kan dock även ha att göra med att det är så stora tidsperioder det rör sig om, flera tusentals år.

Kort sagt är idén intressant, och just själva ramhandlingen tycker jag påminner om en annan roman som inte riktigt fångade in mig, nämligen ”Stiftelsen” som även den utspelade sig under stora tidsrymder i en värld på väg att kollapsa. Men nej, det här blir för tråkigt för mig. Vill jag läsa någon kvalitativ roman med science fiction-inslag ska jag nog fortsätta att hålla mig till Margareth Atwood som beskrivit en värld på dekis på ett mycket mer underhållande sätt.

"Havets hjältar" då? Den är en en ungdomsbok från 1954 skriven för pojkar, om detta tycker jag inte det råder något tvivel. Mycket kort sammanfattat kan den sägas handla om hur hård, men rättvis behandling, tillsammans med hårt arbete gör en pojke till en man. I centrum för vår historia står den unga och bortskämde slyngeln Harvey som inte gjort ett ärligt handtag i hela sitt liv och mest fördröjer tiden med att slacka och göra livet surt för sina föräldrar.

 Detta ska dock ändras ganska fort när Harvey olyckligvis spolas över bord på den lyxkryssare han och hans mor befinner sig på. Till sin lycka plockas han upp av ett fiskefartyg, som tror att han slagit i huvudet lite väl hårt i fallet när han skryter om sin och sin familjs rikedomar och den belöning de kommer att få om de genast vänder båten och förenar honom med hans föräldrar. Besättningen tackar alltså nej till det givmilda förslaget, skrattar bakom den stollige pojkens rygg och förklarar att han inte har annat väl än att följa med dem på havet för att fånga fisk. Harvey sticker så klart upp, men efter att ha fått en rejäl smäll på käften tycks han komma på bättre tankar.

Resten av boken handlar således om fiske och om hur Harvey blir en bättre pojke av att slita hårt tillsammans med hederliga män. Om jag varit en pojke i tolvårsåldern hade jag säkerligen tycket att det varit en sjutusan till bok och genast börjat planera för ett liv på sjön. Som det är nu kan jag väl hålla med om att den är underhållande för stunden, men inget som får mig att vilja läsa mer av Kipling. Ska jag läsa uppbyggliga ungdomsböcker håller jag mig nog fortfarande till Femböckerna!

Ser man till detta måste jag nog säga att det blir Lessing som går segrande ur striden och ställningen är således 3-1 till de kvinnliga författarna som vann slaget om 2013. Vilka som kommer att vinna 2014 års duellering återstår att se. 

// Sofia

”Hon säger att graviditet inte är någon sjukdom, att barnafödande inte gör ont eller åtminstone inte är en smärta som man ska vara rädd för utan en njutning att se fram emot. Ett privilegium och den enda praktiska möjligheten för människan att i detta livet nå en förbindelse med evigheten”.

"Alltings början" av Karolina Ramqvist handlar om Saga, som växer upp som dotter till en radikalfeministiska mamma. Vi börjar med att få ta del av hennes födelseögonblick och  får sedan följa henne från livet som tonåring till ung kvinna. Det handlar om hur hon gärna vill vara den där starka kvinnan, men att det är svårt att veta hur hon egentligen ska vara det. Boken känns som en alldeles klockren beskrivning av -90 talet och hur det var att vara tonåring och ung då, men främst av allt handlar det om hennes totala förälskelse i  Victor Schants, festfixare och Stockholms vackraste man. Hon faller som en fura, kommer springande så fort han ringer, men vill bortförklara det hela med att hon ”tar för sig”. Jag tycker att det känns alldeles helt klart som ett utnyttjande. Hon är 15 år första gången hon följer den betydligt äldre Victor hem och jag har svårt att riktigt se girl powern i det hela. Det känns mest sorgligt. Sorgligt, men väldigt äkta och tidsandan är fångad på pricken, liksom hur svårt den där tiden faktiskt var när man som Britney Spears så vist (he he) beskrev det som att vara "not a girl, but not yet a woman". Jag låter dessa tänkvärda ord avsluta recensionen, även om det i rätt tidanda snarare borde ha varit "Spice girls" som fått den äran, men jag tyckte helt enkelt inte att deras "Zig-a-zig-ah" kändes lika passande.


Over and out!

// Sofia

Bokmiddag: Torka aldrig tårar

Stina hade slagit på stort och bjöd på julbord

Det var Stina som var kvällens, eller snarare eftermiddagens, värdinna när den 23 februari i år hade blivit dags för bokmiddagen på temat ”Torka aldrig tårar”. Det blev en julfest, då Stina som läst alla tre delarna i triologin visste att detta var något som firades i samtliga böcker. Traditionsenligt kom vi med en Alladin-ask i värdinnepresent (att vi ätit upp det nedre lagret kan vi tala tyst om). Med på festligheterna var förutom jag, Aaron och Sebbe även Johan och Katarina.

Stina och Katarina i full julstämning

Julgotter, och man får äta från undre laget på julafton :-)

Stina hade verkligen ansträngt sig för att få till julstämningen så det var julpyntat i lägenheten, hon hade bakat pepparkakor, paket fanns till samtliga gäster och hon hade till och med ordnat en dignande julbord, som inleddes med risgrynsgröt. Både Sebbe och Stina fick mandel i gröten. Mycket spännande!

Eftersom jag varit så snäll hela året var det givet att de flesta paketen var till mig!

Därefter blev det traditionsenligt julbord med prinskorv, köttbullar, vegetarisk julskinka, rödkål och brunkål, ägghalvor, kokt potatis och sill (Johans bidrag). Efteråt kunde man äta julgods som Sebbe och jag hade med oss.

  

Efter maten blev det självklart Kalle Anka följt av tomtebesök och presentutdelning. Aaron blev mycket glad då han under julafton 2013 sov sig igenom tomtens besök. Tyvärr missade Johan hela spektaklet då han var ute och köpte tidningen. Alla gäster hade ombetts ta med sig varsitt paket och när tomten hade gått blev det dags att spela om dem. Sebbe och jag vann ett paket med Nacho cheese-sås (Johans och Katarinas bidrag), Stina vann julgodis och Cd-skiva sing-a-long Mary Poppins (Sebbes och mitt bidrag) och Johan och Katarina vann anteckningsbok med bild av Erik Saade (Sebbes och mitt bidrag) samt en chokladkartong (Stinas bidrag) och en teckning (Aarons bidrag). 

 

Tomten!

Aaron var självklart tomtens favorit, vid sidan av mig ;-)

Samtliga gäster stannade sedan hos Stina för att se på Melodifestivalen och i väntan på att det skulle börja blev det glögg och Cluedo. Kort sammanfattat en mycket trevlig kväll som väl passade temat. Och om boken då? Jo, vi gillade den – och Stina läst hela triologin säger väl en hel del. Övriga två delar står på min ska-läsa-lista och då den är ganska lång skulle jag tippa på att de blir lästa under andra halvan av 2014. Nu ser vi med spänning fram emot nästa bokmiddag som verkar bli mitt kärlekstema från februari 2013 där ”Älskade” av Toni Morrison var månadens bok.

 

Aaron slappar framför tv:n i väntan på Kalle Anka

// Sofia

Blaha

Övergivna av Michael Grant var månadens bok i Sofias dystopiska ungdomstema oktober 2012. Det är första delen i en serie jag inte kommer att fortsätta läsa. Ni vet ju att jag har en grej för ungdomsböcker, men det här var tyvärr inte en som gav mersmak.

Jag har i vanlig ordning väntat med att läsa Sofias omdöme, men jag vet att hon kände likadant, och jag har hört ryktas att hon sågat den jäms med fotknölarma, så jag ser fram emot att ta del av den svavelosande (?) recensionen. Jag antar således att ”usel” är det adjektiv Sofia skulle använda sig av för att beskriva romanen. Själv skulle jag inte gå riktigt så långt som att kalla den usel. Oengagerande, småtråkig och föga minnesvärd däremot.

Själva storyn är det inget fel på egentligen, den känns faktiskt ganska originell, men utförandet lämnar en del att önska. Flugornas herre blandat med Stephen King en dålig dag typ. Det skulle kunna bli till något riktigt bra, men det lyfter aldrig. Man bryr sig inte om hur det ska gå. Jag tycker också att författaren slänger in mer ingredienser i den här historien än vad den tjänar på. Det blir fånigt istället för spännande.

Med lite redigering och en bättre författare däremot, då hade det kunnat bli en helt annan historia. En historia värd att läsas. Det är inte det här. Det är 400 bortslösade boksidor. Det är timmar av mitt liv jag inte kommer att få igen. Det är, ja, ”blaha” helt enkelt.

Stina

Jag hade honom, och det var svindlande och heligt och ljuvt

Efter februari månads tema vill jag bara passa på att påminna oss om att all kärlek inte suger. I varje fall inte hela tiden. Kärlek kan vara fint också. Har jag hört. Jag förstår om ni inte tar mitt ord på det. Men jag har vänner som vet en del om kärlek. Kanske kan de övertyga er när inte jag kan.

Det här är bara ett litet urval tagna från de romaner jag läst den senaste tiden, plus några gamla favoriter. Kanske har ni några egna stycken att bidra med? Kom igen, hjälp mig komma ihåg varför det är värt det trots allt.

Vad jag älskade, Siri Hustvedt
Jag vet inte varför du är bättre och vackrare än någon annan. Jag vet inte varför din kropp är något som jag inte kan sluta tänka på, varför jag tycker att de där små fläckarna och åsarna på din rygg är så ljuvliga eller varför de bleka, mjuka sulorna på dina New Jersey-fötter, som alltid har gått i skor, är mer gripande än några andra fötter, men det är de. Jag trodde att jag skulle få mer tid på mig att kartlägga din kropp, att staka ut dess poler, konturer och terränger, dess inre regioner, såväl tempererade som glödheta – en hel topografi av hud och muskler och ben. Jag sa det aldrig till dig, men jag föreställde mig ett liv som din kartograf, år av utforskningar och upptäckter som hela tiden skulle förändra kartans utseende. Den skulle alltid behöva ritas om och omformas för att hålla jämna steg med dig. Jag har säkert missat saker, Bill, eller glömt dem, därför att halva den tid jag har strövat runt över din kropp har jag varit blind och rusig av lycka. Det finns fortfarande platser jag inte har sett.
                                                                 ----

Nu är det viktigt att jag talar om för dig att jag älskar dig. Jag har hållit inne med det därför att jag är feg. Men nu skriker jag det högt till dig. Och även om jag förlorar dig kommer jag alltid att säga till mig själv: ´Det hade jag. Jag hade honom, och det var svindlande och heligt och ljuvt. Om du tillåter kommer jag alltid att dyrka hela den besynnerliga, vilda, målande person som är du.

Farväl till Berlin, Christopher Isherwood
Sometimes I wake up in the night when it’s cold and wish he was there. You never seem to get really warm, sleeping alone.

Visa, Leonard Cohen
Jag gick nästan till sängs
utan att minnas
de fyra vita violerna
jag satte i knapphålet
på din gröna tröja

och hur jag kysste dig då
och du kysste mig
blygt som om jag
aldrig varit din älskare

Sommarens ljus, Zibby Oneal
Om kvällarna numera brukade de flyga med draken eller sjunga eller sitta och titta på Amanda som fångade insekter. När draken föll genom kvällshimlen, såg Kate på Ian som såg uppåt. Hon iakttog honom när han simmade tvärsöver dammen, gick upp över ängen, bredde smör på sitt rostade bröd. I minnet gjorde hon hundratals teckningar av vinkeln på hans axlar, dragen vid hans haka. Hin föreställde sig att måla hans terrakottafärgade hår, de vita fälten mellan hans fingrar när han särade på dem. Hon lärde sig honom på samma sätt som hon en gång hade lärt sig ängen, in i allra minsta lilla detalj – den trådslitna kanten på hans skjortärm, vecken på armbågen, de kisande linjerna i ögonvrårna.
   En gång hade hon frågat mamma hur en person kunde veta att han älskade någon. Hon hade inte menat älska som man älskar någon i familjen, utan den där andra sortens kärlek som hon egendomligt nog föreställde sig och ibland tänkte på. Tio år gammal hade hon lutat sig mot mamma och frågat, och mamma hade sagt.
”Det kommer du att veta bara.”
   Och det var sant, tänkte Kate. Hon visste.

                                                                 ----

Någonstans i huset höll mrs Hilmer på med att röja undan i ett rum, men Kate brydde sig inte om det. Hon hörde knappt, uppslukad av den här smältande känslan, inte längre säker på vad som var hans kropp och vad som var hennes.
   Efter en stund började hon lyssna till vad det var han sa, lyssna med ett halvt öra.
”Jag skulle ha tyckt om att ta med dig, Kate”, sa han, ”Men just nu är jag för gammal för dig. Jag måste resa för långt bort.”
   Hon visste vad det måste ha varit för saker han sagt innan. Hon förstod vad han sa nu. Men hans handflata låg på hennes hjässa och hans fingrar var i hennes hår. Mellan de bleka insidorna av hans spretande fingrar föreställde hon sig sitt mörka hår.
   Han berättade för henne att han måste åka bort. Men hans hand sa henne att det inte var för att han inte brydde sig om henne. Hans hand strök över det långa, raka håret, och berättade för henne att hon var vacker.
   ”Det här är inte rätt tillfälle, Kate”, sa han. ”eller dom rätta omständigheterna. Men här och nu är inte det enda du någonsin kommer att vara med om.”
   Men ändå, tänkte Kate, här och nu var det enda det någonsin skulle bli av just det här, och så lutade hon sig mot honom och kände hans hand kupa sig över hennes bakhuvud, och ner längs nacken och över håret över hennes axlar. Och hon tänkte på Miranda, som för första gången betraktade alla de skeppsbrutna männen, de första förutom hennes far som hon någonsin hade träffat.

The Invisible Circus, Jennifer Egan
“Don´t get me wrong, I was in love with her”, Wolf said. “Crazy about her, absolutely crazy. I don´t expect I´ll ever, ever feel that way about someone again. Jesus God, I hope not”.

Den blinde mördaren, Margaret Atwood
Hon fimpar sin cigarett i ett brunt askfat av glas, kryper sedan ihop intill honom med örat mot hans bröst. Hon tycker om att höra hans röst så här, som om den inte började i halsen utan i kroppen, som ett nynnande eller brummande, eller som en röst som kommer från underjorden. Som när blodet flyter genom hennes eget hjärta: ett ord, ett ord, ett ord.

Skuggorna i spegeln, Inger Edelfeldt
Oroa dig inte min älskade, det kommer alltid att finnas speglar.

 Stina