Från det femtonde distriktet av Mavis Gallant

Det här är en samling bestående av åtta noveller och en kortroman och om jag inte missminner mig en present från min kära syster? Författarinnan är i alla fall en ny och trevlig bekantskap, även om inte alla noveller är lika klockrena.

Mina favoriter är nog ”De fyra årstiderna” som handlar om den unga hemhjälpen Carmela och hennes relation till familjen Unwin som hon jobbar för. Unwins är utlänningar och Carmela är född och uppväxt i samhället och det blir en del kulturkrockar under hennes tid hos familjen. Det vilar en ödesmättad stämning över hela berättelsen och allt som sägs och sker har på något sätt obehagliga undertoner. T.ex bor den 12-åriga Carmela i rummet där en gammal man dött – enligt familjen en fridfull och behaglig död, trots det faktum att mannen dog med grepp om en elektrisk ringklocka som ingen hört. Och de två små tvillingarna hon ska passa som ständigt, ständigt klänger på henne och vill bli burna, vilket man senare får reda på har fler än anledningen att de vill ha uppmärksamhet. För att inte tala om att ingen någonsin får äta sig riktigt mätt hos familjen. Det vilar nästan en Bellefleursk stämning över novellen, och det är en roman jag verkligen gillar!

”Respiten” handlar om den dödssjuke Alec, som åker ner till Rivieran för att dö. Detta kan man ju tycka hade varit helt ok om handlingen bara påverkat honom, men nu skulle även frun och de tre barnen (10-12 år gamla) flyttas med och spendera tid på Rivieran i väntan på det oundvikliga. Skälet till flytten ska ha varit för att han skulle få tid att spendera tid med sina små liv, men ganska snart kör han ut dem ur huset och ber dem leka utomhus. På grund av omständigheterna går barnen inte i skolan och har mycket tid att fördriva på egen hand. Och snart kommer förutom faderns förestående död större förändringar än så att äga rum i familjen….

”Potter” i sin tur handlar om en ganska olycklig kärlekshistoria mellan Potr och den betydligt yngre Laurie, eller ”Lah-ow-rie” som han uttalar det liksom hon aldrig kan lära sig hans namn utan varvar med varianter som Peter, Prater, Potter och Otter. Hon bor i Paris och han, som den ryss han är, kan inte få uppehållstillstånd där utan för nöja sig med enstaka resor för att hälsa på henne. Så resten av livet lever han i väntan på att hennes brev ska komma med nyheter om vad som händer i hans älskades liv. Vid ett besök noterar han så något han inte tänkta på förut; är det så att han kanske inte är den ende mannen i hennes liv?

Den gemensamma nämnaren för novellerna kan nog sägas vara att de befolkas av människor som på ett eller annat sätt befinner sig på kant med tillvaron, ofta inflyttade till ett land från ett annat med kulturkrockar och utanförskap som följd. Och berättelserna är så härligt skruvad, utan att förlora sin realism att det är svårt att inte fångas upp i dem. Är ni sugna på att sätta tänderna i några riktigt bra och väslskrivna noveller rekommenderar jag varmt denna samling!

//Sofia

Kioskdeckarkomplex någon?

Something from the nightside av Simon R. Green är en bok med klara kioskdeckarkomplex, där författaren försöker och försöker men bara inte lyckas att greppa denna svåra konstart :-). Det är synd att han inte lyckas fånga stämningen och konstgreppet som krävs för att skriva kioskdeckare, för han har lyckats klämma in en hel del livsviktiga kioskdeckaringredienser i sin historia:

1.      Huvudrollen. Den kanske viktigaste ingrediensen för att en kioskdeckare ska få kalla sig just kioskdeckare;  en hårdför privatdetektiv som har huvudrollen. I denna serie heter han John Taylor, är hårdare än en klippa och är enligt sig själv lång, mörk och inte vidare stilig (bummer elle vad?). Hans specialitet som deckare är hans förmåga att finna saker.

2.      Miljön. En äkta kioskdeckare osar Noir ur varje por och innehåller scener med skugga, dimma och ljusskygga figurer. Inte håller här sviker författaren utan förser oss med Nattsidan, där vår hjälte är uppväxt och en förklaring till hans hårdhet. För på Nattsidan, ett helvetiskt ställe som gömmer sig i det normala London, lurar monster och faror runt varje hörn.

3.      En vacker damsel in distress. I denna heter hon Joanna Barrett och lyckas få vår hjälte att mot sina principer återvända till Nattsidan för att rädda en försvunnen dotter.

Så ni hör, det här verkar som en given succé, men faller tyvärr så platt, så platt. För det är bara att erkänna att karaktärerna är plattare än pankakor och den förmodade passionen som vår hjälte och vår hjältinna ska känna för varandra faller lika platt den. Mr Green borde nog ägna mer tid ät att läsa kioskdeckare än skriva dem och få lite lektioner i hur det är meningen att en hjälte ska få en hjältinnas hjärta att slå lite snabbare. Ser han denna receension är han mer än välkommen att höra av sig så kan jag ge lite tips på lite bra kioskdekarlitteratur.

//Sofia

Hett i hettan

Mara and Dann av Doris Lessing, tillika sommarens dystopi, har varit passande att läsa nu när det varit nästan för varmt ute och solen aldrig verkat vilja sluta skina. Dystopin handlar nämligen om en värld där ständig torka börjat råda i vissa regionetr, en torka som verkar kunna sprida sig över hela världen. Huvudpersonerna i boken är de två barnen Mara och Dann, omkring 3 och 8 år gamla skulle jag tippa – i alla fall när historen tar sin början. Men vi som läsare får det tveksamma privilegiet att följa dem en bra bit på deras väg mot vuxenvärlden.

För tyvärr visar sig det här, efter en ganska lovande början, vara en ganska oengagerande roman med platta, tråkiga och klichéartade karaktärer och en historia som inte alls engagerar. Det känns bara bedövande långtråkigt när de reser omkring från trakt i trakt på jakt efter en väg undan torkan. De råkar ut för det ena äventyret efter det andra och träffar på allt från slavhandlare till krigsherrar och det borde väl vara spännande antar jag – men är det då verkligen inte. Jag fattar inte hur en författare som Doris Lessing kunnat skriva en så här föga engagerande roman. Den påminner faktiskt om den dåligt skrivna fantasy-serien om Aurian av Maggie Furey om ni kommer ihåg den, och det är absolut inget bra betyg.

Liksom den förra romanhjältinnan är Mara irriterande präktig, duktig på allt och älskad av alla. Verkligen trovärdigt ... not! Ni som läst snuskserien om grottflickan Ayla kommer kanske ihåg hur författarinnan låter henne bli den som tämjer hästar och hundar och gud vet vad och är den som leder dåtidens folk mot civilisationen typ… så känns det att följa den präktiga Mara på hennes äventyr och jag blir bara irriterad och undrar vad som egentligen hände när Lessing satte sig ner för att skriva detta.

Historien som sådan är för övrigt baserad på en gammal berättelse som man kan finna i de flesta kulturer och som Lessing gjort till din egen genom att låta den utspela sig i denna torke-härjade värld.

//Sofia

Månadens tema augusti – När verkligheten inte räcker till

Jag tror inte riktigt att jag visste vad jag gjorde den där eftermiddagen i december. Eller, jag visste vad jag gjorde, men inte vad det skulle leda till. Men vet man nånsin det? Ett kort tag var det nog bara att ha gjort det. Det var berusande. Det var frihet. Att vara helt själv igen.

Så hände något. Verkligheten kom ikapp. Jag känner inte för att stanna och slåss. Jag är för trött, the reality has kicked the shit out of me. Jag behöver något mer än verklighet, så i augusti ger vi oss iväg. Vi lämnar Visby och Sandviken. Vi lämnar besvikelser, vardag och gamla drömmar. Vi ska till platser dit verkligheten inte når.

Första stoppet är Neil Gaimans engelska landsbygd i Oceanen vid vägens slut. Där återvänder en man till sin barndoms trakter, och tänker tillbaka på allt som hände då för längesedan. Där fanns Lettie och den vackraste vänskapen men också fasansfull ondska.

Vi beger oss sedan till Umbra, platsen dit människors skuggor kommer om natten. Det är den föräldralösa Ethel som upptäcker porten till den nya världen och där startar hennes jakt på föräldrarna och på sig själv. Men att finna sanningen är varken enkelt eller ofarligt.

Månadens bok: Oceanen vid vägens slut – Neil Gaiman, 2013.
Umbra – Elin Fahlstedt, 2011 (serieroman).

Stina

i väntan på ovädret.

Ledig dag & huset för mig själv. Då passar det bra att sitta på altanen & invänta åskan.
Är som vanligt motvalls och läser om The Ice harvest när det är värmebölja.

The sweet, sweet life

Sweet Valley High 37. Falska rykten

I den här tvillingboken är det Susan Stewart som står i fokus, en av de mest populära eleverna i skolan. Det enda som saknas i hennes liv är det faktum att hon inte vet vilka hennes föräldrar är. Hade det här varit en normal berättelse om en normal flicka hade detta kunnat tyckas ganska traumatiskt, men i Sweet Valley är det självklart en mindre bagatell och det hade varit oändligt mycket värre om hon kommit till skolan i mismatchad outfit eller hemska tanke fått för sig att dricka eller röka.

Hur som helst så blir Lila avundsjuk, någon som är förvånad?, och bestämmer sig för att förstöra den stackars flickans rykte. Jag kommer inte helt ihåg vad ryktet handlade om då det var ett tag sedan jag läste boken, men det var typ något om att hennes föräldrar var white trash, narkomaner, städare eller något liknande.

Folk borde, kan jag tycka, inte bry sig nämnvärt om detta med tanke på att föräldrarna är spårlöst borta, men nu befinner vi oss ju i Sweet Vally och då verkar folk lägga väldigt vikt vid sådant, och Susans populära liv verkar vara ett minne blott. Som alltid slutar dock historien med att alla problem är lösa och Susans liv nu är nästan mer perfekt än det var innan.

//Sofia

Kitty och köttet i chilin

Secret of the Spa är den första Kittybok jag läst på originalspråk. Fyndad för det facila priset av 20 kronor på loppis (i Örebro om jag minns rätt). Något att anteckna i er intressebok.

Den ingår i en nyare serie böcker som berättas i första person och som väl är tänkta att kännas lite mer moderna och hippa. Kanske är jag gammalmodig men det funkar inte riktigt för mig. Jag får inte rätt Kittykänsla av det här.

Storyn går ut på att ett nytt spa har öppnat i River Heights. Kitty och company har skaffat gratisbiljetter till invigningen och ser fram emot en avkopplande dag. Men som vanligt när Kitty är inblandad går saker inte enligt plan. Det dröjer alltså inte länge innan tjejerna byter ut ansiktsbehandlingar och massage mot mer ansträngande aktiviteter. De gör helt enkelt det de gör bäst, snokar och lägger sig i saker de inte har med att göra.

Det verkar nämligen som att någon är ute efter att sabotera. Den vegetariska chilin visar sig vid serveringen inte vara särskilt vegetarisk och bastubadandet blir en otrevlig upplevelse då temperaturen höjs till obehagliga nivåer. Det fortsätter sedan i samma stil med kackerlacksinvasion och andra obehagliga incidenter.

Handlingen är inte mycket att hänga i julgran som ni förstår och det blir heller aldrig särskilt intressant. Jag menar hallå, kött i chilin och en bastu som är lite för varm, inte särskilt spännande om du frågar mig. Detta hindrar dock inte tjejerna från att smyga runt, misstänka kreti och pleti och störa personal och gäster med osnutna frågor. Jag skulle ha irriterat mig mer på dem än på värmen i bastun om jag varit där för att få lite lugn och ro. Och säga vad man vill om kackerlackor, men är de besvärande är de inte så svåra att oskadliggöra. Till skillnad från andra. Ni vet vilka jag pratat om.

Betydligt intressantare än huvudintrigen är i mitt tycke att vi får stifta bekantskap med Deirdre, tjejen som verkar vara Kittys svurna ärkefiende. Det här är något nytt. Sedan när har Kitty ”älskad av alla utom av skurkar” Drew någon sådan. Jag anar att detta är en person som vi kan räkna med att träffa fler gånger i Kittyverse, och det ser jag fram emot. Hon är en skön motvikt till Kittys präktiga uppenbarelse.

Deirdre piggar upp en smula men kan inte ensam rädda den här smörjan.

3 av 10 poäng.

Stina

Jag lever för dagen men jag dör för natten

 

Jag vet inte varför, men av någon anledning har årets alla officiella sommarplågor ett, jag vet inte vad jag ska kalla det, ödesmättat inslag? Antingen utspelar de sig under dygnets mörka timmar eller så har de ett inneboende mörker av annat slag. Den här sommaren dör vi för natten, ligger med främlingar och har summertime sadness.

Kanske är det det förgängliga i de långa ljusa sommarnätterna som gör att det känns passande med lite svärta. Den vackraste sommardagen är snart förbi. Snart, men inte än.

 

 

 

 

Stina

Polarsommar

Polarsommar av Anne Swärd är en roman som utspelar sig under en sommar. I fokus står relationen mellan två halvsyskon. Kristian kommer hem för att spendera sommaren i familjens stuga ute på landet. Där finns Kaj, den 22-åriga systern som liksom blivit kvar. Det står snart klart att något är fel med Kaj. Hon kan få fruktansvärda aggressiva utbrott, men är däremellan kusligt kall och liksom tömd på känslor. Jag tror inte att hon skulle ha klarat Blade Runner-testet om ni förstår vad jag menar. Hon drar fjädrar av en skadad fågel och plågar livet ur smådjur, allt med samma uttryckslösa lugn.

Inför brodern visar hon positiva känsloyttringar men relationen dem emellan känns inte helt sund. Trots att Kaj uppenbarligen tycker om Kristian mer än någon annan i världen får också han, eller kanske särskilt han ta del av Kajs tjuvnyp och regelrätta attacker. Kristian har svårt att sätta gränser i relationen till systern, och med någon så gränslös som Kaj är det farligt. De är inte bra för varandra, eller så är det bara Kaj som inte är bra för någon.

Det är finstämt och obehaglig om vart annat, och mycket skickligt berättat. Historien vägrar släppa taget om en långt efter det att romanen är utläst. Trots att det nästan ett år sedan jag läste den är det inte svårt att hitta tillbaka till stämningen även om jag inte har alla detaljer i färskt minne. Det är åskovädersstämning, de tunga kvävande timmarna när man vet att ovädret är på väg och inte kan göra annat än vänta, och det är drömskt på ett nästan mardrömsaktigt vis.

Kort sagt är det intressant och annorlunda, och ska ni bara läsa en bok i sommar är inte denna ett dåligt val. 

Stina