The fault in our stars av John Green

Nu var jag lite av en fuskare och började inte i månadsböckerna i oktober enligt den givna ordningen – nej jag började med Greens storsäljare först, alltså ”The fault in our stars”.

Jag har otippat nog sett filmen och med tanke på hur lite tid jag spenderat framför tv:n sedan de små monstren gjorde inträde i mitt liv är det något av en bedrift. Det första jag tänkte på var hur lik filmen var boken, eller ja kanske snarare tvärtom då. Ganska ofta tycker jag att filmerna brukar vara så mycket sämre än boken, men just här så har man sett filmen (eller läst boken) så vet man vad man har att vänta sig. Varken mer eller mindre. Små delar av boken hade självklart strukits, men oväntat mycket fanns kvar och presenterades på samma sätt.

Det är en riktigt bra ungdomsbok och som de flesta säkert vet handlar den om två ungdomar med cancer som möts och blir kära. Men den är så mycket mer än bara en flicka möter pojke-bok, och det skulle jag vilja säga att alla tre av månadens böcker hade gemensamt. Alla handlar de om kärlek, om att växa upp och finna sig själv, men i samtliga finns det en allvarlig underton. I denna är det självklart döden som är närvarande. Döden både i konkret form och som funderingar om vad som händer efter döden, men kanske framför allt vad man ska göra av sitt liv när man vet att man inte har så mycket tid på sig. Hur vill man leva och hur vill man vill man bli ihågkommen efter sin död?

Ändå är det en relativt lättsam bok att läsa, men den saknar, i mitt tycke, det där lilla, lilla extra som en riktig klassiker har – det där som gör den till en bok man läser och läser igen eller bara läser en gång men sedan aldrig släpper.

//Sofia

Bokmiddag: Kvinnokärlek

Fuck kvinnohat!

I mitten av november gjorde vi äntligen slag i saken och genomförde en av de bokmiddag som legat allra längst tillbaka i tiden, nämligen Alex kvinnohat-tema från mars 2013. Man kan ju säga att det kanske var på tiden.... Så här mot slutet av året när mansgrisen Trump vunnit valet mot Hillary Clinton, när sommarens nyhetsinslag handlat om sexuella trakasserier på festivaler och när det känns ganska trist att vara född till kvinna så kände vi att vi inte orkade med en middag om kvinnohat, utan bestämde oss för att ge att middagen istället skulle vara en kärleksförklaring till kvinnor dvs. oss.

Därför slutade vi tidigt från jobbet en halvtrist fredag och begav oss till Clarion hotell för massage, poolhäng och bastubad. Mycket, mycket trevligt! Egentligen skulle middagen ha avslutats på restaurang men efter 50 respektive 80 minuters massage, en lång stunds poolhäng med ett tillhörande glas vin och som avslut lite dusch och bastubad kände vi oss så möra att vi istället beställde hem lite tapas och avrundade kvällen hemma hos Stina tillsammans med hennes små bebisar.

Eftersom vi typ dog i hennes soffa blev det varken bildbevis från middagen eller på oss, så bifogar därför en bild på hur avslappnade vi var under vår gemensamma Stockholms-weekend i somras. Och böckerna då, ja vi ska väl erkänna att vi inte riktigt hade dem i färskt minne då det var mer än 3 år sedan vi läst dem, men det vi kom ihåg var den skrämmande bild de målade upp och känslan av att något måste göras. Det samhälle som framkom genom böckerna är inte ett samhälle vi känner att vi vill leva i och jag hoppas att det kommer att ske en förändring -  i mäns attityder mot kvinnor och i rättsväsendets attityd mot våldtäktsoffer.

//Sofia

Ronja recencerar

Ja jag vet att det här är en bokblogg, men min yngsta avkomma verkar ha missuppfattat konceptet och väljer därför detta forum för att tillkännage för världen att hon vid den späda åldern av ett år har avslutat sitt första jobb.

Vilket jobb undrar ni nu självklart. Pampers nya ansikte utåt? Envåldshärskare över Gotland? Eller kanske den yngsta vinnaren någonsin i korvätar-tävling?

Hade ni gissat på det sistnämnda alternativet hade ni varit ganska nära för unga fröken har varit provtestare av en av Nestlés barngröter. Då lilltejejen ger tummen upp till det mesta och varken har bangat mögelost eller oliver borde testet ha gått galant, men hon visade sig svårflörtat och kan kanske ha tyckt att det var mycket jobb för lite (ja faktiskt ingen) betalning.

Ronjas omdöme kan nog bäst sammanfattas som en ganska rejäl tummen nedåt och om Nestle vill ha ytterligare testhjälp kräver hon betydligt bättre lön (och gärna mat som går att äta med händerna).

Over and out!

//Sofia (och Ronja)

Och ja, det här inlägget är gjort i samarbete med Nestlé ;-)

                                          #smartson #mingröt #nestle

Hon är ungefär lika pepp på gröten som hon ser ut.......

Två års samlande tankar kring Scott Pilgrim och hans värld.

Nu när jag, i princip, avslutat alla sex volymer om vår hjälte från Kanada tänkte jag för en gångs skull skriva ner några tankar och liknande kring serien. Något jag tyvärr är alldeles för dålig på när det gäller övrig litteratur. Istället för anteckningar gjorda allt eftersom brukar mina hastverk till recensioner bestå av intrycket för stunden och väldigt mycket googlande.

Jag stiftade ju bekantskap med Scott Pilgrim först i filmens värld, vilket såhär i efterhand kanske inte var det smartaste. Nog för att det är en bra film som gör en svårgestaltad historia mer än rättvisa, men jämfört med serien så väcker filmen en del frustration.

Scott Pilgrim är vår hjälte. Han är verkligen inte ofelbar men jag blir ändå frustrerad över seriens snedvridna kvinnosyn. Knives Chau, Scotts före detta flickvän bli besatt av honom och det värsta de gjort har varit hålla handen, hela serien igenom blir hon utskrattad och fungerar som ett skämt för Scott och hans gäng. Trots att hon växer under seriens gång blir hon aldrig tagen på allvar av andra än Young Neil. Till och med i ett förhållande med en 17-åring ser Scott sig själv som ett offer för omständigheter och tycker synd om sig själv, trots att han självmant valt att dejta Knives som han okänsligt dumpar för att få chans på Ramona, bilden av en manic Pixie Dreamgirl come to life.

Det är först i bok nummer tre som vi stöter på ett av Ramonas ex hon förmodligen varit intim med. Kalla mig galen, men jag tycker inte att Matthew Patel kan räknas som ett ex. Allt de gjorde var slåss mot andra elever och hålla handeln. Samma sak med Lucas Lee. Om de ändå räknas som ex, hur ointim räcker det att en är i Scotts värld för att vara ihop?
Ingen av Scotts tidiga förhållanden ställs inför samma hårda dom.

Hur som helst är det en rolig och intressant värld som O'Malley bygger upp. Hur praktiskt hade det inte varit att bo i en värld med Save-points. En plats att börja om på om livet inte riktigt gick som en ville, eller om en dör i en fight mot en konkurrent. Att någon älskar en så mycket att de slår en krater i månen åt en. Om veganer hade superkrafter och musik verkligen kunde blåsa taket av byggnader.

Framför allt känns det som en läser om sina vänner. Karaktärerna, hur felbara de än är, går på ett eller annat sätt att relatera till och särskilt volym fem är inte bara rolig utan känslomässig. Som med så många andra cast ensembles vågar jag dock påstå att vår hjälte, Scott Pilgrim, är en av de mindre intressanta karaktärerna. Visst har han personlighet, om än en gnällig och självuppoffrande sådan, men han lever i en värld befolkad av människor som själva bär på historier, många intressantare än Pilgrims. Å andra sidan kanske Scotts brist på personlighet kan jämföras med Dorothys i Trollkarlen från Oz? Precis som Dorothy i sin berättelse är Scott läsaren/betraktarens väg in i samhället och en blank huvudkaraktär är ett måste? dock skulle jag inte påstå att Scott, till skillnad från Dorothy varken är en passiv karaktär eller en katalysator. Visst är han en aktiv karaktär, men mycket i serien sker utan hans inblandning och Scott är själv kapabel till att fatta beslut och utföra handlingar, även om det bär honom emot. Eller kanske vi kan dra det ännu längre och påstå att för oss, den generation serien främst avspeglar, är Scott Pilgrim inte dem hjälte vi vill ha utan den hjälte vi förtjänar, en hjälte vi behöver just nu? En hjälte vars bleka personlighet fungerar som en spegel, inte för de andra karaktärerna, utan för oss, betraktarna. En reflektion på oss, generation X och Y?


Då en film bara kan ta upp så mycket finns det mängder av sidohistorier och material som redigeras bort. Både på gott och ont. Dessutom är många av striderna uppbyggda på sånt sätt att de hade varit omöjliga att filma om de lämnats så som i serien. Kanske serien hade gynnats av en TV-serie istället för en film? Att via ett längre medium på riktigt kunna utforska seriens alla sidohistorier och karaktärer, såsom Kim Pine, en karaktär jag gärna sett mer av då hennes historia om kärlek och sårbarhet är minst lika intressant som Scotts. Eller kanske en serie på youtube hade varit mer passande? Gärna producerad av Rocket Jump, som med Video Game Highschool visade att de definitivt har vad som krävs för att ta sig an O'Malleys värld.

Antar att en får se filmen som en version av historien om Scott och hans vänner, precis som TV-serien Sherlock bara är en version av berättelsen om Sherlock och inte den definitiva.

Uppdatering Boktriangeln.

För kännedom:

 - Misstänker att det gamla numret, Sofias gamla, inte gäller längre. Så jag satte dit mitt eget. Började störa mig på att se den rutan vid inloggning. 

Säg till om det var dumt så tar jag bort mitt nummer och vi fortsätter som förut.

- Då det tillkommit nya, semi regelbundna läsare, kanske varsitt presentationsilägg vore trevligt? Avslöja hur lite eller mycket en vill om sig själv och sina läsvanor?

- Då uttrycket triangel börjar rimma allt mer illa, kanske vi kunde byta namna på bloggen till boktriaden?
En triangel består ju utav tre hörn som aldrig möts, där bara två hörn kan sammarbeta direkt. en triad däremot är en samansatt enhet utan inbördes hierarki?
Vad tycker ni?

//

Alex

M-train av Patti Smith

Det här är en bok om ingenting enligt Patti Smith själv och jag skulle säga att hon har ganska rätt när hon säger det då boken inte följer någon egentlig historia utan gör lite nedsläpp här och där i hennes liv. Fast en slags biografi skulle jag ändå säga att det är som faktiskt kretsar kring olika caféer hon besöker. Liksom Alex verkar hon besitta en stark passion för såväl kaffe som ett riktigt bra fik och det är väl ganska givet att en kommande bokmiddag måste utspela sig på just ett fik och att huvudingrediensen borde vara en riktigt väl tillagad kopp kaffe. Du har inget tips, Alex, på ett fik i Visby som gör riktigt gott kaffe?

I alla fall så tycker jag att just bristen på röd tråd genom boken gör att den tappar lite gentemot den förra jag läste av henne. Det blir bitvis lite virrigt, lite svårt att hänga med i svängarna och jag saknar faktiskt något av en mer genomarbetat ramberättelse. Framförallt saknar jag dock den magi jag tyckte att ”Just kids” innehöll och det gör att jag helt enkelt inte fastnar för denna alls på samma sätt. Den känns mer som lite av en bagatell som jag pliktskyldigast tar mig igenom och det känns tråkigt när jag vet att Patti Smith kan mycket bättre än så. Dessutom känns denna bok så mycket tyngre och så mycket vemodigare än den förra vilket är lite konstigt då de båda berättar om ganska tunga saker. I den förra är det hennes vän som dör i aids och i denna är det saknaden efter hennes avlidna make som är central. Men där den förra trots det tunga ämnet behöll sin charm tycker jag inte alls att denna gör det lika bra och den stora behållningen är, kanske tragiskt nog, att följa hennes besatthet av olika kriminalserier på tv. Lite extra roligt då många av dem är svenska. Dock känns det som att en bättre uppbyggd roman hade fått mig att fastna för kanske något djupare än just detta.

// Sofia

Fantasy

Malte Persson är en ny och synnerligen trevlig bekantskap. Jag kan lova att det inte är sista gången ni får se hans namn här i Boktriangeln. Hans novell Fantasy, släppt på Novellix förlag, är smart, rolig och uppfriskande.

Huvudpersonen är dokumentärfilmare och hennes senaste projekt har havererat. Projektet rör sig kring en filminspelning som aldrig blev av och de skrönor som florerar på nätet om orsaken. Genren kategoriseras lätt föraktfullt som Stureplansfantasy och filmen skulle ha utspelat sig i ett fiktivt och mörkare Stockholm där en maktkamp pågår mellan dem med alvblod och dem med trollblod, men av någon anledning kom filmen aldrig längre än till idéstadiet. De inblandade har i allmänhet väldigt lite att säga om det hela, men vår huvudperson är inte den som ger upp i första taget, och kanske kommer hon sanningen lite väl nära trots att hon bara skrapat på ytan. Curiosity killed the cat som ni vet.

Man kan för övrigt inte låta bli att gilla den cyniska huvudpersonen som dissar alla, inklusive sig själv, och spottar ur sig tänkvärdheter som:

En av mina talanger har alltid varit att få andra att tro att det är de som utnyttjar mig och inte vice versa. Eller om det möjligen är min talang att intala mig själv att det är på det viset.

och

Eller för att vara uppriktig: jag kände som vanligt bara känslan av att jag borde ha känt mig en aning skyldig, men utan att göra det. Metaskuld är det närmaste jag kommer sån ånger.

Historien är skickligt uppbyggd från början till slut, och bit för bit faller saker på plats. Jag har läst den två gånger vilket jag kan rekommendera. Vid andra genomläsningen upptäcker man små detaljer som man lätt missar när man inte har hela historien klar för sig. Det finns egentligen ingenting jag inte gillar med den här novellen och ändå var det med viss tveksamhet jag klickade hem den på årets bokrea. Baksidestexten gör den helt enkelt inte rättvisa, men så är det också svårt att fånga den här novellen i några få meningar.

Det är Perssons språk och stilistiska grepp som lyfter berättelsen. Språket är inte vackert på samma sätt som exempelvis Sara Stridsbergs, men det är så genomtänkt och välformulerat. Det är också helt logisk att det är just språket som får ta plats i den här berättelsen. För språk är vad den här berättelsen egentligen handlar om.

Vi stannar där tror jag, vissa saker ska man inte prata för mycket om.

Stina

Nattsidan

Nattsidan är en gotisk novell skriven av Joyce Carol Oates. Den har nu givits ut på svenska för första gången av Novellix förlag. Vi får följa Jarvis Williams, medlem i Sällskapet för Parapsykologisk forskning, i hans arbete med att uppsöka och avslöja falska medier. Det finns bara två sorters medier enligt vår huvudperson, de medvetna bedragarna och de som tror på sin egen förmåga.

I dagboksform får vi följa honom på hans senaste uppdrag hos en viss Fru A, ett medium med den påstådda förmågan att kunna kanalisera de dödas andar och låta dem tala via henne. Hon är till synes ingen medveten bedragare, och vägrar konsekvent att ta emot ersättning eller gåvor för sina tjänster. Hon låter dessutom välvilligt Jarvis och hans kollega medverka vid och dokumentera hennes seanser. Trots detta är Jarvis professionella åsikt att hon bara är ännu en i raden av bedragare, må så vara att hon inte inser det själv. Snart ska han dock få anledning att ompröva allt han hittills trott på. Kanske finns det mer därute än ögat kan se och vetenskapen förklara.

Att Oates behärskar den gotiska genren vet vi sedan tidigare, inte minst har hon bevisat med den ypperliga romanen Belle Fleur. Det här verket är dock inte på samma nivå i mitt tycke. Det är atmosfäriskt förstås, med flackande ljus och dunkla rum, men jag kommer aldrig riktigt in i berättelsen. Den griper inte tag och är bitvis lite tjajtig. Som bäst skulle jag beskriva den som en trevligt bagatell. Särskilt som man vet hur bra Oates kan vara.

Stina

Pappa Gormig på nerverna

Hurra för mig!!! Jag har läst ut månadsboken från helvetet. Månadsboken som aldrig, aldriiiiiig ville ta slut. Jag talar om Honoré de Balzacs Pappa Goriot, månadens bok så långt tillbaka i tiden som i maj 2012. Jag skäms Alex, men bättre sent än aldrig som dom säger. Man kan inte heller anklaga mig för att inte ha försökt. Jag vet inte hur många gånger jag lånat om den här boken, och jag vill inte tänka på vilka summor den kostat mig i böter. Bibliotekarierna har säkert skrattat hela vägen till banken (för det är väl så det går till i biblioteksvärlden Alex?). Den ligger faktiskt och bygger på min skuld as we speak, men inte länge till!

I början av romanen slår Balzac fast att detta är ett drama, inte för att berättelsen är dramatisk i ordets egentliga mening, utan därför att man vid berättelsens slut kanske har fällt några tårar intra muros et extra. Jag tänker att han minsann har en poäng där, för det har kostat på att läsa den här skiten. Frånsett biblioteksböterna har det kostat både blod, svett och tårar (ja, blod kanske var en överdrift). Nu var det ju ett tag sedan jag förkovrade mig i franska, men visst betyder intra muros et extra ”på grund av extrem tristess”?

Handlingen utspelar sig på ett sunkigt pensionat som drivs av den gnidiga fru Vauquer, och de första typ sexton sidorna går åt till att beskriva sagda pensionat i detalj, ner till minsta smutsfläck på bordsduken. Snark. Det är alltså en synnerligen tröttsam inledning, men också en synnerligen passande. För det här är ett i mitt tycke riktigt tröttsamt verk, som verkligen inte har åldrats med behag. Jag irriterar mig något enormt på hans predikande och överlägsna ton. Enligt författaren själv kommer berättelsen inte att förstås utanför Paris. Bara mellan Montmartres kullar och Montrouges höjder kommer man att förstå och uppskatta detaljerna i detta skådespel. Nu tror jag dock att detta mest är önsketänkande från författarens sida, för jag tror inte att man har så dålig smak där heller (men kanske uppskattas verket i Skövde).

Förutom Pappa Goriot är det en mängd olika karaktärer som figuerar i berättelsen och jag har från början till slut problem med att skilja alla karaktärer åt. Inte minst som Balzac omväxlande kallar dem vid förnamn och efternamn. Detta gjorde förstås inget för att förhöja min läsupplevelse. Inte heller det faktum att jag ogillar samtliga inblandade som är själviska, fåfänga, inbilska och som i princip saknar några som helst försonande drag. Det här ska vara en tragedi, men jag tycker att flertalet inblandade får exakt vad de förtjänar, inte minst pappa Goriot själv.

Har du en bekant eller släkting du ogillar men ändå av konvenansskäl känner dig tvingad att ge en julklapp är Pappa Goriot ett hett tips.

Stina

I want a Dyke for president.

Tänka sig, två dikter på samma månad, är inte bloggens vägar outgrundliga? Med tanke på hur det amerikanska presidentvalet gick tänkte jag att det kunde vara i sin ordning att bloggen uppmärksammar Zoe Leonards verk I want a dyke for president. Ett verk som uppmärksammades allt mer i sociala media ju längre presidentvalskampanjen fortskred. Mestadels i form av artisten Mykki Blancos performance, regisserat av Adinah Dancyger för magasinet Dazed and Confused. Många skulle nog säga att videon är en uppläsning snarare än ett performance, men med tanke på att verket inte bara läses upp utan upplevs hävdar jag ändå att det handlar om performance art. 


Verket skrevs 1992 och uttrycker en ilska som är lika aktuell idag som för 24 år sedan. 

I want a Dyke for president. Performance av; Mykki Blanco;