Secret of the Spa är den första Kittybok jag läst på originalspråk. Fyndad för det facila priset av 20 kronor på loppis (i Örebro om jag minns rätt). Något att anteckna i er intressebok.
Den ingår i en nyare serie böcker som berättas i första person och som väl är tänkta att kännas lite mer moderna och hippa. Kanske är jag gammalmodig men det funkar inte riktigt för mig. Jag får inte rätt Kittykänsla av det här.
Storyn går ut på att ett nytt spa har öppnat i River Heights. Kitty och company har skaffat gratisbiljetter till invigningen och ser fram emot en avkopplande dag. Men som vanligt när Kitty är inblandad går saker inte enligt plan. Det dröjer alltså inte länge innan tjejerna byter ut ansiktsbehandlingar och massage mot mer ansträngande aktiviteter. De gör helt enkelt det de gör bäst, snokar och lägger sig i saker de inte har med att göra.
Det verkar nämligen som att någon är ute efter att sabotera. Den vegetariska chilin visar sig vid serveringen inte vara särskilt vegetarisk och bastubadandet blir en otrevlig upplevelse då temperaturen höjs till obehagliga nivåer. Det fortsätter sedan i samma stil med kackerlacksinvasion och andra obehagliga incidenter.
Handlingen är inte mycket att hänga i julgran som ni förstår och det blir heller aldrig särskilt intressant. Jag menar hallå, kött i chilin och en bastu som är lite för varm, inte särskilt spännande om du frågar mig. Detta hindrar dock inte tjejerna från att smyga runt, misstänka kreti och pleti och störa personal och gäster med osnutna frågor. Jag skulle ha irriterat mig mer på dem än på värmen i bastun om jag varit där för att få lite lugn och ro. Och säga vad man vill om kackerlackor, men är de besvärande är de inte så svåra att oskadliggöra. Till skillnad från andra. Ni vet vilka jag pratat om.
Betydligt intressantare än huvudintrigen är i mitt tycke att vi får stifta bekantskap med Deirdre, tjejen som verkar vara Kittys svurna ärkefiende. Det här är något nytt. Sedan när har Kitty ”älskad av alla utom av skurkar” Drew någon sådan. Jag anar att detta är en person som vi kan räkna med att träffa fler gånger i Kittyverse, och det ser jag fram emot. Hon är en skön motvikt till Kittys präktiga uppenbarelse.
Deirdre piggar upp en smula men kan inte ensam rädda den här smörjan.
3 av 10 poäng.
Stina
onsdag 16 juli 2014
tisdag 15 juli 2014
Jag lever för dagen men jag dör för natten
Kanske är det det förgängliga i de
långa ljusa sommarnätterna som gör att det känns passande med lite svärta. Den
vackraste sommardagen är snart förbi. Snart, men inte än.
Polarsommar
Polarsommar av Anne Swärd är en roman som utspelar sig under en sommar. I fokus står relationen mellan två halvsyskon. Kristian kommer hem för att spendera sommaren i familjens stuga ute på landet. Där finns Kaj, den 22-åriga systern som liksom blivit kvar. Det står snart klart att något är fel med Kaj. Hon kan få fruktansvärda aggressiva utbrott, men är däremellan kusligt kall och liksom tömd på känslor. Jag tror inte att hon skulle ha klarat Blade Runner-testet om ni förstår vad jag menar. Hon drar fjädrar av en skadad fågel och plågar livet ur smådjur, allt med samma uttryckslösa lugn.
Inför brodern visar hon positiva känsloyttringar men relationen dem emellan känns inte helt sund. Trots att Kaj uppenbarligen tycker om Kristian mer än någon annan i världen får också han, eller kanske särskilt han ta del av Kajs tjuvnyp och regelrätta attacker. Kristian har svårt att sätta gränser i relationen till systern, och med någon så gränslös som Kaj är det farligt. De är inte bra för varandra, eller så är det bara Kaj som inte är bra för någon.
Det är finstämt och obehaglig om vart annat, och mycket skickligt berättat. Historien vägrar släppa taget om en långt efter det att romanen är utläst. Trots att det nästan ett år sedan jag läste den är det inte svårt att hitta tillbaka till stämningen även om jag inte har alla detaljer i färskt minne. Det är åskovädersstämning, de tunga kvävande timmarna när man vet att ovädret är på väg och inte kan göra annat än vänta, och det är drömskt på ett nästan mardrömsaktigt vis.
Kort sagt är det intressant och annorlunda, och ska ni bara läsa en bok i sommar är inte denna ett dåligt val.
Stina
Inför brodern visar hon positiva känsloyttringar men relationen dem emellan känns inte helt sund. Trots att Kaj uppenbarligen tycker om Kristian mer än någon annan i världen får också han, eller kanske särskilt han ta del av Kajs tjuvnyp och regelrätta attacker. Kristian har svårt att sätta gränser i relationen till systern, och med någon så gränslös som Kaj är det farligt. De är inte bra för varandra, eller så är det bara Kaj som inte är bra för någon.
Det är finstämt och obehaglig om vart annat, och mycket skickligt berättat. Historien vägrar släppa taget om en långt efter det att romanen är utläst. Trots att det nästan ett år sedan jag läste den är det inte svårt att hitta tillbaka till stämningen även om jag inte har alla detaljer i färskt minne. Det är åskovädersstämning, de tunga kvävande timmarna när man vet att ovädret är på väg och inte kan göra annat än vänta, och det är drömskt på ett nästan mardrömsaktigt vis.
Kort sagt är det intressant och annorlunda, och ska ni bara läsa en bok i sommar är inte denna ett dåligt val.
Stina
måndag 14 juli 2014
The gospel according to Bob
 |
| Bilden tagen från: http://blogs.rtl.be/champselysees/files/2013/06/Dylan.jpg |
På Stinas begäran har det nu blivit dags för en av mina vänner att dela med sig av sina visdomsord om kärlek, och han har en hel del att säga på det området.... Jag pratar självklart om mannen jag döpte min son efter (i alla fall andranamnet), ingen mindre än Bob Dylan.
It ain´t no use in turnin´ on your light, babe
That light I never knowed
An´ it ain´t no use in turnin´ on your light, babe
I´m on the dark side of the road
Still I wish there was somethin´ you would do or say
To try and make me change my mind and stay
We never did to much talkin´ anyway
So don´t think twice it´s allrigt
Don´t think twice, it´s alright
I can’t understand
She let go of my hand
An’ left me here facing the wall
I’d sure like t’ know
Why she did go
But I can’t get close t’ her at all
Though we kissed through the wild blazing nighttime
She said she would never forget
But now mornin’s clear
It’s like I ain’t here
She just acts like we never have met
söndag 13 juli 2014
Årets sommarplåga?
Min lilla guldklimp blir hela 2 år nästa vecka, på lördag närmare bestämt. Känner jag Aaron rätt kommer han att vilja inleda firandet av dagen med lite I-pad-tid, och då närmare bestämt genom att besöka You tube för att lyssna på samma låt om och om igen. Hans repertoar är något begränsad med andra ord, och det har hittills varit Katy Perry och tre av hennes sånger och musikvideos och som varit i fokus för unge herr Aaron.
Men nu verkar han ha hittat något ännu bättre, och ja, mer awesome helt enkelt. Han förutspår en kommande sommarplåga och när har bebisen någonsin haft fel?
//Sofia
Men nu verkar han ha hittat något ännu bättre, och ja, mer awesome helt enkelt. Han förutspår en kommande sommarplåga och när har bebisen någonsin haft fel?
//Sofia
torsdag 10 juli 2014
Den det blev
Ni har under ett antal veckor fått reda på vilka författare som fallit på målsnöret och snöpligt fråntagits chansen till återupprättelse. Ni har fått reda på vilka det inte blev, men nu äntligen ska ni få reda vem som fick sin andra chans, personen som fått äran att representera Alex junitema från år 2013.
Det är ingen mindre än Simon R. Green. Jag har läst första delen i hans serie om the Nightside, och man kan säga att jag inte blev direkt imponerad. Far from it!
Fånig intrig, halvtaskigt genomförande, men en cool idé och en huvudperson jag inte kan låta bli att gilla. Det är receptet för en andra chans. Det är dags för ett återbesök på de skumma gatorna i Nightside. John Taylor och jag har en dejt. Om den blir lyckad kan det dröja innan vi ses igen, för det är lätt att förlora sig i Nattsidan. En del av dess lockelse. Och fördärv.
Inlägget kunde ha slutat där, i väntan på min kommande dom och tillika recensionen. Men det här är Nattsidan trots allt. Sedan när slutade saker och ting där som de skulle.
Vår andra dejt hade klart mer potential än vår första, även om jag har svårt att se att det skulle bli mer än en kortvarig sommarromans. Dejten slutade dock på ett ganska snöpligt sätt på en busshållplats i Linköping klockan åtta på morgonen. Fråga mig inte hur vi hamnade där.
Känner jag John rätt är den troligaste förklaringen att han retat upp fel person och var tvungen att sticka (host host dumpad host). Som sagt, han hade säkert en bra anledning att plötsligt försvinna. En anledning som på intet sätt kan sägas vara kopplad till mig.
Men nog om det. Sist jag såg honom befann han sig i en besvärlig situation där han tillsammans med sina vapendragare The Sinner, Pretty Poison och Madman skulle göra ett besök hos Leviathan. Det man behöver veta om Leviathan är att han inte får besök. I alla fall inga frivilliga. Besök hos Leviathan har nämligen en tendens att sluta illa. Illa som i smärtsamt, blodigt och förbannat jävla katastrofalt.
Stöter jag ihop med John igen finns risk för att också det mötet får ett förbannat jävla katastrofalt slut. För John. Han kommer att få lära sig den hårda vägen att Leviathan är en baggis i jämförelse med en försmådd kvinnas vrede.
To be continued?
Stina
Det är ingen mindre än Simon R. Green. Jag har läst första delen i hans serie om the Nightside, och man kan säga att jag inte blev direkt imponerad. Far from it!
Fånig intrig, halvtaskigt genomförande, men en cool idé och en huvudperson jag inte kan låta bli att gilla. Det är receptet för en andra chans. Det är dags för ett återbesök på de skumma gatorna i Nightside. John Taylor och jag har en dejt. Om den blir lyckad kan det dröja innan vi ses igen, för det är lätt att förlora sig i Nattsidan. En del av dess lockelse. Och fördärv.
Inlägget kunde ha slutat där, i väntan på min kommande dom och tillika recensionen. Men det här är Nattsidan trots allt. Sedan när slutade saker och ting där som de skulle.
Vår andra dejt hade klart mer potential än vår första, även om jag har svårt att se att det skulle bli mer än en kortvarig sommarromans. Dejten slutade dock på ett ganska snöpligt sätt på en busshållplats i Linköping klockan åtta på morgonen. Fråga mig inte hur vi hamnade där.
Känner jag John rätt är den troligaste förklaringen att han retat upp fel person och var tvungen att sticka (host host dumpad host). Som sagt, han hade säkert en bra anledning att plötsligt försvinna. En anledning som på intet sätt kan sägas vara kopplad till mig.
Men nog om det. Sist jag såg honom befann han sig i en besvärlig situation där han tillsammans med sina vapendragare The Sinner, Pretty Poison och Madman skulle göra ett besök hos Leviathan. Det man behöver veta om Leviathan är att han inte får besök. I alla fall inga frivilliga. Besök hos Leviathan har nämligen en tendens att sluta illa. Illa som i smärtsamt, blodigt och förbannat jävla katastrofalt.
Stöter jag ihop med John igen finns risk för att också det mötet får ett förbannat jävla katastrofalt slut. För John. Han kommer att få lära sig den hårda vägen att Leviathan är en baggis i jämförelse med en försmådd kvinnas vrede.
To be continued?
Stina
onsdag 9 juli 2014
Ett svenskt Sunnydale
Fick tips från en jobbkompis om att Engelsforstriologin kanske kunde vara något för mig, så de första två delarna läste jag för ca 1,5 år sedan. I och med Alex tema blev det sedan dags att ta itu med den sista boken i serien.
Så mycket uppmärksamhet som de här ungdomsböckerna fått tror jag knappast att de behöver en närmare beskrivning. Handlingen utspelar sig i den fiktiva bruksorten Engelsfors. Sju högstadieungdomar utvecklar samtidigt magiska förmågor. Så småningom får de veta att de är häxor. De är de utvalda. De enda som kan hindra världen från att gå under.
Just med tanke på att serien fått en sådan enorm genomslagskraft trodde jag att, ja att det skulle vara bättre helt enkelt. Inte för att det är dåligt, men det är verkligen inget speciellt. Det är en triologi spännande, hyfsat välskrivna ungdomsböcker. Jag kan visst förstå lockelsen och varför det attraherar så många. Det är böcker man slukar och tematiskt ligger det helt rätt i tiden. Men nyskapande och originellt? Nja, där kan jag inte hålla med riktigt.
Jag älskar tv-serien Buffy och vampyrerna. Jag vet att en av författarna till böckerna, Mats Strandberg, gör det också. Även om jag inte vetat det står det ganska klart vart en stor del av inspirationen hämtats ifrån. Till och med slutet är skrämmande likt i mitt tycke.Tyvärr vinner inte böckerna på en jämförelse.
I Buffyverse är de olika episoderna självklart handlingsdrivna men Buffy vore inte tillnärmelsevis så bra om det inte också fanns annat. Dialogen är knivskarp och humorn bubblar alltid under ytan. Det är lite av det jag tycker är ett problem med serien. Där finns den spännande handlingen men inte mycket mer än så. Det är mer handling än innehåll om ni förstår vad jag menar, och karaktärerna blir aldrig mer än platta romanfigurer.
Om ni tycker er ana ett visst mått av besvikelse här så har ni helt rätt. Men om ni tar det för vad det är och inte har för stora förväntningar kan jag ändå lova en trevlig läsupplevelse, så jag hoppas att den här recensionen inte är allt för avskräckande.
Eller så sätter ni på valfritt avsnitt av Buffy (inte Beer bad) och får ungefär samma sak fast bättre. Originalet är alltid bäst, så också i detta fall.
Stina
Så mycket uppmärksamhet som de här ungdomsböckerna fått tror jag knappast att de behöver en närmare beskrivning. Handlingen utspelar sig i den fiktiva bruksorten Engelsfors. Sju högstadieungdomar utvecklar samtidigt magiska förmågor. Så småningom får de veta att de är häxor. De är de utvalda. De enda som kan hindra världen från att gå under.
Just med tanke på att serien fått en sådan enorm genomslagskraft trodde jag att, ja att det skulle vara bättre helt enkelt. Inte för att det är dåligt, men det är verkligen inget speciellt. Det är en triologi spännande, hyfsat välskrivna ungdomsböcker. Jag kan visst förstå lockelsen och varför det attraherar så många. Det är böcker man slukar och tematiskt ligger det helt rätt i tiden. Men nyskapande och originellt? Nja, där kan jag inte hålla med riktigt.
Jag älskar tv-serien Buffy och vampyrerna. Jag vet att en av författarna till böckerna, Mats Strandberg, gör det också. Även om jag inte vetat det står det ganska klart vart en stor del av inspirationen hämtats ifrån. Till och med slutet är skrämmande likt i mitt tycke.Tyvärr vinner inte böckerna på en jämförelse.
I Buffyverse är de olika episoderna självklart handlingsdrivna men Buffy vore inte tillnärmelsevis så bra om det inte också fanns annat. Dialogen är knivskarp och humorn bubblar alltid under ytan. Det är lite av det jag tycker är ett problem med serien. Där finns den spännande handlingen men inte mycket mer än så. Det är mer handling än innehåll om ni förstår vad jag menar, och karaktärerna blir aldrig mer än platta romanfigurer.
Om ni tycker er ana ett visst mått av besvikelse här så har ni helt rätt. Men om ni tar det för vad det är och inte har för stora förväntningar kan jag ändå lova en trevlig läsupplevelse, så jag hoppas att den här recensionen inte är allt för avskräckande.
Eller så sätter ni på valfritt avsnitt av Buffy (inte Beer bad) och får ungefär samma sak fast bättre. Originalet är alltid bäst, så också i detta fall.
Stina
tisdag 8 juli 2014
Lyckad laddning
Man måste säga att min uppladdning inför sista delen av Engelsforstriologin visade sig vara ganska så klockren. Jag visste faktiskt inte att romanen tar sin början just på valborgsmässoafton. Kanske var det mina synska förmågor som skymtade fram. Om det funnit en folkets park i Visby hade jag säkert varit både utvald och kallad en blodröd natt.
För såhär i efterhand kan man bara konstatera att alla viktiga ingredienser fanns med i min mycket lyckade laddning: majbrasa, cigaretter (de kom inte med på bild, men fanns där i bakgrunden), alkohol, fjortismentalitet.
För såhär i efterhand kan man bara konstatera att alla viktiga ingredienser fanns med i min mycket lyckade laddning: majbrasa, cigaretter (de kom inte med på bild, men fanns där i bakgrunden), alkohol, fjortismentalitet.
Stina
Dödssummering
Summan av David Eagleman är en trevlig liten bok med ett något udda tema. Den innehåller helt enkelt fyrtio korta berättelser från livet efter detta.
Berättelsen Summan som namngett samlingen är en personlig favorit. I den får vi veta att vi efter döden får uppleva alla händelserna från vårt liv igen, bara i en annan ordning, ögonblick som har en viss kvalitet sätts ihop med varandra. Man ägnar därför två månader åt att köra nedför gatan, sju månader år att ha sex. Man sover i trettio år utan att öppna ögonen. Man tar all smärta på en gång, alla de tjugosju förtätade timmarna. Fördelen är att resten av livet efter detta är fritt från plågor. Därmed inte sagt att det är roligt hela tiden. Två år ägnas exempelvis åt att ha långtråkigt och femton månader åt att leta efter försvunna saker. Man ägnar nio dagar åt att låtsas förstå vad folk pratar om och kör sedan vilse i fem veckor. Kroppen börjar klia eftersom man inte får duscha förrän det är dags för maratonduschen på tvåhundra dagar.
I annat efterliv får vi reda på att Mary Shelleys Frankenstein är Guds favoritbok. Om nätterna smyger han ut på taket och läser om hur dr Victor Frankenstein luras ut på Arktis isvidder av sitt monster. Han tröstar sig med att alla skapelser måste sluta så: skaparna flyr maktlösa från det de skapat.
Vi upptäcker att döden är en dröm, men inte vår egen. Ni vet när man drömmer, att det alltid finns ett myller av människor där. Man lägger egentligen inte märke till de flesta, men de finns där någonstans i bakgrunden. De är folk i restauranger, på tågvagnar, människor man möter på gatan. De här skådespelarna uppstår inte ur tomma intet i en vrå av din hjärna. De står i bakgrunden och spelar sina roller så att upplevelsen ska kännas verklig för drömmaren. Man är skyldig lika många timmar som man drömde medan men levde. De flesta är förstås usla skådespelare men som tur är verkar drömmaren alltid tro på det som skådespelarna säger. Även om man fått en roll där man inte är lik rollfiguren verkar drömmaren alltid övertygad om att man är den man utger sig för att vara.
När man dör ställs man inför en panel med Samlare, en art med varelser som utför miljarder experiment i universum. När ett problem de först tyckte var mystiskt är löst förstör de universumet och återanvänder materialet i nästa experiment. Livet på jorden är ett experiment där de försöker lista ut vad som får folk att hålla ihop. Varför fungerar det för vissa men misslyckas för andra? Det är enbart på grund av denna studie som vårt universum existerar. Samlarna har missat sin deadline och överskridit budgeten, men kan inte försmå sig att avsluta vad det påbörjat. De är helt fascinerade och inte ens de mest framstående av dem kan lyckas kvantifiera det.
I själva verket finns det tre dödar. En inträffar när kroppen slutar fungera, en när kroppen sänks i jorden och en någon gång i framtiden när ens namn yttras för sista gången. Så man sitter där i den stora hallen tillsammans med folk från hela världen och dricker te och äter kakor. Man småpratar medan man väntar på att den tredje döden ska inträffa. Tragiskt nog får man oftast lämna stället när ens nära och kära anländer, eftersom de är de enda som kommer ihåg en.
Exemplen ovan är bara ett axplock av mina favoriter. De utgör russinen i kakan så att säga, men det finns många fler som är bra. De flesta av berättelserna är väldigt korta, kanske bara någon sida eller två, men det räcker, de utgör världar i miniatyr. Det är knasigt, roligt, fantasifullt och tankeväckande. En liten pärla helt enkelt. Min enda invändning är att det stundtals blir lite upprepande då några av berättelserna påminner lite väl mycket om varandra. I övrigt är det väldigt trevlig läsning.
Trevlig läsning om döden alltså. Bara en sådan sak. När hände det senast?
Stina
Berättelsen Summan som namngett samlingen är en personlig favorit. I den får vi veta att vi efter döden får uppleva alla händelserna från vårt liv igen, bara i en annan ordning, ögonblick som har en viss kvalitet sätts ihop med varandra. Man ägnar därför två månader åt att köra nedför gatan, sju månader år att ha sex. Man sover i trettio år utan att öppna ögonen. Man tar all smärta på en gång, alla de tjugosju förtätade timmarna. Fördelen är att resten av livet efter detta är fritt från plågor. Därmed inte sagt att det är roligt hela tiden. Två år ägnas exempelvis åt att ha långtråkigt och femton månader åt att leta efter försvunna saker. Man ägnar nio dagar åt att låtsas förstå vad folk pratar om och kör sedan vilse i fem veckor. Kroppen börjar klia eftersom man inte får duscha förrän det är dags för maratonduschen på tvåhundra dagar.
I annat efterliv får vi reda på att Mary Shelleys Frankenstein är Guds favoritbok. Om nätterna smyger han ut på taket och läser om hur dr Victor Frankenstein luras ut på Arktis isvidder av sitt monster. Han tröstar sig med att alla skapelser måste sluta så: skaparna flyr maktlösa från det de skapat.
Vi upptäcker att döden är en dröm, men inte vår egen. Ni vet när man drömmer, att det alltid finns ett myller av människor där. Man lägger egentligen inte märke till de flesta, men de finns där någonstans i bakgrunden. De är folk i restauranger, på tågvagnar, människor man möter på gatan. De här skådespelarna uppstår inte ur tomma intet i en vrå av din hjärna. De står i bakgrunden och spelar sina roller så att upplevelsen ska kännas verklig för drömmaren. Man är skyldig lika många timmar som man drömde medan men levde. De flesta är förstås usla skådespelare men som tur är verkar drömmaren alltid tro på det som skådespelarna säger. Även om man fått en roll där man inte är lik rollfiguren verkar drömmaren alltid övertygad om att man är den man utger sig för att vara.
När man dör ställs man inför en panel med Samlare, en art med varelser som utför miljarder experiment i universum. När ett problem de först tyckte var mystiskt är löst förstör de universumet och återanvänder materialet i nästa experiment. Livet på jorden är ett experiment där de försöker lista ut vad som får folk att hålla ihop. Varför fungerar det för vissa men misslyckas för andra? Det är enbart på grund av denna studie som vårt universum existerar. Samlarna har missat sin deadline och överskridit budgeten, men kan inte försmå sig att avsluta vad det påbörjat. De är helt fascinerade och inte ens de mest framstående av dem kan lyckas kvantifiera det.
I själva verket finns det tre dödar. En inträffar när kroppen slutar fungera, en när kroppen sänks i jorden och en någon gång i framtiden när ens namn yttras för sista gången. Så man sitter där i den stora hallen tillsammans med folk från hela världen och dricker te och äter kakor. Man småpratar medan man väntar på att den tredje döden ska inträffa. Tragiskt nog får man oftast lämna stället när ens nära och kära anländer, eftersom de är de enda som kommer ihåg en.
Exemplen ovan är bara ett axplock av mina favoriter. De utgör russinen i kakan så att säga, men det finns många fler som är bra. De flesta av berättelserna är väldigt korta, kanske bara någon sida eller två, men det räcker, de utgör världar i miniatyr. Det är knasigt, roligt, fantasifullt och tankeväckande. En liten pärla helt enkelt. Min enda invändning är att det stundtals blir lite upprepande då några av berättelserna påminner lite väl mycket om varandra. I övrigt är det väldigt trevlig läsning.
Trevlig läsning om döden alltså. Bara en sådan sak. När hände det senast?
Stina
måndag 7 juli 2014
Den det inte blev del 4
Som ni vet så har jag ägnat stor eftertanke åt att välja bok i Alex juni-tema från förra året. Det vill säga temat där vi ska ge en i vårt tycke usel bok en andra chans. Sofia och jag har dock fuskat en aning och bestämt oss för att ge en författare en ny chans eftersom livet helt enkelt är för kort för att genomlida en usel bok två gånger. Dessutom är jag inte mycket för nya chanser. Disappoint me once shame on you, disappoint me - you can´t get disappointed again, eller hur det nu var.
Jag hade egentligen bestämt mig för att ge Virginia Wolf en andra chans då mitt första-, andra-, tredje- och fjärdehandsval inte gick att få tag i på bibblan. Virginias Orlando gick nämligen inte hem hos mig alls som ni kanske minns. Jag hatade huvudpersonen, och historien som egentligen både är intressant och annorlunda drunknade i det ordrika och utbroderade språket. Not my cup of tea helt enkelt. Men det är ju ändå Virginia Wolf, så självklart tycker jag att hon är värd en andra chans.
Men… (spänningen stiger här, inte sant?) så fick jag alltså helt oförhappandes tag på mitt fjärdehandsval på loppis. För en ynka tia. Men det är en helt annan historia som snart kommer att finnas på en blogg nära dig.
Stina
Jag hade egentligen bestämt mig för att ge Virginia Wolf en andra chans då mitt första-, andra-, tredje- och fjärdehandsval inte gick att få tag i på bibblan. Virginias Orlando gick nämligen inte hem hos mig alls som ni kanske minns. Jag hatade huvudpersonen, och historien som egentligen både är intressant och annorlunda drunknade i det ordrika och utbroderade språket. Not my cup of tea helt enkelt. Men det är ju ändå Virginia Wolf, så självklart tycker jag att hon är värd en andra chans.
Men… (spänningen stiger här, inte sant?) så fick jag alltså helt oförhappandes tag på mitt fjärdehandsval på loppis. För en ynka tia. Men det är en helt annan historia som snart kommer att finnas på en blogg nära dig.
Stina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)