Pianolärarinnan av Elfriede Jelinek

Efter att ha läst den minst sagt speciella ”Michel – en ungdomsroman för det infantila samhället” kändes det som att jag valt en bok som inte direkt var representativ för Jelinek. Så när jag valde att även ge mig i kast med hennes ”Pianolärarinnan” och romanhjältinnan Erika Kohut trodde jag inte alls att jag skulle mötas av samma osammanhängande våldsorgie – men oboy, hade jag fel. Just våld och ganska osammanhängande scener verkar vara två av Jelineks speciella signum. Då den förra var så himla utflippad att den (nästan) blev rolig att läsa kan tyvärr inte sägas riktigt detsamma om hennes pianolärarinna – det blir mest jobbigt, obehagligt och kvävande. Speciellt i hur hennes förhållande till den kontrollerande mamman skildras. Det är samma våldsamma relation till omvärlden som skildras som i den förra boken jag läste om henne – men det blir så mycket obehagligare när det är mer på riktigt och det är ”verkliga” människor som skildras. För trots att Erika börjar närma sig 40 bor hon fortfarande hemma och det är fortfarande mamman som kontrollerar hennes liv – allt ifrån vad hon är tillåten att ha på sig för kläder till vad hon gör på fritiden. Inte ens sömnen får hon ha ifred då de lätt osunt även delar säng…. Och inget lås får finnas då modern alltid ska ha fri tillgång till sin dotter  - barn ska ju inte ha några hemligheter från sina mödrar!

Eller som Jelinek uttrycker deras osunda förhållande: ”Men utanför det står mamma redan stor och ställer Erika till svars och mot väggen, inkvisitor och exekutionspluton i en och samma person, i stat och familj enhälligt erkänd som mor".  

Och inte nog med att mor och dotter fortfarande bor ihop, de har inga planer på att flytta isär utan sparar till en bättre lägenhet – något som dock verkar kunna ta ett tag då Erika olovandes köper klänningar och smycken hennes mor obevekligt letar reda på och förstör.

Underkuvad och förtryckt som hon är tar Erika igen sin ilska på sina pianoelever som hon pikar och hånar. Och en annan flykt kan vara att utan moderns vetskap bege sig till stadens porrdistrikt för att fördriva tiden med att se på prostituerade och andra som förlustar sig.

Men det är inte endast sin mor Erika har ett osunt förhållande till, utan även den man hon blir intresserad av får känna på Erikas böjning för osunda förhållanden – här talat vi BDSM som tar det till en helt annan (och väldigt osund) nivå.

Jag kan alltså inte säga att jag direkt rekommenderar er att läsa "Pianolärarinnan", men är ni sugna på något garanterat annorlunda kanske ni ändå vill ta er en titt. Men på egen risk, alltså!

//Sofia

Saltstänkta deckare

Ann Rosman är de senaste årens mest givande deckarbekantskap. Jag började läsa hennes debutroman under några soldränkta semesterdagar på Skopelos 2012 och har därefter läst ytterligare tre böcker om kriminalkommissarie Karin Adler.

Jag hade inga högre förväntningar när jag påbörjade läsningen, brukar sällan ha det när jag läser deckare (särskilt inte när det gäller deckare upphittade i soprummet, och särskilt inte deckare upphittade i soprummet som ursprungligen medföljt en Allerstidning) men jag gillade det.

Handlingen utspelar sig i saltstänkt västkustmiljö, och i Rosmans deckare är relationerna människor emellan lika centrala som själva deckarintrigen. Det är både positivt och negativt, men i vissa av romanerna tycker jag att just relationerna får ta lite väl mycket plats. Läser jag en deckare så är det jag vill ha liksom. Samtidigt ska väl sägas att det var detta som fick mig att vilja läsa mer än debuten. Det var en typ av deckare som passade mig. Lite småputtrigt sådär. Nu är jag ingen ihärdig deckarläsare, men för mig kändes detta nytt och fräscht, som att hon kommit med något eget.

I debuten Fyrmästarens dotter hittas ett lik vid upprustningen av den gamla fyrmästarbostaden och Adler får hand om fallet. Kommer ihåg att jag fann intrigen lite väl osannolik, men det är ju en deckare trots allt, så det går att ha överseende med. Annars var det mer stämningen och mysfaktorn som fick mig på fall. Det kändes så där Morden i Midsomer-trevligt på något sätt.

I nästa roman Själakistan gör en skolklass en makaber upptäckt vid ett besök på Carlstens fästning. Vid Offerstenen hittar de liket av en kvinna, klädd i medeltidskläder och utan huvud. Det dröjer inte länge innan fler likdelar poppar upp i bygden och Adler får ett knivigt fall på halsen.

I Mercurium står två mordhistorier i två olika århundraden i fokus. Detta är den bok i serien jag haft svårast för, trots att den ena mordhistorien är väldigt intressant och fantasieggande med verklighetsbakgrund. Det handlar om Metta Fock som 1802 anklagas för mord på sin man och två barn. Hon nekar till anklagelserna men döms, att som enda kvinna nånsin, sitta inspärrad på Carlstens fästning tills hon erkänner eller går under. Jag kan förstå varför Rosman inspirerats för det är en ganska otrolig historia. Mordhistorien som Adler blir inkopplad på känns inte lika angelägen. Tycker det känns som att den tillkommit mest för att få anledning att berätta historien om Metta Fock.

Metta framställs dock som en så genomgod kvinna att man vill spy lite i sin egen mun. Hon var säkert en remarkabel kvinna med alla mått mätt, men en så onyanserad skildring är bara störande. Tycker överhuvudtaget att Rosman är dålig på det här med nyanser när jag tänker efter. Det är lite tröttsamt. De goda är så jävla goda och de onda är typ alla bästis med Satan. Upplösningen köper jag inte heller men annars var det hyfsat trevlig deckarläsning.

I sommar har jag läst Porto Francos väktare. En kvinna och ett spädbarn hittas döda i Gamle mosse och Adler kallas in, men snart står det klart att de legat i mossen en lång tid och att det knappast är ett fall för polisen. Det är lite av mitt problem med den här delen i serien. Det är en deckare, men utan någon riktig deckarintrig. Så är det det här med nyanser igen. De "goda" kvinnorna är alla rejäla fruntimmer som inte räds att få lite skit under naglarna, och det är ju bra för dem förstås, men man kanske kan vara god ändå, även om man inte är ett rejält fruntimmer? En tanke bara. Man kanske kan vara god även om man bär minimal bikini, hatar landet och är materialistisk. Eller?

Stina

Alone in bed

Jag gjorde det! Jag trotsade dämoner, mardrömmar och bättre vetande och läste Andreas Romans Någon i din säng. Inte bara det, jag läste den i min säng. Ensam. I en ensligt belägen (nåja) stuga. Och jag överlevde. Med min mentala hälsa intakt (inga kommentarer på det tack).

I mitt huvud var det här romanen som bara lästes av den mycket modige eller den mycket enfaldige (ni kan skippa kommentarerna här med). Det var Skräckromanen med stort S. Jag menar, hallå, det här är romanen som gav första gradens mardrömmar bara av att ligga oläst på nattduksbordet. Men jag gjorde det som sagt, efter mycken tvekan och moget övervägande kände jag mig redo att se skräcken i vitögat.

Det handlar om Sofia som alltid haft svårt att knyta an till andra människor och skaffa vänner. Som flicka hade hon en låtsasvän att umgås med när ingen annan ville. Hon är vuxen nu men lika ensam som när hon var barn. I ett svagt ögonblick frammanar hon honom igen. Det är fånigt och patetiskt, en låtsaslek hon borde ha växt ifrån, men det är ett sätt att klara natten. Det är bara att den här gången känns han verkligare än vad som känns riktigt bra, och han verkar inte vilja ge sig av igen.

För att vara en skräckroman är jag lite överraskad över att den var så finstämd och nedtonad. Roman är inte den som slår på stora trumman för att försöka skrämmas, och det behövs inte heller. Inte när han så skickligt bygger upp stämningen och lyckas behålla den. Han vet att inte berätta för mycket. Det är obehagligt. Krypande fasa när det är som bäst.

Men nu är ju inget som bekant lika skrämmande som det vi själva målar upp i vårt inre, och de bilder jag målat upp alltså, mot de bilderna hade inte den här romanen en chans. Thank God! Jag vet inte om jag är mer lättad än besviken. Förmodligen det förstnämnda.

Stina

Jessica och Elisabeth

På senare tid har det mest blivit boktema-läsning, och diverse fynd på biblioteket, men även en hel del lättsmält tvillinglitteratur har plöjts igenom. Mycket fint! Det tråkiga är att mitt förråd av olästa tvillingböcker börjar sina, så jag hoppas på att fynda några till under roadtripen nästa vecka. Under tiden har det blivit dags för recension av några av böckerna ur "Jessica och Elisabeth"-serien.

Nummer 13 i serien heter  " 3 dagar, 2 nätter" och handlar om hur de duktigaste eleverna på skolan , de som lyckats bäst i olika ämnesområden på ett stort nationellt test  får åka till Sacramento för att tävla mot andra skolor. Naturligtvis kvalificerar sig plugghäste Elisabet till denna skara, men vad som är mer förvänande är att hennes kompis Salvador, den borne slackern , av någon underlig anledning lyckas kvalificera sig. Naturligtvis ser de fram emot resan, men också att få tillbringa en hel helg tillsammans.

Har man läst övriga delar av serien vet man att de tidigare haft något på gången, men bestämt sig för att bara vara vänner. Nu funderar de båda dock på om helgen kanske kunde bli starten på något nytt. Fat de blir snart osams och inget blir riktigt som  de tänkt sig. Salvador träffar en tjej från en konkurrerande skola och blir förälskad i henne och Elisabeth börjar umgås med tjejtjusaren Richard.

Ok, det här är bitvis fånigt, men också ganska charmigt och kul så jag ger den helt klart godkänt !

I nummer 15, "Jessicas plan", fortsätter Elisabeth och Richard det de på började under resan till Sacramento och Elisabeth som blivit blixtkär i Richard vet inte med sig av lycka när han ber henne att bli hans tjej. Tyvärr visar det sig att Richard byter flickvänner ungefär lika ofta som Jessica byter intressen, d.v.s  väldigt, väldigt ofta. Jessica och Salvador ser på en gång att förhållandet bara kan sluta på ett sätt – med att Elisabeth blir sårad, men Elisabeth tycker bara att de är avundsjuka och jobbiga. Och hon ska vara den smarta tvillingen! En helt ok bok ändå, även om den bitvis är rätt fånig och man vid ett flertal tillfällen undrar vart Elisabeth lagt sin hjärna.

I nummer 16 däremot, "Nya tider, nya vänner" är det Anna, en av av Elisabeths bästa vänner som står i centrum. Hon har gått med i dramaklubben och hennes bästa vän Salvador verkar bli sur för att hon fått nya intressen och nya vänner. Elisabeth försöker självklart medla, men ju mer Anna pratar om sitt nya intresse desto surare blir Salvador.  Frågar ni mig känns det som att de flesta i dramaklubben tar sig själva på lite för stort allvar. Jag menar hallå, ni spelar inte teater på Broadway utan  det är skolpjäser vi pratar om här. Fast övningen där de ska låtsas vara träd för att frigöra energi eller vad det nu var för blaj får mig att tänka tilbaka på den första och enda gången jag var med på dramaklubbs-möte under högskoletiden. Övningarna och eleverna som var med på lektionen skulle lätt ha passat in tillsammans med Anna och hennes dramavänner (fast ärligt verkade de ännu mer flippade). Själv bytte jag snabbt inriktning till filmkunskap efter denna första lektion. Seriöst, vad tänkte jag på när jag vaöde drama? Jag skyller helt och fullt på dig, Stina! 

I  nummer 19, "Hemligheter och missförstånd" är det åter en av tvillingarna som har huvudrollen, denna gång Jessica. Handlingen kretsar närmare bestämt kring Jessicas förhållande med Damon. Hon är frustrerad för att han är så hemlighetsfull och aldrig delar med sig av vad som händer i hans liv. Och Damon, han är mest bekymrad över att hans mamma har skaffat en pojkvän, och att han har fått en konkurrent om både mammans och systrarnas uppmärksamhet och kärlek. Jag är fortfarande mest i chock över att den coola och inne-gängs-fixerade Jessica ens är ihop med en kille som bor i en husvagn. Men jag har sagt det förut och jag säger det igen, även om serien inte når upp till sin föregångare är det ändå uppfriskande med en serie där tvillingarna liksom alla andra har sina tvivel på sig själva och där inte allt går deras väg. I denna är det Jessica som är oroad för att Damon tröttnat på henne och det är skönt att se en lite mänskligare sida hos henne. Som 16-åring byter hon ju som bekant pojkvän lika ofta som hon byter underkläder.  

Slutligen är det nummer 20, den sista del jag äger i serien,  "Vild och galen". I denna är det dramatjejen  Larissa som är huvudperson. Det är uttagningar till West Side Story och att få spela huvudrollen är allt hon kan tänka på. Hon orkar inte ens bry sig om att betygen dalar i skolan, ja faktiskt i de flesta ämnen. När hon sedan inte får den efterlängtade rollen, ja faktiskt ingen roll alls i musikalen, blir hon förkrossad – och att allt hennes föräldrar kan pataa om är henns usla betyg och att hon måste skaffa provatlärare gör inte det hela bättre. 

Mja, en helt okej del i serien förvisso, men inget minnesvärt direkt. Och snälla nån, att folk kan jobba upp sig så för en högstadiepjäs. Snacka om pretentiöst!

//Sofia

Och tio poäng går till....

Jag måste medge att det var riktigt svårt att komma fram till både topp- och botten-placeringerna i Babels musiktävling. Ettan och tvåan var de som var lättast, även om jag velade lite i valet om vem som skulle sno topp-placeringen. Men ganska självklart blev det låten med den helt klart bästa titeln ”My vintage boyfriend” av Caitlin Moran – dock känner jag att hon redan från början hade ett visst övertag då hennes låt är den enda som är på engelska och den därmed automatiskt står ut från de andra.

Tvåan däremot blev lite otippat Göran Greiders ”Ingen av oss är en ö”. Anledningen till att den placerade sig på andra plats var att den helt klart var den som kändes mest genuin och äkta och att han dessutom kryddat låten med proggiga kampfraser. Hur kan man inte gilla en sådan låt?

Sedan blev det desto svårare och ganska många författare hade kunnat knipa tredjeplatsen. Efter mycket funderande blev det till slut John Ajvide Lindkvist som tog hem bronsplats med sin ”Torsdag”.

Det fanns som sagt ett fåtal bubblare som ändå förtjänar ett hedersomnämnande; Jan Guillo med sin latinamerikansk-doftande ”Mellan rött och svart” liksom Camilla Läckbergs ”Kom och dansa” som växte på mig efter första genomlyssningen.Till och med Mikael Niemis ”Babel” hade kunnat placera sig på topp tre, vilket verkligen gjorde mig glatt överraskad.

Så till bottengänget då… Den helt klart sämsta låten i mitt tycke var Beate Grimsruds ”Det finns gränser för vad jag inte förstår” som helt enkelt var tråkig och kändes lite väl pretentiös för min smak. Den låten följdes oväntat nog av Helena von Zweigbergsks ”Småtimmesvalsen”. Jag hade helt klart väntat mig mer av hennes och liksom den förra var låten bara tråkig. Brons i bottenligan fick till sist Susanna Alakoskis ”Vårvinterkärlek”. Den var helt ok, men stod sig inte i konkurrensen helt enkelt.

Lite kul var det att Sebbe och jag tyckte ganska lika om topp-placeringerna, då Moran blev Sebbes etta och Ajvide hans trea. Andrapriser gav dock Sebbe till Niemi. På bottenlistan kom först Alakoski,  följd av Grimsrud och till sist en delad tredjeplacering mellan  Guillo och von Zweigbergsk.

Ska bli kul att se era betyg också och se vilka som kniper toppen- och bottenplaceringarna i Boktriangeln.

//Sofia

Det alltihop handlar om

Poetens liv av Ellen Mattson handlar om den unga pretentiösa poeten Dorothea, eller kanske snarare om den unga man som möter henne, blir vän med henne och sedan, inte ens efter hennes död, riktigt kan släppa henne. Jan heter han, Jan Rorsack, och hans besatthet uttrycker han själv så bra precis i början av boken. Det handlar om hur de fått göra sina egna rorschachtest i femte klass i skolan, och hur de när teckningarna väl hängde på väggen inte alls var unika utan alla samma. ”Om Dorothea gått i vår klass den gången, skulle hennes bild då ha varit olik alla andras, den enda som överlevde att torkas och hängas upp? Det har jag undrat många gånger. Det är egentligen det alltihop handlar om”.

I början av romanen ska han egentligen börja ännu en av sina biografier, denna gång över en nobelpristagare – men istället blir det en roman om Dorothea – och kanske också om honom själv.  En roman som påbörjas av det enkla skälet att få träffa henne igen, om än bara i minnet.

Hans och Dorotheas vänskap börjar vid skolstarten (i gymnasiet?), där han är den tystlåtna välartade eleven och Dorothea den som käftar emot och gör sin stämma hörd. Ett omaka par kan tyckas, men Jan själv tror att Dorothea såg att hans tystnad, liksom hennes högljuddhet, var ett uttryck efter samma sak; en önskan om att någon enda gång få vara ifred.

Jag måste säga att jag både förstår och inte förstår Jans fascination för den obstinata Dorothea, för hon är som en främmande fågel i motsats till alla andra, men så fruktansvärt egocentrerad och full av sig själv. I början av romanen har jag rätt svårt för henne, men liksom boken växer på mig växer också hon och det är svårt att inte dras in i Jans besatthet av henne. Det är en roman, och en romanfigur, man aldrig riktigt vet vart man har och slutet hade jag verkligen inte väntat sig – trots att det på något sätt ändå känns som att det inte hade kunnat sluta annorlunda.

// Sofia