Mannen på Trinisla

Mannen på Trinisla är en typisk Jerker Virdborg-bok. Det är en bok där det till synes inte händer så mycket. Men om man börjar skrapa på ytan så märker man snart hur det bubblar och sjuder därunder. Den utspelar sig under några febrigt heta julidagar på den lilla ön Trinisla. Där finns Johan och hans flickvän Petra, systrarna Anne och Lina samt en mystisk man.

Verkligheten tycks upplöst och dimmig i konturerna, som i många andra av hans berättelser. Som läsare tillåts man aldrig att slappna av för vad som helst kan hända, och det är sällan något positivt. Efter varje läst sida närmar sig den analkande katastrofen. Stämningen byggs upp som inför ett åskväder. Det är här som jag tycker att Virdborgs storhet ligger, hans sätt att skapa stämning med små medel men att samtidigt aldrig avslöja för mycket. Det som utförligt beskrivs är aldrig så skrämmande eller obehagligt som det som bara anas (något jag tycker att fler skräckfilmsregissörer borde ta fasta på).

I den här boken har han dock gått längre än tidigare. Det som tidigare bara anades har nu fått fasta konturer och jag vet inte om jag är odelat positiv till detta. Tvärtom tror jag att jag föredrog när hans skuggverklighet utspelade sig just i skuggorna. I Trinislas obarmhärtiga solsken tycker jag inte att de gör sig lika bra. Det är bitvis obehagligt och vissa partier fastnar. Särskilt tyckte jag om delarna av boken med systrarna Lina och Anne. Många författare jag läst verkar ha svårt för att beskriva barns samspel med varandra, men Virdborg fångar både dialog och samspel på pricken. Överhuvudtaget känns dialog och samspel mellan samtliga karaktärer aldrig sökt. Det är för mig bokens största behållning men som helhet tycker jag inte att det är hans bästa prestation.

Stina