Satte mig och började läsa "Pappa Pralin" av Anna Jörgensdotter igårkväll och kunde bara inte lägga den ifrån mig. Satt till klockan ett på natten och läste tills den slutligen var utläst och klar. Sorry Sebbe! Så något i boken måste uppenbarligen ha fångat mig! Det är inte ofta jag blir så passa fast i en bok att jag bara inte kan sluta.
Boken handlar om Andrea verkar vara rädd för att bli vuxen och ta ansvar och gör allt för att slippa undan. Hon har ätstörningar och depressioner, knaprar piller och blir intagen på psyket. På psyket möter hon Casper och blir himmlastormande kär och det är främst deras förhållande som skildras i boken.
Under större delen av läsningen störde jag mig på Andrea som det tydligen skulle vara så synd, så synd om. Varför då om jag får fråga? Jag tyckte snarare synd om omgivningen som var tvungen att stå ut med hennes nycker. Ok, om hon haft anledning till att deppa, men som det var nu tyckte hon ju bara synd om sig själv utan att ha någon anledning alls till att göra det. Jag blev faktiskt förbannad över det hela och ville skrika till henne att rycka upp sig och försöka bete sig som den vuxna människa hon ju faktiskt var.
I sina stunder lyckas dock boken fånga upp det här svåra med att vara ung och vara kär och hur skört det kan kännas. För det är det där svåra med att vara kär som skildras i boken, och inte det allt det fina. Det är två sköra människor som finner varandra, blir kära, men inte riktigt funkar tillsammans eftersom båda två är så trasiga inombords. Det är i mötet mellan dessa två som boken ibland glimmrar till och det är när känslorna mellan dem beksrivs som jag i vissa stunder kan nicka igenkännande och känna att precis så är det ju, precis så skört och jobbigt och ändå underbart.
Läser den boken nu.
SvaraRaderaAnonorlunda, men ack så bra.
Tycker att hon skriver precis som tänker, nästan snubblar fram över orden liksom. Man får tiita in i Andreas huvud, verkligen!