En genomläsning av månadens bok, Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter, får mig osökt att tänka på Åtvidabergs och dess forna stolthet Facit. När jag läser om Sandviken och dess miljöer, som ju är en viktig del i handlingen, är det nästan som att se ett äldre Åtvidaberg framför sig. Det är inte utan att jag saknar Åtvid och Paparazzi, kyrgogården och Templet och inte minst alla improviserade Brännvin Special-kvällar i alla fall en liten, liten aning!
Men för att återgå till Sandviken. Bergets döttrar handlar om en syskonskara på tre systrar och två bröder men med tonvikt på de tre döttrarnas öden. Vi får följa dem och deras familjer under 20 år, mellan åren 1938-58. Bilden som målas upp är av ett Sverige där jämnställdheten var ett ännu inte uppkommet påfund, där en kvinnas högsta önskan skulle vara att finna en make och där dagens strävan efter märkeskläder och tillfällig berömmelse var något som låg långt borta från medvetandet.
Emilia, den yngsta av systrarna och drömmaren i syskonskaran är den som är roligast att få följa där hon går genom livet utan att riktigt göra som en kvinna ska. Sofia däremot (väldigt snyggt namn förresten!) stadgar sig en smula motvilligt liksom så många andra och liksom den tredje systern Karin blir hon snart gravid.
Något som är ett genomgående tema (?) i boken är att alla män (med något undantag) framställs som chauvinistiska svin. Knullar de inte runt så beter de som som skitstövlar mot sina flickvänner och fruar och här är romantiken inte röda rosor och tända ljus utan fåniga förljugna kärleksbrev.
Min invändning mot boken är dess realism. Som någon sa på en filmföreläsning jag var på en gång gällande just genren diskbänksrealism; "Vill jag se (eller i detta fall i och för sig läsa) verkligheten behöver jag inte bänka mig framför tvn, det räcker att titta ut genom köksfönstret". Nu kan detta bli en aning problematiskt med tanke på att 50-talet är några decennier bort, men detta är nog ändå i deppigaste laget för mig. Jag vill ha mer fantasi i det jag läser och inte svenskt småstadsliv. Och skulle jag någon gång känna det behovet igen så ligger Åtvid och väntar på mig med löften om turer kring Bysjön, nattliga vandringar kring Templet och allt annat som pågick i Åtvid som gjorde stället till något annat än en plats för diskbänksrealism och dräggiga volvigraggare.
Kära gamla Åtvid, ja det är inte utan att man blir lite nostalgisk när man tänker tillbaka. Vi hade rätt kul trots att det (med rätta) är känt som Dödens håla. Vi borde ta en heldag i Åtvid när vi är i krokarna nästa gång och ta en riktig trip through memory lane - templet, Bysjön runt, kyrkogården, ica, ja det kanske var det..
SvaraRaderaVi kanske skulle hinna svänga förbi där under roadtripen någon dag. Vi får väl se. Hur som helst borde vi sätta oss och planera reserutt så fort som möjligt och boka in de boenden som vi vill ha. Känns lite som i senaste laget att göra det nu, så vi får se till att fixa det snart!
SvaraRadera