Den förtjusande Carmilla

Ja, en alldeles förtjusande skröna är den, Sheridan LeFanus klassiska vampyrberättelse, och den känns inte alls så gammaldags som den egentligen borde med tanke på att den skrevs redan år 1872. Att den, till skillnad från Dracula, verkar ha blivit aningen bortglömd är synd eftersom denna roman är långt mer förtrollande än den faktiskt rätt trista och förstoppade greve Dracula. Att den dessutom känns som den perfekta läsningen en kall novemberkväll är bara en bonus, och med sin nästan grimska vibb, ja det där klassiskt skräckiga (där stackars gamla tanter blir inknuffade i ugnar och uppätna av glupska vargar)gör det inget att persongestaltningarna inte är särskilt djupa. Det känns snarare passande för en skröna av detta slag. Och när den ganska tunna romanen har blivit utläst känner jag att jag vill ha mer av Carmilla, och kan jag inte få det kanske någon annan bra vampyrlitteratur. Nåt tips Sandra? Ja vad mer kan jag säga förutom detta? Läs den! Du kommer inte att ångra dig.