Känns som att det blivit en hel del Kazuo Ishiguro på sistone, vilket i alla fall enligt mig känns mycket fint då jag riktigt längtar efter att sätta tänderna i ännu en av hans romaner. Efter missräkningen med "Never let me go" som ju aldrig kom på bio till Visby känns det för övrigt lite surt att upptäcka att den visst gått upp på bio i Visby- i alla fall på färjorna. Där ser man! Kan kanske vara värt en färjetur eller två.....
OBS! Läs endast denna recension om du redan läst boken, eller om du ändå inte tänkt göra det då det här kommer att spoilas både det ena och andra!
I alla fall, för att återgå till hans debutroman, "Berg i fjärran" heter den på svenska och den påminner nästan läskigt mycket om Guy Burts debut. Inte så mycket i handling, men väl i temat och sättet han bygger upp sin berättelse på. Till skillnad från det jag tidigare läst av honom kretsar handlingen denna gång kring en japansk kvinna (Etsuko), om än emigrerad till USA, som tänker tillbaka på sitt liv hemma i Japan och då främst på sommaren då hon var gravid och träffade Sachiko och hennes olyckliga och negligerade lilla dotter. Det här var även sommaren då en barnamördare härjade i området. Tidigt i berättelsen står det klart att hennes make precis har dött och att hennes äldsta dotter Keiko tagit sitt eget liv, genom hägning, för en tid tillbaka.
Detta med tillbakablickandet känns igen från Ishiguros tidigare berättelser och även de vemodiga dragen. Precis som i "Never let me go" är det ett återhållsamt och nedtonat språk som för berättelsen framåt, och Ishiguro berättar sin historia så att man på slutet stänger boken och undrar vad det egentligen är som har hänt.
Det första som slår mig (och även andra läsare skulle jag tro) är att det aldrig har funnits någon Sachiko med en olycklig dotter och att det är sin egen historia Etsuko har berättat. Några av de faktorer som tyder på detta är att Sachiko så många gånger påpekar vilken bra mamma Etsuko kommer att bli (vilket hon ju snarare är motsatsen till om det nu är hon som är Sachiko), sättet Etsuko passivt står bredvid och låter Sachiko dränka några små kattungar (INGEN skulle stå och vara så passiv!) och sättet berättarperspektivet mot slutet av berättelsen mitt i ett stycke ändras från att vara Etsúkos perspektiv till att helt plötsligt bli Sachikos. Precis innan boken avslutas är det även en referens till en utflykt Etsuko gjorde med Satchiko och henns lilla dotter, men där Etsuko säger till sin yngsta dotter att hon varit där med systern som begick självmord. Nu kan hon självklart ha åkt tillbaka dit, men för mig känns det som att utflykten hon refererar till var just den som gjordes med Sachiko, som alltså i sådana fall inte finns och är hon.
En annan tanke som dyker upp är givetvis den om att det är hon som i själva verket är baranmördaren. Ishiguro har tagit med detaljer i romanen, som i alla fall i mitt tycke hintar om det, och så blev ju dottern hängd precis som barnen blev den där sommaren. Bland annat kommer Satchiko/Etsuko mot slutet av boken fram till dottern som undrar vad det är hon håller i händerna. Lite väl ivrigt bedyrar hon då att hon inte ska skada flickan som trots denna försäkran snabbt springer därifrån. Tidigare i berättelsen har det dessutom pratats om att flickan sett en mor med sitt dränkta barm, och detta skulle ju lika gärna kunna vara en referens till att hon sett modern mörda.
Ja, det här är sannerligen en bok man stänger med fler frågor än svar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar