Min kärleks sommar av Sigge Stark

En roman som marknadsförs som en romantisk sommarsaga och som enligt baksidan ska handla om ung förälskelse.

Hah, jag tror inte det! Det här i sådana fall den mest diskbänksrealistiska och deprimerande kärlekssagan jag någonsin läst. I centrum för handlingen står den kavata Goldit som träffar Gunnar och blir med barn samtidigt som han reser iväg till Sydamerika utan att veta om att hans lilla Goldit är på smällen.

Efter detta går det bara utför, och utför, och utför och.. ja ni fattar. I mitt stilla sinne kan jag väl bara tycka att de unga tu har sig själva att skylla. Jag menar, vad trodde de egentligen skulle hända av lite hanky panky i buskarna? Till och med en naiv lantlolla som Goldit måste väl veta hur ett barn blir till?

Så ett gott råd från mig till er; läs inte denna bok om ni inte känner en stark dragning till litteratur av den mer deprimerande varianten. För säga vad man vill, men jag skulle inte vilja påstå att det här var en kärlekens sommar snarare en förtvivlans årstid.

Tack Stina, för övrigt, boken räddade verkligen min majmånad ;)