"Egenmäktigt förfarande" handlar om den 31-åriga Ester Nilsson, poet och essäist, som strävar
efter att leva så harmoniskt och tillfredsställande som möjligt. Hon strävar
inte efter passion, utan vill hellre leva ihop med någon som låter henne vara
ifred att läsa, tänka och tala. Så är det i alla fall tills det där ödesdigra
samtalet, där hon ombeds att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Redan
medan hon förbereder föredraget faller hon för honom. Han blir därefter allt
hon kan tänka på, och även om hon inte ens vill erkänna det för sig själv har
hon blivit förälskad i honom. Hon bortförklarar det hela med att det endast är
på ett vänskapligt plan hon vill ha kontakt med honom, men vännerna ser långt
innan hon själv vad som är på väg att hända. För naturligtivs är han inte
intresserad av henne på riktigt, utan leker endast med hennes känslor,
samtidigt som han bortförklarar det hela med att han hela tiden varit tydlig
med vad det är han vill. Han är dessutom skicklig med att hålla hennes intresse
vid liv och just när hon är på väg att komma över honom så hör han av sig
på nytt och drar in henne igen.
Och man blir irriterad på henne; men
bryt med honom vill man skrika åt henne. Du ser ju vart det är på väg. Du
förnedrar dig själv! Och samtidigt, har vi inte alla varit där någon gång?
Varit den som älskat för mycket och gjort allt för att slippa släppa taget?
Dock har jag någor svårt för det högtravande
språket, som visserligen passar huvudkaraktären som hand i handske, men det
försvårar tycker jag, för läsaren, att riktigt komma in i och ta till sig
historien. Jag skulle vilja säga att det är en bok det är svårt att riktigt
tycka om, precis som dess pretentiösa hjältinna.
//Sofia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar