”Jag vet varför burfågeln sjunger” är
Angelous självbiografi där vi får följa hennes barndom som svart flicka i det
amerikanska södern. Exemplaret jag fick tag på är utgivet på 1970-talet och det
känns ganska utdaterat och aningen pinsamt att baksidestexten anger följande; ”För förstsa gången får vi uppleva den
amerikanska Södern så som negrerna upplever den: en negerflicka berättar sin
barndom”.
En ganska hemsk barndom skulle jag vilja
säga, där hon och hennes bror, 4 och 3 år gamla, skickas iväg av sina föräldrar för
att uppfostras av farmodern som bor i hålan Stamps. Ivägskickandet från
föräldrarna kommer att prägla deras barndom, och till och med när de korta
perioder bor hos föräldrarna sitter rädslan för att göra fel och bli
ivägskickade i. Hon skildrar även de vitas överlägsenhet och hur det känns för
henne att se både barn och vuxna kunna tala till respekterade svarta lite hur
de vill, och rädslan de känner varje gång hennes bror inte kommer hem till
kvällen som han ska. Också andra övergrepp av olika slag skildras, och det är
bitvis väldigt jobbig läsning.
Jag önskar att jag kunde tycka bättre
om biografin än vad jag gör, men jag får ingen lust alls att läsa hennes 6 (!)
andra självbiografiska romaner. Till Angelous försvar ska dock tilläggas att
självbiografier nog är min minst omtyckta genre vad gäller romaner. Som en
skildring av det förtryck som rådde i södern är den dock lysande, och ska man
kunna ta till sig det hemska som genomsyrade samhället borde man nog ändå läsa
just en biografi framför en uppdiktad roman.
//Sofia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar