Bokduell 9: Herta Müller vs Thomas Mann

Under mars 2015 kapade jag helt fräckt Stinas tur att välja boktema (sorry Stina!) då jag en månad för tidigt fått för mig att det var min tur. Nu är dock ordningen återställd igen då Stina istället valde boktema för april. I alla fall så blev boktemat under mars 2015 en tysk duell mellan Müller och Mann. Så här på sluttampen med kvinnliga nobelpristagare har det blivit svårare och svårare att hitta romaner som känns som riktiga höjdare, men efter att ha kollat runt kändes Müllers "Andningsgunga" som  en roman som faktiskt kunde vara riktigt, riktigt bra.

 

Tyvärr infriades inte riktigt förväntningarna, även om jag gillar den inledande delen och särskilt orden han bär med sig under lägertiden; mormoderns: JAG VET ATT DU KOMMER TILLBAKA. En sådan mening, konstaterar vår berättare, håller en vid liv.

 Tyvärr tycker jag inte resten av boken riktigt lever upp till denna lovande inledning. Berättandet känns på något sätt för kallt och avståndstagande och episoderna känns ibland för lösryckta. Men berörs gör man givetvis, även om jag tycker det är synd att berättelsen helt inte når fram till mig. Det här är en bok jag liksom vill tycka om.

Samtidigt vet jag inte hur berättelsen annars skulle ha kunnat vara uppbyggd, för det här är en berättelse som ganska brutalt berättar om straffarbetarnas hårda liv och umbäranden, men utan att Müller låter det bli banalt och för tårdrypande. Müller berättar istället sakligt och detaljerat om vardagen för människorna i lägren. Och just Müller språk får mig att bli nyfiken på vad mer hon har skrivit. Kanske kan det bli ytterligare någon roman av Müller senare i vår.

Mot Müllers roman ställdes sedan alltså Thomas Manns "Doktor Faustus". En roman som valdes med ganska mycket vånda kan jag tillägga.

När jag valde den förväntade jag mig kanske lite av en gotisk historia med fan själv som en av de centrala gestalterna. Detta handlar ju om en man som säljer sin själ till djävulen och den borde således kunna fängsla kände jag. Och jag läste och läste i denna över 500 sidor låååånga roman och väntade mig att mannen med bockfot när som helst skulle göra entré. Jag kan säga så mycket som att han lät vänta på sig den mannen och han infriade inte riktigt mina förväntningar...... Jag kan också säga så mycket som att inte heller Thomas Mann som författare riktigt infriade mina förväntningar. Efter vad jag har hört om Stina skulle jag kanske satsat på att ta mig igenom ”Döden i Venedig” istället.....

Vad jag fick var alltså inte djävlar och eldgafflar och mystiska möten vid korsvägar utan istället en ganska  (väldigt!) träig huvudperson och en lektion i musikhistoria jag verkligen inte skrivit upp mig för. För att inte tala om att det mesta som sas om musik i boken (2/3?) gick mig helt över huvudet. Nu hade ju författaren visserligen en tes om att man som åhörare till någon vetenskaplig föreläsning som gick över ens förståelseförmåga ändå skulle ha nöje av detta genom något konstigt resonemang. Jag tror dock inte han hade räknat med en läsare så okunnig och så totalt ointresserad av musik som mig i sådana fall...

Skulle jag kort sammanfatta denna roman skulle jag säga att det var på tok för mycket musik och alldeles för lite fan i berättelsen och jag känner mig minst sagt snuvad på konfekten!

Det blir kanske därför ingen förvåning när jag tillkännager Müller som segrarinnan i denna  duell, vilket gör att kvinnorna detta år inleder med vinst. Ska bli kul att se om detta kan bli det första året där de manliga nobelpristagarna imponerar mest! De två andra åren har det ju blivit 3-1 till de kvinnliga författarna.

// Sofia