Tema juni: Vrede och hämndbegär

Så var det dags för dödssynd nummer tre. Den tredje här på Boktriangeln, men den sjätte i ordningen – Vrede, ira på latin. Hämnd räknas ibland in till denna dödssynd vilket inte gör den mindre spännande. Motsatsen till vrede är dygden tålamod, patentia.
Vredens färg är röd och straffet i helvetet för denna synd är att styckas levande, så passa er barn för att låta den rödglödgade vreden ta er själ i besittning!

Några som verkligen inte väjer för vreden är förstås månadens hjältinnor, eller antihjältinnor om ni så vill, för ve den som väcker Elsas vrede i Salome eller för den delen Bellas i Dirty weekend. Och när Francine Pascals dygdemönster Elisabeth Wakefield äntligen tappar humöret kan man anta att hon gör det med besked. Eller?

Ni kanske inte är helt förvånade över att se en svensk ungdomsbok i månadens tema, det verkar ju ha blivit lite av mitt signum. Den här har i varje fall fått mycket bra kritik så jag har höga förväntningar. Den som väcker Elsas vrede i Salome, är liksom i den bibliska förlagan, en man vid namn Johannes. Om det slutar lika grymt som i originalet återstår att se. Man kan ju alltid hoppas.

Huvudpersonen Bella i Dirty Weekend är ingen särskild. Hon är som vem som helst. Det kunde ha varit du eller din väninna. Hon är en helt ordinär ung kvinna som vaknar en dag och har fått nog. Som har tröttnat på att vara ett offer. Och en vredgad Bella är inte att leka med!!!! Det kommer männen i hennes närhet snart att bli varse...

Och slutligen ett kärt återseende av Wakefield-tvillingarna. Tio år har gått och systrarna har blivit hela tjugosju år gamla. Men något har hänt som gjort att de tappat kontakten. Något allvarligt som inte ens den präktiga Elisabeth kan förlåta. Det är paybacktime – big time! Jag hoppas det i varje fall, för vem har inte väntat på att få se Elisabeth bekänna färg. Jag har alltid anat att det under den präktiga ytan döljer sig något benhårt och oresonligt. När ytan äntligen krackelerat vill man nog inte ha Elisabeth till fiende.

Månadens bok: Salome – Mara Lee, 2011.

Dirty weekend - Helen Zahavi, 1991.

Sweet Valley Confidential: 10 years later – Francine Pascal, 2011.

Stina

Stockholms rosé av Sophia Wolf Lösnitz

Usch, vilken riktigt urdålig skitroman! Chic lit när den är som absolut sämst.

Om den tröga 26-åriga bitchen Desdemona som aldrig gjort ett vettigt handtag i hela sitt liv, utan lever på pappas pengar, bara köper designerkläder, går ut och spenderar pengar på krogen varje helg och tycker oändligt synd om sig själv. Rätt åt henne att pojkvännen övergav henne på deras egna förlovningsfest! Ingen pojkvän, inte ens en sådan skit som han, förtjänar en så spånig och urbota korkad flickvän.

Allt som verkar spela någon roll i romanen, samt i Desdemonas liv, är utseende, designerprylar, att supa skallen av sig fast man är gammal nog att veta bättre samt att parasitera på sina stackars föräldrar.

Jag stör mig även på alla designers som namedroppas boken igenom, liksom heta Stockholmsbarer som omnämns och all annan meningslös skit som författarinnan själv säkert tycker är höjdpunkten i hennes, förmodligen, ganska meningslösa leverne. Och för övrigt, meningar som dessa alltså: "Klyftan mellan mina annars så beiga vardag och bostaden iklädd Daphnes designade partyskrud är mer iögonfallande än ett par silikonpumpade bröst inklämda i en två storlekar för liten push-up-bh". Av författarbilden i slutet av boken måste jag dock medge att Lösnitz förmodligen vet vad hon pratar om i denna fråga......

Läs inte skiten! Våga vägra skit-chic lit!

Månadens dikt, igen.

Tro det eller ej, men några minuter efter att jag lade upp månadens dikt, en sorglig analys av narrens liv och levande, hittade jag en till dikt för April. Dikten passar april av två skäl;
1. Diktaren, Robert Graves nämner April.
2. Dikten är en nostalgisk resa genom barndomens och sagornas fantasifigurer. Vilket, om jag minns rätt, var månadens tema?
Och visst har Robert Graves rätt, ju äldre en är, desto svårare är det att hålla fast vid barndomens fantasivärldar.

Babylon 

The child alone a poet is:
Spring and Fairyland are his.
Truth and Reason show but dim,
And all's poetry with him.
Rhyme and music flow in plenty
For the lad of one-and-twenty,
But Spring for him is no more now
Than daisies to a munching cow;
Just a cheery pleasant season,
Daisy buds to live at ease on.
He's forgotten how he smiled
And shrieked at snowdrops when a child,
Or wept one evening secretly
For April's glorious misery.
Wisdom made him old and wary
Banishing the Lords of Faery.
Wisdom made a breach and battered
Babylon to bits: she scattered
To the hedges and ditches
All our nursery gnomes and witches.
Lob and Puck, poor frantic elves,
Drag their treasures from the shelves.
Jack the Giant-killer's gone,
Mother Goose and Oberon,
Bluebeard and King Solomon.
Robin, and Red Riding Hood
Take together to the wood,
And Sir Galahad lies hid
In a cave with Captain Kidd.
None of all the magic hosts,
None remain but a few ghosts
Of timorous heart, to linger on
Weeping for lost Babylon

     Robert Graves

The Tears of Harlequin

Helt olikt mig själv har jag knappt spenderat någon tid alls framför datorn den här månaden. Kan det bero på att jag återigen har TV? Vilket innebär att månadens dikt blir lite förutsägbar. Av ren lathet googlade jag, av förklarliga skäl, Poetry+harlequin. Nedan ser ni resultatet; 

                                                            The tears of Harlequin.  

To you he gave his laughter and his jest, 

His words that of all words were merriest, 

         His glad, mad moments when the lights flared high 

And his wild song outshrilled the plaudits' din. 

         For you that memory, but happier I -- 

I, who have known the tears of Harlequin. 

Not mine those moments when the roses lay 

Like red spilled wine on his triumphant way, 

         And shouts acclaimed him through the music's beat, 

Above the voice of flute and violin. 

         But I have known his hour of sore defeat -- 

I -- I have known the tears of Harlequin. 

Light kisses and light words, they were not mine -- 

Poor perquisites of many a Columbine 

         Bought with his laughter, flattered by his jest; 

But when despair broke through the painted grin, 

         His tortured face has fallen on my breast -- 

I -- I have known the tears of Harlequin. 

You weep for him, who look upon him dead, 

That joy and jest and merriment are fled; 

         You weep for him, what time my eyes are dry, 

Knowing what peace a weary soul may win 

         Stifled by too much masking -- even I -- 

I, who have known the tears of Harlequin. 

                                                                                                               By Theodosia Garrison

Sluta älta!

Ibland, som Stina har erfarenhet av, stöter en ihop med en bok som är så usel att vända blad kan likställas med att vada i sirap, i motvind. Ett litterärt verk vars själva existens sätter läsarens uthållighet på hårda prov.
Ni vet ju att min boksmak brukar luta åt det underliga, kultur-elitistiska hållet, men inte ens jag kunde med Maja Lundgrens pompösa praktverk Myggor & Tigrar. 
Faktum är att när jag för några dagar sedan skulle beskriva handlingen för en kompis kunde jag inte minnas något konkret alls. Jag som annars har koll på litteratur, särskilt när det är en bok jag spenderat fem dagar med. Inte bara för att förtalsskriften är svår att förklara, utan för att den för någon oinsatt är helt ointressant. Och då menar jag inte oinsatt i litteratur, utan oinsatt i Stockholms kulturvärld. För det är till dem som boken är menad. Som en känga, gissar jag. Men det är en känga av dålig kvalité, som sparkar in redan öppna dörrar. Annars förstår jag inte vad den är till för. Boken hattar fram och tillbaka mellan Stockholm och Neapel och Lundgren verkar försöka jämföra Stockholms kulturelit med Neapels camorra. En uppgift hon tar sig an med både bitterhet och illvilja, i sann offer-anda.
Att kulturvärlden är patriarkal är ingen nyhet. Men jag tror knappast Lundgrens paranoida uthängning av enskilda personers otrohet och privatliv kommer att förändra något. Måste säga att jag är imponerad över att ett så etablerat förlag som Månpocket ens gav ut den.
Tyvärr är detta den vettigaste recension jag kan lämna. Från början hade jag tänkt ge åbäket en vettig analys, påtala Lundgrens feghet osv. För hon är feg när hon illvilligt skildrar människorna hon möter i Neapel. Människor som knappt vet något om, som förmodligen aldrig kan få en chans att försvara sig. Exempelvis sömmerskan som Lundgren tror är lesbisk bara för att hon är sömmerska. Ett yrke hon enligt Lundgren valde bara för att få känna på kvinnors hud. Ett spekulation utan substans. Precis som antagandet Lundgren gjorde om en kvinna hon såg från sin balkong. Kvinnan som förmodligen tillhörde camorran såg så hård ut att hon förmodligen inte ens skulle blinka om hennes barn blev mördade, bara tillverka ett nytt.
Obehaglig läsning helt enkelt.

 

Organiserat Kaos i Karlstad

Bara för att ytterligare fördröja recensionen av Myggor & Tigrar, viktiga mejl som ska skrivas och samtal som ska ringas störtade jag huvudstupa in i sisyfos-uppgiften att organisera bokhyllorna. Började tröttna på hur bokhögen log triumferade varje gång jag dumpade en ny laddning böcker på hen.Lika bra att försöka tämja den innan hen slår sig ihop med dammråttorna och revolterar. Dessutom har jag redan planterat om alla blommor och sorterat kylskåps magneterna. Ve och fasa för att göra något vettigt på en måndag!

2 mustiga släktkrönikor

I mars månad blev både "Kärlek i kolerans tid" av Gabriel Garcia Marquez och "Kapten Corellis mandolin" av Lous de Berniéres utlästa, varav den ena lyckades med konststycket att kamma hem hela noll poäng i betyg.

Vi börjar med den förstnämnda, en roman som är något av det gubbsjukaste jag läst i hela mitt liv. Och då har jag ända läst ett antal av Haruki Murakamis gubbsjuka romaner liksom vad som väl ändå måste sägas vara gubbsjukans roman no 1: "Lolita". Men trots detta är det bara att konstatera att Lolitas Humbert inte har en suck mot Florentino i detta avseende.

Florentino är alltså den manliga huvudpersonen, med vilken vårt hjältinna Fermina som mycket ung inleder ett förhållande som dock mest består av krystad brevväxling och knappt några möten på tu man hand. Efter att ha tackat ja till hans frieri har hon dock den goda smaken att inse sitt misstag och ge honom på korgen. Det här är dessutom det enda positiva med hela boken.

Efter att ha läst ut boken lovade jag faktiskt mig själv att aldrig någonsin mera läsa en roman som beskrivs som mustig, prunkande eller färgstark då dessa ord mest verkar vara omskrivningar för gubbsjukhet, perversitet och klyshighet. I alla fall om man heter Marquez får jag anta, då författaren lite väl mycket verkar gilla hur den 60-70-åriga Florentino knullar runt med sin 15-åriga släkting (!). Sick, sick, sick!

Dessutom måste jag bara klaga på det hemska, smetiga språket, där författern dessutom verkar gilla att uppehålla sig i ämnen som hur huvudpersonerna bajsar, om de är lösa i magen och andra osmakligheter.

"Kapten Corellis mandolin" däremot, även den en mustig roman, blir aldrig burlesk, fånig och äcklig till skillnad mot den förra romanen. Personerna känns dessutom äkta (vilket samtliga karaktärer i den förra romanen sannerligen aldrig gjorde), berättelsen berör (återigen, till skillnad från den förra) och det här känns verkligt och på riktigt.

Ändå är det kanske inte riktigt att säga att det är en enskild person som är huvudpersonen i denna roman - det är snarare kriget som har huvudrollen. Inte ett romantiskt krig, utan ett med grymheter, meningslöst dödande och goda människor som gör onda saker. Helt klart en av de bättre krigsskildringar jag läst, om och en av få.

Förutom kriget är det självklart kärleken mellan den italienske kapten Corelli och den grekiska Pelagia som är fokus.  Till större delen skildras även detta med äkthet, värme och känsla - men som alltid i denna typ av roman i slutändan kanske aningen svår att tro på. Jag kanske är cynisk, men när har kärlek i verkligheten varit så storslagen?

Vindens skugga-boken

Under bokmiddagen för "Vindens skugga" roade ju Stina och jag oss med att på måfå välja varsin bok från biblioteket och min utvalda bok blev "Familjen Mauprat" av George Sand. Eftersom jag hade turen att få en så radikal och rolig författare tycker jag först och främst att hon förtjänar en presentation.

George Sand är nämligen pseudonym för en kvinna, den franska Aurore Dudevant som levde under 1800-talet. Hon var gift med baron Casimir Dudevant, och fick två barn, men efter lite mer än 10 års äktenskap lämnade hon maken, tog med sig barnen och flyttade till Paris för att satsa på sitt författarskap. You go girl!
Hon gick tydligen gärna klädd i manskläder, hade flera kärleksförhållanden och var som sagt myckett radikal och feministisk i sitt författarskap. Bland annat förespråkade hon sexuell frigjordhet för kvinnor.

För att återgå till "Familjen Mauprat" då... Lånade den redan förra året, men var tvungen att lämna tillbaka den innan jag läst klart den eftersom Sebbe och jag skulle iväg till Paris och boken tyvärr inte gick att låna om. Synd, hade annars sett fram emot att läsa den på hotellrummet i Paris. Av en slump hamnade vi faktiskt under vår smekmånad på en utställning som handlade om just George Sand. Riktigt kul att se hennes arbetsrum, porträtt av henne, hennes smycken och till och med hennes hårlockar.

Men nu äntligen har jag i alla fall lånat om boken och hunnit läsa ut den. Känns som sagt som att jag hade riktig tur med min slumpvis valda bok. "Familjen Mauprat" är nämligen något så ovanligt som en klassiker som fortfarande är riktigt läsvärd. Visst känns det bitvis att den har sina år på nacken, men den har åldrats med värdighet. Man kanske kan säga att den är en slags variant på berättelsen om Skönheten och odjuret, där den vackra Edmeé av ed blir bunden till sin ociviliserade kusin Bernard.

Men det här är inget viljelöst våp som låter sig styras av mannen hon svurit ed till, utan en kvinna som i allra högsta grad vet vad hon vill och inte drar sig för att se till att forma honom till sin fulländade make. Feminism och romantisk riddarsaga i ett - en ganska oemotståndlig kombination om ni frågar mig! Och jag gillar att kvinnan för en gångs skull får vara den starka, medan den ociviliserade Bernard är den som lider av sin kärlek, som gråter, skriver kärleksbrev och inte kan styra sina känslor.

Men som i alla sagor får han till sist sin Edmeé och jag förmodar att de levde lyckliga i (nästan) alla sina dagar.

Naturen av Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Så var det äntligen dags att recensera en av Stinas fåfänglighets-böcker, nämligen mars månad bok "Naturen".

Tyvärr visade det sig att en genomläsning av boken kändes lite som att läsa Martina Lowden light (och ni vet ju alla vad jag tycker om henne...). Tack och lov i alla fall för att denna författarinna hade den goda smaken att i alla fall inte klämma in allt hon någonsin skrivit, tänkt eller tyckt i boken utan faktiskt med omsorg valt ut stycken att ta med för att, i uppbruten form, berätta sin historia. Och det är inget enkelt förlopp man får följa som läsare. Istället får man endast ta del av små brottsstycken här och där för att så småningom komma ti´ll insikt om den tragiska händelse som i allt som berättas på något sätt löper som en röd tråd genom hela berättelsen. Allt hat, alla aggressioner, ja allt som huvudpersonen känner och tänker i romanen verkar infekterat av denna enda händelse.

Bitvis är det intressant och nyskapande, men kanske lite väl experimentiellt för min smak - för även om jag bitvis fascineras av berättelsen berörs jag egentligen inte, trots temat.

Att avsluta påsken med en bang

Eftersom det redan hunnit bli annandag påsk tyckte jag att det på något sätt borde uppmärksammas av vårt lilla kollektiv. Så istället för att väcka min kära make med den vanliga ramsan om att det är dags att stiga upp eftersom det är en underbar, underbar morgon bestämde jag mig för att ett tidigt svimningsanfall på toaletten kunde vara på sin plats!

Eftesom jag har den dåliga vanan att sällan orka låsa om mig på toaletten (obs obs. jag stänger i alla fall dörren..... oftast ;)) vaknade jag sedan av att en orolig syster hade kommit springande när hon hörde braket av en fallande mig inne på toaletten. Eftersom jag var lite groggy fattade jag inte vad som hänt och vad hon var så orolig för, utan trodde att jag fortfarande låg kvar i sängen och bara hade slagit huvudet i taket. Inget kul sätt att vakna på för någon av oss kan jag säga!

Men, men - nu mår jag bra igen, var nog bara mitt låga blodtryck som spökade lite. Och börjar det svarta för ögonen på mig när jag reser mig igen ska jag se till att sätta mig ner lite fortare, för allas vår skull!

Och från det ena till det andra, från ett svimingsanfall inne på toaletten till ett mord på en prästgård - närmare bestämt Agatha Christies "Mordet i prästgården". Efter vad jag förstått den allra första Miss Marple-deckaren (men knappast den bästa väl?!), om en illa omtyckt överste som hittas död i prästgården av alla ställen. Miss Marple säger sig ha hela sju misstänkta, men vem är egentligen mördaren?

Nu är inte jag direkt den typiske deckarläsaren och vad gäller att lista ut mördaren famlade jag givetvis i mörker fram till själva avslöjandet. Inte särskilt förvånande då jag nog aldrig i liknande typer av deckare lyckats med detta. En invändning har jag dock mot Christies upplägg, och det är att hon i mitt tycke fuskar lite. Jag menar hallo-lo, är det verkligen tillåtet att bygga upp en deckare på detta sätt? Nu ska jag inte spoila mer, utan vill man veta vad jag menar är det bara att sätta sig i en skön fåtölj med en kopp te och så självklart boken i fråga.

Nu är det faktiskt inte Miss Marple som är berättaren i romanen utan kyrkoherden, och vad Miss Marple vet om mordet får vi bara veta genom hans kontakter med henne. Själv ska jag kanske inte berätta vem jag satsade på som mördaren eftersom det som avslöjat var fel - men jag kan sträcka mig som så långt som att säga att till de misstänkta hörde bland annat dottern, frun, kyrkoherden själv och en porträttmålare. Vem tror DU är mördaren?