Mannen som föll i glömska av Mia Ajvide

En riktigt välskriven roman med en väldigt originell handling om en man som plötsligt en dag upptäcker att alla i hans omgivning håller på att glömma bort honom. Så fort folk han känner, familj, vänner och till och med främlingar, vänder bort blicken från honom har de totalt glömt bort honom vilket självklart blir problematiskt. Han kan inte ens handla mat i en vanlig butik utan att stöta på problem. Och för då att inte tala om att han står bostadslös då hans fru glömt bort att hon är gift med honom och att de bor ihop. Som tur är ska det visa sig att han är långtifrån ensam, och att det i Sverige – och ja i hela världen, finns bortglömda liksom han själva som hankar sig fram bäst det går. Har de tur har de en så kallad länk i närheten, en av ett fåtal människor som inte glömmer bort en bortglömd.

Det är en väldigt intressant värld som författarinnan målar upp, och själva denna dystopiska del av verkligheten är det som fängslar mig mest, då huvudpersonen ärligt talat är ganska störande och menlös. Ryck upp dig människa liksom, hade din fru inte glömt bort dig helt plötsligt hade hon säkert gjort slut med dig ändå så fort någon intressantare dykt upp. Då är det långt mycket mer hjärtskärande med ett av barnen i ca 2-årsåldern till en bortglömd kvinna, även det bortglömt, som aldrig kommer att kunna få några vänner. I sandlådan är det knappast någon som ser efter henne, och när de väl gör det är det bara för att glömma bort henne i nästa stund.

Och sen allt äckelipäckligande som de snuskiga bortglömda har för sig;  lägga sårskorpor i folks hår, få dem att dricka ens blod och smörja saliv på dem. Ewwwwwww! Jag kan förstå tanken med att de blir mindre lätta att glömma bort om deras snuskiga substanser vidrör folk, men återigen ewwwwwwww. Om folk höll på så med mig skulle jag verkligen vilja glömma bort dem.

// Sofia

O-favorit i repris

Alex hade ju som månadstema under juni 2013 att vi alla skulle ta oss i kragen och ge två böcker vi verkligen inte gillade en andra chans, om ni läst min kommentar till det hela vet ni att jag tänkt småfuska lite och istället ge en författare jag inte gillat en andra chans (Joseph Conrad ligger bra till på den punkten). Men för att inte helt småfuska mig igenom temat har jag faktiskt läst om en bok som jag vid första genomläsningen inte var direkt imponerad av, nämligen "12 steg till ett skönare mammaliv" av Carina Nunstedt.

Den blev för övrigt inte bättre vid andra genomläsningen (ca 1,5 år senare än den första) trots att jag nu hunnit bli mamma och därmed väl får sägas passa bättre in i deras målgrupp. Jag har helt enkelt inget att tillägga till tidigare recension så är ni sugna på en recension är det bara att kika här. Ganska knapphändig är den dock, men det här var ju faktiskt inte så bra och tyvärr är det också väldigt könsstereotypt med vissa uppfriskande undantag och jag känner att vi inte riktigt passar in i mamma-pappa-mallen där de flesta kvinnor i boken är hemma och tar allt ansvar för ungen. Så har det ju inte varit för oss där jag är den som jobbat, och tack och lov känns vi typ 200% mer jämställda till att ta hand om hem och barn tillsammans än de sorgliga paren i boken.

// Sofia

Enade vi stå, söndrade vi falla. Del 7

I februari 2012 var det inte en bok utan en blogg som lyckades ena oss, nämligen Fredrik Backmans blogg http://fredrik.cafe.se/ som ingick i Alex bloggtema.

Nu tror jag visserligen inte att Sofia satt på pränt vad hon tyckte om denna (eller är det bara jag som inte hittar?) men jag vet att hon tyckte den var precis lika rolig som jag. Det blev helt enkelt en lite roligare månad med Backmans hjälp. Som Alex skriver är det svårt att vara emo när man läser Backmans blogg. Jag satt på riktigt och skrattade högt när jag läste. En gång försökte jag läsa den på jobbet, men det var bara att glömma. Mitt dåvarande jobb var inte så kul att jag kunde komma undan med det. Inte mitt nuvarande heller för den delen.

Sedan tycker jag den tillhörande bokmiddagen, eller vad man ska kalla det, var rätt lyckad. Kul att vi kunde vara med allihopa på ett hörn för en gång skull.

Stina

Någon i min säng?

Kommer ni ihåg mina underliga drömmar våren 2010? Ni vet inlägget där ni hjälpte mitt undermedvetna att bena i vad en påvevändare egentligen är för något. Jag vet inte om vi kom fram till en slutlig lösning, men det var åtminstone intressant att få höra era teorier. Och älskade Alex fan-fiction förstås J Du skulle inte kunna skicka en länk till den så att jag kan skriva ut och bevara för eftervärlden? Jag vill inte att mina framtida barn ska behöva gå lika länge som mig och inte veta vad en påvevändare är för något.

Nu är det dags igen i alla fall. Ni ska åter få agera mina personliga drömtydare/psykologer. Sofia har redan hört den här historien då jag i mitt upprörda tillstånd var tvungen att prata med någon. Men den tål att berättas igen. Tycker jag själv i varje fall. Sofia kanske är av en annan åsikt.

 Det började med att Kalle var i Singapore för ett tag sedan, så jag var home alone i ungefär en och en halv vecka. Jag kom då på den briljanta idén att passa på att läsa några skräckisar eftersom det skulle vara extra läskigt just eftersom jag var själv. Såhär i efterhand vet jag inte om jag tycker att det var den smartaste idén att försöka skrämma skiten ur sig själv, men just då kändes det logiskt. Ett gyllene tillfälle så att säga.

 Så jag la fram två av Anders Romans romaner på nattduksbordet, Någon i din säng och Mörkrädd, och väntade på att mörkret skulle falla. Sen när mörkret väl fallit så var jag för trött för att läsa och gick och la mig istället. Det var då det hände…  

Jag sov gott och hade inga underliga drömmar alls. Så framåt morgonkvisten vaknar jag till och sträcker ut mig i sängen. Då känner jag en hand på andra sidan sängen (Kalles sida) och freakar ur lite. Men sen tänker jag: Det är ju bara Kalle, vad är det för konstigt med det? Så tänker jag lite till. Kalle är inte hemma. Och tänker lite till. Vem är det då?

Nu har jag sovmask på mig, så jag sliter av den. Och det är förstås ingen som ligger på andra sidan sängen. Men just sekunden när jag tänker: Vem är det då? Det ögonblicket kommer följa mig i graven. Så, då har ni fått inträde i min välmående mentala värld igen. Inga konstigheter, eller hur?

 Och nej, jag har alltså inte läst Någon i din säng ännu. Jag tror mitt psyke mår bättre av att jag avstår. Men någon av er kanske vill låna? Om ni sedan skulle känna någon i er säng, så tänk inte mer på det. Det är en ovanligt realistisk dröm bara. Innehållande känselhallucinationer. Sådär som det kan bli när man befinner sig mellan dröm och vaket tillstånd. Händer oss alla. Inget mer med det.

 

Det var aldrig någon där.

 

Eller?

Stina

Jag tål inte den tanken, att någon går och väntar på mig.....

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg läste jag redan i våras och att den har blivit liggande orecenserad så länge beror på att jag var lite kluven inför vad jag egentligen tyckte om den. Men stärkt efter förra veckans "Dr Glas"-middag satte jag mig äntligen och knåpade ihop en recension, och här kommer den:

Handling i korthet;

Arvid Stjärnblom och Lydia Stille (vilka härliga namn!)  träffas en sommar och blir kära, men han kämpar för brödfödan och har inget att erbjuda henne vilket gör att deras vägar skiljs åt. Men de kan inte glömma varandra och senare, när Lydia hunnit gifta sig med en annan man och även han är gift, träffas de av en slump igen 10 långa år senare. 

Kort sagt är det som uppbyggt för en spännande kärlekshistoria som borde gripa tag – det är bara  det att jag inte riktigt berörs av den. Kanske är det för att jag blev så tagen av ”Dr Glas” att jag väntade mig en historia lika gastkramande som den, men ”Den allvarsamma leken” greppar tyvärr inte alls tag på mig på samma sätt som den förra och jag kan inte riktigt säga varför. Men visst är den läsvärd om än inte lika oförglömlig som historien om den käre doktorn.

Det är dock samma underbart språk som i ”Doktor Glas” och den börjar med en mycket lovande inledning:

”Lydia brukade bada ensam. Hon tyckte bäst om det så, och denna sommaren hade hon förresten ingen att bada med....” ”Hon steg upp ur vattnet, tills det nådde henne till litet om midjan. Där blev hon stående med upplyfta armar och händerna knäppta bakom nacken, tills ringarna i vattnet slätats ut och speglade sina aderton år i vågorna”.

// Sofia

Packade på Packhuskällaren?

Nej, det var vi ärligt talat inte. Däremot begav vi oss dit en tidig kväll i förra veckan, strax efter jobbet, för att ha en efterlängtad bokmiddag på temat "Dr Glas". Och visst blev det både alkohol och pillerknaprande, men i måttliga mängder (då det var arbetsdag dagen efter).

Stina drack summer pale ale för att komma i stämningen då boken utspelade sig under sommaren och jag drack ett och ett halvt glas vin (tack för det personalen!). Men givetvis hade det aldrig kunnat bli en komplett bokmiddag på detta tema med enbart alkohol inblandat utan givetvis måste det även till lite piller – i vår bokmiddag i form av Harry Potter Jelly Beans med smak av bland annat möglig ost, ruttet ägg och våtservett. Hälften av godisarna är äckliga och hälften goda och man vet aldrig vilken smak man kommer att få, men jag kan säga som så att vi prickade in de verkliga höjdarna – som ruttet ägg. Den var så äcklig att det inte gick att få ner, men passande bra med tanke på kvällens tema. Och även om det är jag som presenterar bokmiddagen måste jag rikta ett tack till min kära syster som var den som stod för kalaset. Har jag nämnt att du är min favoritsyster, Stina?

Sen behöver jag kanske inte nämna att kvällen i alla fall för viss av oss (läs:Sofia) slutade i sänggång klockan 21.00 på kvällen. Och det är sent för att vara mig! Kanske inte så "Dr Glas" dock.....

P.s Jag vet att bilderna inte är speciellt bra, men då min kamera är trasig fick min mobil rycka in.

// Sofia

Mangon som sprängdes av Mohammed Hanif

En av de sista böckerna i min gottis-bokpåse fyndad kring jul förra året, och anledningen till att den blivit liggande så här länge är givetvis för att jag inte hade några högre förhoppningar på den, ja bara titeln kändes avskräckande – och handlingen sen…. Huvudpersonen Ali Shigri är soldat i den pakistanska armen och bara det får mig att börja gäspa. Enligt baksidesbeskrivningen kommer han att försöka ta reda på vad som hänt hans far som han tror har blivit mördad.

Men döm om jag misstog mig, det här är en riktigt underhållande historia som trots att den utspelar sig i Pakistan känns oväntat träffsäker och allmängiltig, och det känns som att den egentligen lika gärna hade kunnat utspela sig i USA eller någon annan del av världen.

Den är uppbyggd lite som en bakvänd deckare där man redan på de första sidorna får veta att huvudpersonen är den enda överlevande av en liten grupp militärer och sakta men säkert får man veta hur det hela hänger samman. Det hela börjar med att en kamrat till huvudpersonen, Baby O kallad, försvinner vilket startar en rad händelser som leder fram till några högt stående militärers död. Ja, en av dem är faktiskt Pakistans president och det här hände på riktigt år 1988. Resten av handlingen kretsar kring en fiktiv historia om hur detta egentligen skedde.

Och egentligen skulle jag kunna skriva mer om handlingen, men det är svårt att få fram hur bra det här är. För att riktigt förstå storheten med denna lilla pärla till bok är man tvungen att sätta sig ned och läsa den och jag är säker på att inte ni heller skulle kunna låta bli att sträckläsa den. Om jag ska ge en enda anledning för att läsa den är det för att den är så rolig, den har en torr och vass humor som är så hysteriskt kul just för att det är så träffsäkert skildrat.

// Sofia