Och tio poäng går till....

Jag måste medge att det var riktigt svårt att komma fram till både topp- och botten-placeringerna i Babels musiktävling. Ettan och tvåan var de som var lättast, även om jag velade lite i valet om vem som skulle sno topp-placeringen. Men ganska självklart blev det låten med den helt klart bästa titeln ”My vintage boyfriend” av Caitlin Moran – dock känner jag att hon redan från början hade ett visst övertag då hennes låt är den enda som är på engelska och den därmed automatiskt står ut från de andra.

Tvåan däremot blev lite otippat Göran Greiders ”Ingen av oss är en ö”. Anledningen till att den placerade sig på andra plats var att den helt klart var den som kändes mest genuin och äkta och att han dessutom kryddat låten med proggiga kampfraser. Hur kan man inte gilla en sådan låt?

Sedan blev det desto svårare och ganska många författare hade kunnat knipa tredjeplatsen. Efter mycket funderande blev det till slut John Ajvide Lindkvist som tog hem bronsplats med sin ”Torsdag”.

Det fanns som sagt ett fåtal bubblare som ändå förtjänar ett hedersomnämnande; Jan Guillo med sin latinamerikansk-doftande ”Mellan rött och svart” liksom Camilla Läckbergs ”Kom och dansa” som växte på mig efter första genomlyssningen.Till och med Mikael Niemis ”Babel” hade kunnat placera sig på topp tre, vilket verkligen gjorde mig glatt överraskad.

Så till bottengänget då… Den helt klart sämsta låten i mitt tycke var Beate Grimsruds ”Det finns gränser för vad jag inte förstår” som helt enkelt var tråkig och kändes lite väl pretentiös för min smak. Den låten följdes oväntat nog av Helena von Zweigbergsks ”Småtimmesvalsen”. Jag hade helt klart väntat mig mer av hennes och liksom den förra var låten bara tråkig. Brons i bottenligan fick till sist Susanna Alakoskis ”Vårvinterkärlek”. Den var helt ok, men stod sig inte i konkurrensen helt enkelt.

Lite kul var det att Sebbe och jag tyckte ganska lika om topp-placeringerna, då Moran blev Sebbes etta och Ajvide hans trea. Andrapriser gav dock Sebbe till Niemi. På bottenlistan kom först Alakoski,  följd av Grimsrud och till sist en delad tredjeplacering mellan  Guillo och von Zweigbergsk.

Ska bli kul att se era betyg också och se vilka som kniper toppen- och bottenplaceringarna i Boktriangeln.

//Sofia

Det alltihop handlar om

Poetens liv av Ellen Mattson handlar om den unga pretentiösa poeten Dorothea, eller kanske snarare om den unga man som möter henne, blir vän med henne och sedan, inte ens efter hennes död, riktigt kan släppa henne. Jan heter han, Jan Rorsack, och hans besatthet uttrycker han själv så bra precis i början av boken. Det handlar om hur de fått göra sina egna rorschachtest i femte klass i skolan, och hur de när teckningarna väl hängde på väggen inte alls var unika utan alla samma. ”Om Dorothea gått i vår klass den gången, skulle hennes bild då ha varit olik alla andras, den enda som överlevde att torkas och hängas upp? Det har jag undrat många gånger. Det är egentligen det alltihop handlar om”.

I början av romanen ska han egentligen börja ännu en av sina biografier, denna gång över en nobelpristagare – men istället blir det en roman om Dorothea – och kanske också om honom själv.  En roman som påbörjas av det enkla skälet att få träffa henne igen, om än bara i minnet.

Hans och Dorotheas vänskap börjar vid skolstarten (i gymnasiet?), där han är den tystlåtna välartade eleven och Dorothea den som käftar emot och gör sin stämma hörd. Ett omaka par kan tyckas, men Jan själv tror att Dorothea såg att hans tystnad, liksom hennes högljuddhet, var ett uttryck efter samma sak; en önskan om att någon enda gång få vara ifred.

Jag måste säga att jag både förstår och inte förstår Jans fascination för den obstinata Dorothea, för hon är som en främmande fågel i motsats till alla andra, men så fruktansvärt egocentrerad och full av sig själv. I början av romanen har jag rätt svårt för henne, men liksom boken växer på mig växer också hon och det är svårt att inte dras in i Jans besatthet av henne. Det är en roman, och en romanfigur, man aldrig riktigt vet vart man har och slutet hade jag verkligen inte väntat sig – trots att det på något sätt ändå känns som att det inte hade kunnat sluta annorlunda.

// Sofia

Tema: Frosseri

Jag har äntligen tagit mig i kragen och klarat av Stinas Frosseri-tema från juli förra året, där vi skulle välja valfri kokbok av en kvinnlig författare och laga ett valfritt recept. Eftersom jag är en lat människa utgick jag från en kokbok jag redan hade hemma och då urvalet var något begränsat blev det Sheila Lukins ”USA-kokboken” som fick den äran. Jag har haft kokboken hemma i säkert tio år, ett fynd från bokrean, men ska ärligt erkänna att jag faktiskt aldrig lagat något från den. Man kan kanske tycka att det därför var på tiden. Dessutom vad är mer passande på ett frosserit-ema än amerikansk matkultur?

Hela det komplicerade receptet ;-)

Eftersom jag är en konstaterat lat människa och kombinerade frosseri-temat med en av mina personliga favoriter, lättjan, valde jag en rätt från hennes frukost-avdelning, nämligen stekt potatis. Ni hör att ambitionsnivån är hög va, he he.

Snyggt upplagda ingredienser :)

 Först skulle potatisen ugnsbakas en timme och under tiden tärnade jag lök och paprika och stekte dem i ca 10 minuter. Därefter tillsattes den ugnsbakade potatisen, vilken även den tärnats. Sedan stektes det hela 10 minuter till och därefter saltade och pepprade jag. Klart!

Eftersom författarinnan rekommenderade att det  hela serverades tillsammans med stekt ägg stekte jag även ett ägg till. Vad gör man inte för konsten?!

Ta da - stekt potatis med stekt ägg

Nu var ju som sagt även lättja inbakat i frosseri-bilden, vilket innebar att jag inte orkat sminka mig eller ens klä mig vettigt varmed min kära make får ställa upp på porträttbild. Lägg märke till Aaron i bild som bjuder till och illustrerar lättjan.

Man och son impade över mina kokkunskaper!

//Sofia

Tvillingarna 69. Jordbävningen

Hemma tillsammans med en mycket vaken 2-åring som vägrar att sova middag är det bara att inse att det inte går att sitta och recensera något mer komplicerat än säg en tvillingbok. Min lilla kaosperson, även känd som Aaron, är alltför hjälpsam och sällskaplig för att jag ska orka koncentrera mig på någon särskilt komplicerad recension.

Tänkte därför ta tag i en av julis utlästa böcker, ingen mindre än nr 69 i ordningen, Jordbävningen-

I denna är det återigen dags för allas vår Jessica Wakefield att ta tillfället i akt att få stå i centrum. Denna gång är hon den enda som verkat ha vaknat när det varit en lättare jordbävning i Sweet Valley, och naturligtvis är hon inte sen med att spinna vidare på historien och vitt och brett prata om hur hon måste vara extra känslig och säkert kan förutspå naturkatastrofer. Lila Fowler, som naturligtvis blir sur över att det är Jessica som står i centrum och inte hon kan inte vänta med att avslöja Jessica som den bluff hon faktiskt är.

Det här är en ganska småtrevligt tvillingbok när Jessica gör det hon gör bäst – nämligen att trassla till det för sig och hamna i en situation som knappt ens hon kan trassla sig ut ur. Det är dock en sak som stör handlingen och det är sidohistorien om Steven. Han blir vegetarian efter att en av hans idoler sjunger en sång om djurplågeri – men eftersom han är bosatt i Sweet Valley och liksom många andra är lätt sinnessvag tar han det naturligtvis till en helt ny nivå och kan inte heller bära kläder av djurhud eller av någon outgrundlig anledning äta onyttig mat…. Bara fånigt och irriterande!

//Sofia 

Aaron kände att recensionen inte var komplett utan följande tillägg:
¨-+o-mpliTvillingarna 69. JordbävningenCe'

raD
*
*

The Sweet Life av Francine Pascal

Den efterlängtade fortsättningen på våra tvillingfavoriters liv och leverna och ett inte så guilty pleasure. Denna utspelar sig tre år efter den förra och tvillingarna har hunnit bli 30 år gamla. Helt otippat har Jesscia blivit mamma till Jake. Hennes karriär går även spikrakt uppåt och hon har en viktig position för ett sminkbolag. Och ja, hon är fortfarande ihop med tönten Todd; mannen i hennes liv som inte riktigt vill förlika sig med det faktum att hennes karriär är minst lika viktig som hans. Istället muckar han om att hon jobbar över huvud taget och i princip kräver att hon ska sluta för att istället bli hemma fru och passa upp på honom och hans behov. Jag visste väl att det fannas ett skäl till att jag alltid misstrott helyllekillen Todd, you bastard!

Elisabeth i sin tur hänger fortfarande ihop med Bruce, men hon är rätt snabb att vända honom ryggen så fort han blir anklagad för våldtäkt av en okänd ung kvinna. I medgång och motgång eller hur var det nu?

Så om nu tvillingarna mesar runt med sina pojkvänner kan man i alla fall lita på Lila, hon vet hur man ska hålla sin kille på mattan. Hon strävar efter att bli en del av Sweet Valleys real houswifes och om hon måste förödmjuka stackars Ken på köpet, så who cares? Hon vet att han kommer att förlåta henne….. Jag måste säga att jag inte kan tänka mig någon mer klockren än Lila att bli hemmafru i Sweet Valley, och hon är lätt den av karaktärerna som har den roligaste storyn.

Och ni har väl inte glömt paret Steven och Aaron, de har precis blivt pappor och skämmer bort sin lilla tjej så att det står härliga till. Vad än Emma vill ha får hon det! Riktigt kul att den unga divan verkar brås på sin faster Jessica!

Det här är alltså Sweet Valley läsning, om inte när det är som bäst, så i alla fall när det är riktigt, riktigt underhållande. Precis som i den förra delen av de vuxna tvillingarnas liv och leverne har jag väl lite svårt att alltid kunna köpa de utvecklingar en karaktär har gjort, liksom det är svårt att alltid rent logiskt kunna acceptera de val en karaktär gör. Det är nämligen något lite off över vissa karaktärers handlande romanen igenom, och då tänker jag naturligtvis främst på Elisabeths reaktion när pojkvännen Bruce anklagas för våldtäkt. Kan man tro på en sådan anklagelse från en okänd kvinna helt utan bevis och så fort man får reda på det kanske man har valt fel pojkvän.... Å andra sidan är det ju Bruce vi talar om, och det finns ju den där lilla episoden från Sweet Valley High-böckerna där han kanske inte direkt försöker våldta henne, men i alla fall utnyttja henne i en väldigt utsatt situation. Å andra sidan känns det som en episod de kanske borde ha lämnat bakom sig efter att de blivit ihop.

Men förutom detta så är det här riktigt njutbar läsning och jag väntar med spänning på en fortsättning!

// Sofia

Engelsforstriologin: Cirkeln, Eld och Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergman Elfgren

"Cirkeln" är första delen i Engelforstriolgon om ett gäng högstadielever som plötsligt upptäcker att de har magiska krafter och är, just det, häxor. Andra delen heter "Eld" och den avslutande delen "Nyckeln".

 Jag måste medge att det här var något jag riktigt sträckläste under min tidiga junisemester – och det är verkligen ett bra betyg då jag vanligtvis inte har ork till läsning hemma. Läsandet klarar jag istället av på bussen till och från jobbet. Jag gillar faktiskt att pendla då min bokläsning annars skulle vara nästan lika med noll.

Men i alla fall så sträcklästes triologin alltså för ovanlighetens skulle i hemmets (o)lugna vrå.  Sista gången jag så här riktigt sträckläste en bok – ja faktiskt till och med en triologi – var när jag läste "Hungerspelen", som jag dock måste säga kändes mer angelägen och nyskapande än denna triologi.

För även om det här var riktiga sträckläsar-böcker så var de inte så originella och så där riktigt bra som jag hade hoppats, särskilt inte som all recensenter höjt dem till skyarna. Romanerna känns mer som den klassiska ungdomsromanen med övernaturliga inslag, om än utspelande sig i en liten håla i den fiktiva orten Engelsfors – vilket givetvis får mig att tänka på Buffy och hennes Sunnydale. Jämförelsen är för övrigt oundviklig då romanerna innehåller så många drag från tv-serien; ungdomarna är de utvalda (liksom Buffy) och misslyckas de kommer en ny generation att ta över (som Faith gjorde när Buffy dog) och de är 7 stycken utvalda och bildar således sitt eget Scooby gäng. Där finns den bitchiga översittare Ida (Hej Cordelia), alternativaren Elias (en utflippad Xander?), partytjejen Vanessa (en mer slampig Buffy..), pluggisen Minoo (Willow, helt klart) samt  Linnéa (lite Tara-vibbar ändå, va?) som tillhör skaran freaks enligt Ida samt mobboffret Anna-Karin och så Rebecka som är den enda som samtliga medlemmar tycker om.

Mycket av handlingen kretsar kring hur 6 så här olika tjejer ska kunna samsas för att övervinna ondskan. Ibland kan jag tycka att det blir lite väl splittrat med så många huvudpersoner, men det funkar överlag ändå ganska bra. I början hade jag problem med att hålla isär de olika karaktärerna - vem var det jag läste om nu liksom. Det gav sig dock efterhand, med kan tyvärr ha att göra med att karaktärerna överlag känns ganska platta och klichéartade.

Ska jag vara ärlig så föredrar jag den grafiska romanen som faktiskt var en riktig höjdare - speciellt styckena med den oförglömliga Måna Månstråle. Recension kommer så småningom.

//Sofia

Månadens tips – Babels Melodifestival

Har ni sett Babels melodifestival? Det gick på tv tidigare i år.

Det är en grymt kul idé. Om ni inte redan sett på det borde ni kolla in bidragen på SVT play. Abba-Benny har skrivit musiken och Helen Sjöholm sjunger bidragen. Sedan har tio författare fått skriva sin egen text. Bland annat Jan Guillou, Caitlin Moran, Mikael Niemi och Camilla Läckberg.

En jury har fått säga sitt och tv-tittarna har fått rösta fram sin egen vinnare. Jag tittade på alla bidragen och utsåg mina tre favoriter innan jag kollade resultatet.

Har ni inte sett på det ännu skulle vi ju kunna ha vår egen inofficiella omröstning i kommentarfältet. Jag kan ge mina poäng sist då jag redan utsett min etta, tvåa och trea.

Är ni med? I så fall förslår jag att vi ger 1 till 3 poäng i stigande ordning till våra favoriter, om inte ni har några andra förslag? Vi skulle ju kunna utse jumboplatsen också och ge minuspoäng till de tre sämsta om vi vill vara elaka (och det vill vi väl?).

Vilka är med mig?

Låt 1: Babel av Mikael Niemi.
Låt 2: Vårvinterkärlek av Susanna Alakoski.
Låt 3: Ingen av oss är en ö av Göran Greider.
Låt 4: Kom och dansa av Camilla Läckberg.
Låt 5: Det finns gränser för vad jag inte förstår av Beate Grimsrud.
Låt 6: Mellan rött och svart av Jan Guillou.
Låt 7: My vintage boyfriend av Caitlin Moran.
Låt 8: Nyårsballongen av Horace Engdal.
Låt 9: Småtimmesvalsen av Helena von Zweigbergk.
Låt 10: Torsdag av John Ajvide Lindqvist.

Stina

Dörren till sommaren

Dörren till sommaren är en smått fantastisk science fiction-roman av Robert A. Heinlein. Den är skriven 1956 men utspelar 1970, en tid då nedfrysning av människor, så kallad kallsömn har blivit möjligt. Det innebär att man i princip kan ta en väldigt lång tupplur och vakna upp i framtiden, inte en dag äldre än vid tidpunkten då sömnen inleddes. Det finns förstås risker med det här, i värsta fall vaknar man aldrig upp igen, och dessutom är det dyrt.

Det är risker som bokens huvudperson Daniel Boone Davis i inledningen är villig att ta. Han har aldrig tidigare varit intresserad av detta, men nu är situationen en annan. För det första är han full, jävligt full. För det andra har han mycket goda anledningar att vilja skjuta upp morgondagen och sova bort sina bekymmer. Anledningen stavas BELLE ARKIN. För det är så hon heter. – Kvinnor, njut dem och glöm dem, säger Davis. Om du kan. Men han kan inte. Hon var trots allt kvinnan han skulle gifta sig med, men som istället grundlurat honom tillsammans med hans tidigare vän och kompanjon Miles.

Att vakna i en värld utan Belle känns därför mycket lockande, eller ännu bättre att vakna i en värld där Belle blivit gammal, säg en sådär trettio år framåt i tiden. En framtid där han kan hånflina åt henne istället för tvärtom. Men han har Pete att tänka på också, Davis bäste vän och kumpan. Han är en stor hankatt med en lika stor personlighet. De bor tillsammans i en lägenhet med hela tolv ytterdörrar, eller tretton om man räknar Petes egen. Pete använder i allmänhet sin egen dörr, förutom då det är snö ute. Med katters logik borde nämligen åtminstone en av de övriga tolv dörrarna leda till en plats med bättre väder. Det har inte hänt ännu men Pete ger inte upp sin jakt på Dörren till Sommaren.

Att ta kallsömn och lämna Pete åt sitt öde finns inte på kartan. Antingen tar de kallsömnen tillsammans eller inte alls. Då detta går att ordna ser han ingen orsak att dra ut på det utan gör slag i saken och skriver kontrakt för dem båda. När han nyktrat till börjar han dock ångra sitt förhastade beslut, men då är det för sent. Miles och Belle har nämligen fått nys om hans planer och ser chansen att bli kvitt honom. Med deras inblandning sker kallsömnen mot hans vilja, och den sker utan Pete. Således vaknar han upp år 2000. Ensam. Verkligt ensam. Med en enda tanke. Hämnd. För att hämnas Pete är han beredd att bryta vilka lagar som helst, till och med tidens om möjligt.

Det ligger i tidsresors natur att de kommer med logiska luckor som är svåra att se förbi. I Heinleins händer däremot känns det plötsligt ganska logiskt. Man köper det, logiska luckor eller ej. Bara detta faktum måste betraktas som något av en bedrift. Med tanke på temat hade det också kunnat bli rörigt och svårt att hänga med. Tycker generellt att viss sci fi kan vara torr, trist och svårgenomtränglig. Men den här romanen är raka motsatsen. Det är så smart uppbyggt och så väl genomfört. Slutet är en aha-upplevelse även om man väl så smått börjat ana vart det är på väg.

Ska jag komma med någon negativ kritik så är det att jag inte köper kärlekshistorien lika lätt som jag köper konceptet i övrigt. Vart kom dessa känslor ifrån hux flux frågar jag mig? Det är inte direkt som att de kan ha haft dessa känslor för varandra någon längre tid. Ska man vara krass är det ju inte ens som att de känner varandra. Kalla mig cynisk, men jag finner detta väldigt märkligt. Men vad vet jag, märkligare saker har väl hänt, särskilt i en framtid där kallsömn är vardagsmat och tidsresor en realitet.

Stina