Madaddam av Margaret Atwood

Det har blivit lite av ett tema med dystopier i december, och så också förra året... Madaddam är den tredje delen i Margareth Atwoods dystopiska trilogi som jag läste på originalspråket engelska, och antingen avslutar Atwood starkt där tredje delen i triologin är den bästa eller också funkar inte översättningen av böckerna så bra som de borde. Jag är benägen att luta åt det sistnämnda, då Atwood slänger sig med diverse ordlekar och uppfinner nya ord och djur och jag är sugen på att läsa om de två första delarna på originalspråket. Inte minst för att denna avslutande del utkom så mycket senare än de andra två (som utkom 2003 resp 2009) att jag därför inte alls har grepp om riktigt vad de två första handlade om. Det får dock bli ett projekt att påbörja när bokhögen haft anständigheten att krympa något.

I alla fall så var det här en riktigt positiv läsupplevelse, inte minst för att jag blev något besviken på de två första delarna som inte helt igenom föll mig i smaken. Det här är helt enkelt Atwood i riktig högform och som alltid den där absurda humorn som gör att ett dystert ämne (miljöförstöring, krig etc) ändå går att läsa utan att bli helt deprimerad.

Det är Toby, f.d green gardener och biroll i övriga två delar, som berättar historien, lite som en slags krönika över vad som hänt sedan världen ”gick under”. Hon berättar om gruppens vardagsbestyr, hur de förhåller sig till de framodlade människoliknade Krakarna och det jobbiga förhållandet med Zeb, som hon älskar men vars känslor hon inte är lika säker på. Sist men inte minst är det alla faror som lurar, inte minst rövarbandet med Painballers som hotar att förstöra lägret och dess innevånare.

Atwood har byggt upp sin värld så detaljrikt och realistiskt att det är svårt att inte tro på den, och hon har själv sagt att allt det som förekommer i boken är sådant som forskningen kan, eller snart kommer att kunna göra. Och jag gillar hennes cynism och hur hon har en känsla för samhället  vi lever i. Ta bandet med Painballers till exempel. En s.k painballer är en före detta fånge, av grövsta sorten, som blivit benådad i utbyte mot att han för andras underhållning ställer upp i en slags nutida arena, där hans slåss mot andra fångar för sin överlevnad. Vinnaren får status och berömmelse men blir så gott som alltid ännu mer skadad än han redan var innan.

Främst måste jag sägta att jag gillar de roliga delarna där stackars Toby interagrerar med  Krakarna, the Crakers,  – människoliknade varelser som Crake utvecklade som ersättare för människorna efter att han utplånat dem....

Krakarna tar allt bokstavligt, älskar att ställa frågor och har sina ritualer för hur allting ska gå till (lite som den lille terroristen här hemma...). Kvällsritualen består av samtal kring deras skapare Krake, kring vilken de tror att berättaren får direktkontakt med Krake genom att sätta på sig en basebollkeps, äta en fisk som Krakarna hämtat som gåva och sedan magiskt komma i kontakt med Krake.

Ett samtal med dem kan se ut lite så här, och då hoppar jag in mitt i konverastionen då Krakarna haft mycket frågor om lite allt möjligt:

“Snow is water that is frozen into little pieces called snowflakes. Frozen is when water becomes hard like rock.

No, snowflakes have nothing to do with Snowman-the-Jimmy. I don´t know why part of his name is almost the same as snowflake.

I am doing this thing with my hands on my forehead because I have a headache. A headache is when there is a pain in your head………”

Krakarna har med andra ord inga begrepp om ordet ironi, att ord kan betyda olika saker eller att det finns sådant som svärord.

När någon i gruppen utbrister ”O fuck” blir de mycket intresserade och undrar vem denne Fuck är (de tilltalar alltid Toby med, O toby”), och stackars Toby som inte orkar med en lång utläggning med diverse följdfrågor säger desperat att Fuck inte är någon man kan se, att han är en vän till Krake och att man kan ropa på honom för att få hjälp. Något Krakarna tar fasta på och resten av historien ser som sin vän  när ett problem uppstår. De kräver också att få höra berättelsen om Fuck, vilket Toby motvilligt går med på.

Sen har vi Zeb, mannen Toby är kär i, som har egenheten att i krissituationer inte kunna avhålla sig från att sjunga oanständiga sånger, av karaktären;

I love to go a-wandering, along the bum of sluts,

And as I go I love to sing, although they drive me nuts.

Fuckeree, fuckera, fuckeree, fucker ah  ah hah hah hah….

Jag har på intet sätt kunnat fånga charmen med denna avslutande del i troligin, men läs den. Efter att första ha läst de två övriga delarna! Gärna på originalspråket.

// Sofia

Emerald city

Emerald city är en novellsamling skriven av Jennifer Egan. Den befolkas av en grupp människor som alla lite förvånat betraktar sina liv och undrar hur de hamnat där de är.

Det kan vara minnen av gånga händelser som triggar igång något. Även om vi nödvändigtvis inte önskat en annan utgång kan vi tänka tillbaka med en vag känsla av förlust och ånger. Vart hade vi varit om vi handlat annorlunda? Men det kan också vara en känsla av att nu, äntligen, kan vad som helst hända!

En av mina favoriter är The Stylist. Där får vi följa Bernadette som är 36 år men redan gammal i gamet. Arbetet som stylist har fört henne världen över på fotosessioner vid exotiska stränder och avlägsna byar. Det är ett ensamt och kringflackande liv, men det är det liv hon valt. Man kan inte få något utan att välja bort något annat. Hon har sett och upplevt mycket men söker fortfarande efter det där ögonblicket som inte påminner om något annat.

I The Watch Trick får vi träffa tre gamla vänner som befinner sig på en yacht för att fira Sonnys förlovning, den senaste i en lång rad. Den här gången med den unga Billie som har rymt från sin egen bröllopsfest för att vara med honom. De vet redan medan det sker att det här är något som de kommer att prata om på parties efteråt, hur de befinner sig på en yacht tillsammans med Sonny och hans stulna unga brud. Men det blir en kväll att minnas också av andra mindre angenäma skäl, när händelser från det förflutna kommer upp till ytan och sätter vänskapen på prov.

En kvinna är på semester i Spanish Winter. Hon är skild och har sedan skilsmässan rest ensam under lågsäsong. Spansk vinter är farlig och vacker och tom och hon låter den föra henne vart den vill i väntan på att något ska hända. För något måste hända, hon väntar på det, på det oundvikliga och vad det ska föra med sig.

Stina

Sanna sägner från de mörka östgötska skogarna

Den femte årstiden av Måns Kallentoft var passande nog ett fynd i soprummet, för det var länge sedan jag läste något så uselt. Jag har inte läst något av honom tidigare men såhär i juletid kände jag för lite slappare läsning, och då är en deckare aldrig fel. Att den utspelar sig i Östergötland och Linköpingstrakten var dessutom en trevlig bonus. Mitt hemlandskap är som gjort för att agera kuliss till historier om mördare och ond bråd dåd. Det är ett erkänt faktum att ingen kan höra dig skrika på Östgötaslätten.

Utdrag från en recension på framsidan menar att det är något som fungerar riktigt väl i den här femte boken om kriminalinspektör Malin Fors. Jag kan bara undra vad, för detta något har helt gått mig förbi. Tycker snarare att ingenting fungerar riktigt väl i den här märkliga berättelsen.

Det handlar om våld mot kvinnor och det finns många obehagliga scener och bilder. Det är ingen myspysdeckare direkt, och vissa bitar är helt enkelt för råa och voyeristiska för att det ska gå hem hos mig. Dock hade jag kunnat ha överseende med detta om det funnit andra bitar som vägt upp. Det är trots allt en deckare och ingredienser man kan förvänta sig att finna i en sådan. Nej, det som stör mig och som återkommer romanen igenom är något annat. Det är fåniga inslag som ofrivilligt blir komiska.

Till exempel så verkar ingen av poliserna kunna förstå hur en människa har kunnat utföra de här bestialiska dåden. Det är som om skogen själv har givit sig på henne, mumlar polis efter polis för sig själv. Det finns något som lurar därute. Vilken hungrig svart krävande väsande ondska finns här, dold och dröjande i de svarta mellanrummen mellan trädstammarna? Jag kommer att tänka på de Sanna sägner Sofia och jag skrev om Gistad när vi gick i mellanstadiet. ”Sanna” berättelser om hur man kunde se de döda från kyrkogården lämna sina gravar och vandra över fälten i gryningen och liknande högkvalitativa historier. Det är alltså ingen jämförelse i positiv jämförelse. Komisk bonusinfo är att Sällskapet Skallarna tydligen är Sveriges motsvarighet till Yales Skulls and Bones. Ha ha ha ha haaaaa.

Alla verkar också ha fastnat vid att monstret man söker är en hydra med tusen huvuden. Det är alltså inget man diskuterar högt, men alla går och tänker det. Om jag vetat hur besatta alla var av denna hydra hade jag räknat hur många gånger det ordet nämns i romanen. Vem använder det ordet till vardags? När hörde ni det senast användas?

Så irriterar det mig att Kallentoft använder berättargreppet att låta de döda ”tala”. Malin talar dessutom tillbaka. När har detta berättagrepp nånsin används utan att det blivit töntigt? Här fungerar det i vart fall inte. Eller döm själva och säg vad ni tycker. Bra eller anus?

Malin (till ett av de döda offren): Ska jag föda ditt barn också, Jessica, det barn du kanske någon gång skulle ha fått?

Offer: Jag har känt Jessica omkring mig ibland. Vi tröstar varandra. Seglar fritt i en rymd som bara är vår egen.Vi hjälper varandra att betvinga skräcken. Ensamheten. Längtan efter att få leva igen.

Offer: Varför saknar ingen oss? Varför finns vi inte? Vem tycker att vi är så lite värda att vi inte ens behöver ha ett namn? Och våldet, Malin, vilken är den ondska som är kapabel till att skada oss så som vi har blivit skadade? Bara du kan ge oss klarhet, bara du och ingen annan. Vi väntar på dig. Vi väntar på att du ska bringa ljus över vår mörka värld.

Dött offer till levande offer: Du är modig, Maria. Du är alla människors mod. Du är ängeln för alla de i frontlinjen. De som slåss utan att böja sig. De som aldrig kompromissar när de står ansikte mot ansikte med ondskan.

Själva storyn håller inte heller. De tre offer som lyckats slippa undan från denna diaboliske mördare har alla blivit stumma och katatoniska och sitter intagna på psyket. Om det handlat om en individ, visst, det är ju brukligt inom denne genre, men tre?!. Kom igen, I don´t buy it. Och att sedan denne intelligente mördare skulle låtit ett vittne som vet vem han är leva är också bara för mycket. Varför! Varför skulle han ha gjort det! Jag förstår inte, Måns, varför?

Så ska Malin förstås åka till mördaren själv när hon äntligen har listat ut hans gömställe, utan backup, för att ”det här är något hon måste göra själv.” Så urbota dumt. Hatar när det inte finns någon logik. Jag får liksom inget att stämma i den här historien. Det blir en sådan diskrepans mellan fånigt och obehagligt rått. Det är som om romanen skrivits av en hydra med åtminstone två huvuden som drar åt lite olika håll. Det är som två deckare i en, men tyvärr är det ingen av varianterna som tilltalar mig det minsta.

Stina

Lätt försenad ångest

Alex försökte kapa  mitt novembertema i slutet av oktober, och så här i efterhand kan man tycka att jag borde ha låtit henne göra det. Men såhär två månader senare känner jag mig redo att presentera vad som skulle ha varit novembers månadstema. Jag hoppas att ni förlåter mig och utlovar bättring under året som kommer.

Jag tänkte att mitt bokår skulle få sluta som det en gång började, med lite hederlig gammal ångest. Nu får det bli en ångestfylld januari istället. Sedan lämnar vi ångesten där tycker jag och låter resten av året gå i gladare toner. 2015 är året vi har väntat på, det känner jag på mig.

Först ut är Mot ännu en sommar av Janet Frame. Romanen skrevs redan 1963 men Frame tyckte att den var så utlämnande att den inte fick publiceras förrän efter hennes död. Den handlar om författaren Grace Cleave som reser för att hälsa på bekanta. Väl där väntar en vistelse som är allt annat än angenäm, för Grace kan inte riktigt det här med att umgås med andra människor. Hon vill leva upp till den bild de har av henne, som en intelligent humoristisk författarinna men misslyckas fatalt. Vanligtvis blyga Grace blir totalförlamad och hittar på svepskäl för att ta sig därifrån i förtid. 

I Deborah Levys Simma hem ska två familjer spendera semestern tillsammans i ett hus på Rivieran. När de kommer fram finner de en ung naken kvinna i poolen. Där någonstans börjar saker och ting gå fel, och semestern som Gud glömde tar sin början.

Månadens bok - Mot ännu en sommar, Janet Frame 2008.

Simma hem - Deborah Levy, 2013.

Stina