Jag fick låna denna deckare av min kära syster som lite trevlig sommarläsning – tack så mycket! Jag är ju egentligen inte så mycket för deckare eller thrillers men denna var en trevlig sträckläsare som var välskriven, originell och hela tiden överraskade läsaren och tog nya vändningar som man inte väntade sig.
Handlingen kretsar, precis som titeln antyder, kring två tvillingar. Dock har den ena redan i inledningen avlidit i en tragisk olycka och familjen försöker återhämta sig så gott de kan, bland annat genom att lämna de välkända omgivningarna och flytta ut på en avlägsen skotsk ö.
Snart börjar mamman i familjen dock ifrågasätta vilken av tvillingarna det egentligen är som har dött då den överledande tvillingen efter några månader börjar hävda att hon är den tvilling som dött. Just detta har jag svårt att köpa, för visst borde tvillingarna även om de är identiska ha någon liten detaljs som skiljer dem åt, om inte medfött så kanske ett ärr på knät eller en tand som slagits ut (hej Stina :-P). För att ha behållning av romanen väljer jag dock att bortse från detta och köper motvilligt själva huvudintrigen.
Under historiens gång är det senare mycket som börjar ifrågasättas, vänds och vrids på och inte alls är som det verkat från början. Det är ett smart grepp av författaren att i de olika kapitlen låta mamman och pappan föra berättelsen framåt, för trots att de är med om samma saker har de olika saker att berätta om det hela, olika perspektiv och olika sätt att se på det hela. Sen måste jag säga att jag tycker att det är bra med en författare som inte säger för mycket utan i alla fall på det stora hela lyckas väldigt bra med att framföra berättandet av denna spöklika deckare utan att det blir för mycket. Kort sagt en stor tummen upp!
//Sofia
tisdag 23 augusti 2016
måndag 22 augusti 2016
En tid för mirakel av Karen Thompson Walker
Det här är ännu en dystopi jag hittade genom rekommendation på Internet – och denna gång förstår jag verkligen varför man sätter denna på sin topp-tre-lista över favoritdystopier. För att vara en dystopi sticker den verkligen ut och liknar inte direkt något jag tidigare läst i genren, lite som ”På stranden” gjorde när jag läste den för några år sedan. Den senare stack ut för sin lågmälda skildring av vad man egentligen skulle göra när världens undergång blir till verklighet. Lite på samma sak är det med denna. Det är att få ta del av världens undergång genom 11-åriga Julia som gör romanen minnesvärd. Hon är ett barn och världens eventuella undergång blir i hennes värld något att tampas med tillsammans med saker som den första spirande kärleken, problem med bästa vännen och oron när föräldrarna inte längre verkar komma överens.
Men ja, för att återgå till världens undergång – i denna dystopi kommer den (kanske) att ske genom att jordens rotation förändras vilket leder till att dagar och nätter bara blir längre och längre. Detta ställer inte bara till problem i vardagen utan även växtligheten och djur påverkas. Genom Julias ögon får vi ta del av detta från de allra första minuternas förskjutning till dess att nätter och dagar aldrig verkar vilja ta slut och det är just historiens finstämdhet som gör att jag verkligen, verkligen gillar den. Vad som hade kunnat bli en ganska banal historia blir en verkligt minnesvärd dystopi och faktiskt en av de bästa jag läst i genren.
//Sofia
Men ja, för att återgå till världens undergång – i denna dystopi kommer den (kanske) att ske genom att jordens rotation förändras vilket leder till att dagar och nätter bara blir längre och längre. Detta ställer inte bara till problem i vardagen utan även växtligheten och djur påverkas. Genom Julias ögon får vi ta del av detta från de allra första minuternas förskjutning till dess att nätter och dagar aldrig verkar vilja ta slut och det är just historiens finstämdhet som gör att jag verkligen, verkligen gillar den. Vad som hade kunnat bli en ganska banal historia blir en verkligt minnesvärd dystopi och faktiskt en av de bästa jag läst i genren.
//Sofia
söndag 21 augusti 2016
Märkliga dagar: Boktemat för september 2016
Nu när mitt långa Nobelpristagar-tema är slut (det sträckte sig från februari 2013 till juni 2016) har jag haft svårt att komma på tema för september. Då hösten är i antågande, det kanske börjar bli dags för en nystart och framför allt då det är min allra sista föräldralediga månad tänkte jag mig ett tema om förändring.
I tre olika böcker ska vi få följa med till främmande världar och jag ska förhoppningsvis få något annat att tänka på än att det snart är dags att börja jobba igen.
Månadens bok är "Märkliga dagar" av Michael Cunningham. Det är egentligen inte en roman utan snarare tre stycken kortromaner eller längre noveller. Alla tre berättelser utspelar sig i New York, men den ena utspelar sig i dåtid, den andra i efterdyningarna av 11 september 2001 och den sista utspelar sig 150 år in i framtiden. Gemensamt för dem alla är att Walt Whitman på något sätt förekommer i handlingen.
Om man hinner får man även ta sig an följande böcker:
Stone Mattress av Margareth Atwood
Det här är en samling bestående av 9 olika berättelser långt ifrån det vardagliga livet. Det är noveller befolkade av vampyrer, avhuggna händer och spöken. Känner jag Atwood rätt har hon gjort något helt eget av en ganska uttjatad genre, säkerligen kryddat med hennes underfundiga humor. Bara titlarna på novellerna gör mig sugen på att läsa dem, som t.ex. "The Dead Hand Loves You" och "The Freeze-Dried Groom".
Flickan från ingenstans av Justin Cronin
Det här är första delen i en triologi och den har blivit så lovprisad när jag kollat runt efter bra dystopier att jag kände mig tvungen att sätta upp den på min ska-läsa-lista. Grundidén är att en smitta sprider sig efter att ett militärexperiment gått fel. Jag kan dock redan nu berätta att det här är en tjock sak på över 900 sidor.....
Hoppas att ni är lika pepp på förändring och märkligheter som jag är nu när hösten är i antågande! Samtliga böcker ska dessutom finnas tillgängliga i alla fall på mitt lokala bibliotek så alla borde gå att få tag på rätt lätt.
// Sofia
I tre olika böcker ska vi få följa med till främmande världar och jag ska förhoppningsvis få något annat att tänka på än att det snart är dags att börja jobba igen.
Månadens bok är "Märkliga dagar" av Michael Cunningham. Det är egentligen inte en roman utan snarare tre stycken kortromaner eller längre noveller. Alla tre berättelser utspelar sig i New York, men den ena utspelar sig i dåtid, den andra i efterdyningarna av 11 september 2001 och den sista utspelar sig 150 år in i framtiden. Gemensamt för dem alla är att Walt Whitman på något sätt förekommer i handlingen.
Om man hinner får man även ta sig an följande böcker:
Stone Mattress av Margareth Atwood
Det här är en samling bestående av 9 olika berättelser långt ifrån det vardagliga livet. Det är noveller befolkade av vampyrer, avhuggna händer och spöken. Känner jag Atwood rätt har hon gjort något helt eget av en ganska uttjatad genre, säkerligen kryddat med hennes underfundiga humor. Bara titlarna på novellerna gör mig sugen på att läsa dem, som t.ex. "The Dead Hand Loves You" och "The Freeze-Dried Groom".
Flickan från ingenstans av Justin Cronin
Det här är första delen i en triologi och den har blivit så lovprisad när jag kollat runt efter bra dystopier att jag kände mig tvungen att sätta upp den på min ska-läsa-lista. Grundidén är att en smitta sprider sig efter att ett militärexperiment gått fel. Jag kan dock redan nu berätta att det här är en tjock sak på över 900 sidor.....
Hoppas att ni är lika pepp på förändring och märkligheter som jag är nu när hösten är i antågande! Samtliga böcker ska dessutom finnas tillgängliga i alla fall på mitt lokala bibliotek så alla borde gå att få tag på rätt lätt.
 |
| Och utan någon egentlig anledning: Vårt kök - lovade ju att fotobomba er :) |
// Sofia
Stjärnklart av Lars Wilderäng
Ja, var ska man börja? Det här var inte direkt en av de bästa dystopier jag läst, snarare tvärtom. Och då har jag läst en hel del dystopier, som ni mina kära Boktrianglare säkert är medvetna om. Om jag fattat det rätt är det här första delen i en triologi men jag kan väl säga så mycket som att det är högst tvivelaktigt om jag kommer att läsa fortsättningen. Möjligtvis om jag skulle befinna mig på semester och valet skulle vara att pilla mig i naveln eller att läsa den tvivelaktiga fortsättningen, möjligtvis då skulle jag ge andra delen en chans. Sorry, Lars Wilderäng, men det här var ju så inte bra!
Liksom de övriga dystopier jag läste under semestern så hittade jag denna genom att folk fått lista sina bästa dystopier – och det var många som hade med denna. Att folk har så dålig smak, he he. Dessutom verkar den av recensionerna att döma faktiskt fått bra kritik. Jag fattar det verkligen inte. Har folk inte högre krav på boken eftersom det är en dystopi?
Ja ja, jag kan ju kanske börja med att redogöra för det lilla som boken faktiskt hade som talade för den. För det första måste jag ge tummen upp för en dystopi som utspelar sig i Sverige, det är man ju inte direkt bortskämd med. Fast läs då mycket hellre den dystopiska ”Flod” som utklassar denna å det grövsta och även den utspelar sig i Sverige. Sen tycker jag väl att temat är lite roligt – vad som skulle hända i Sverige om elektriciteten slutade fungera och vi blev tvungna att klara oss utan teknik. Det är en intressant tanke, men det finns säkert dystopier som tar upp detta tema på ett betydligt intressantare sätt.
Men nu över till de mindre bra delarna med roman, d.v.s typ allt. Man kan väl börja med att konstatera att det märks (på ett dåligt sätt) att det är en man som är författaren till romanen då han har vissa problem med att på ett övertygande sätt gestalta de kvinnliga karaktärerna. Till hans heder (inte) kan jag dock nämna att han löser detta problem på ett (icke) kreativt sätt genom att ta död på 90 % av det kvinnliga romangalleriet. Han verkar främst ha ett horn till sidan till den kvinnliga politikern som inte verkar fatta att man inte ska dricka flodvatten som man inte kokar....... Som om det inte vore nog med att han hej vilt tar död på de kvinnliga gestalterna, så dessutom verkar en av de få överlevande kvinnorna vara svagsint. Hon får nämligen reda på varför elektriciteten slutar fungera och börjar som en galning babbla på stan om att elektroderna eller nanoniterna anfaller, eller vad det nu var för något (har inte orkat komma ihåg). Har för mig att hon ska vara forskare av något slag, men hon verkar inte inse att detta kan kännas lätt mentalt rubbat. Glömde jag förresten nämna att hon är gravid. Detta är troligen ingen slump då författaren verkar tycka att det är en av få saker som kvinnorna i historien kan bidra med. Övriga överlevande kvinnor placerar han i köket där de lagar mat till de manliga karaktärerna (OBS: Inget skämt!!!).
Efter detta kan vi övergå till att det inte bara är de kvinnliga karaktärerna som inte känns helt verkliga. För jag tycker faktiskt att ingen av karaktärerna känns som människor av kött och blod, utan snarare känns ganska platta och endimensionella. Det är nog en av de större anledningarna till att jag tycker att det här var en ganska tråkig bok att läsa, för berörs man inte av personernas öden så berörs man ju inte heller så mycket om vad som händer med dem och historien i övrigt.
Till sist så måste jag också säga att jag tycker att anledningen till civilisationens förfall känns ganska fånig. Lite i stil med hur människor flockade för att komma undan anfall i en annan fånig bok, om du vet vilken jag menar Stina? Och då vet du att det är MYCKET fånigt!
Det var väl i stora drag dessa tre faktorer som främst gjorde att jag inte hade mycket till övers för romanen, även om det fanns lite småsaker jag också störde mig på. Dock känner jag att jag redan lagt alldeles för mycket tid på att recensera en ganska dålig roman, så det får nog räcka nu. Blev ni sugna på att läsa romanen (eftersom jag ju sålde in den så bra....) så måste ni posta vad ni tyckte om den. Det kan ju inte bara vara jag som inte tyckte det här var bra!
//Sofia
Liksom de övriga dystopier jag läste under semestern så hittade jag denna genom att folk fått lista sina bästa dystopier – och det var många som hade med denna. Att folk har så dålig smak, he he. Dessutom verkar den av recensionerna att döma faktiskt fått bra kritik. Jag fattar det verkligen inte. Har folk inte högre krav på boken eftersom det är en dystopi?
Ja ja, jag kan ju kanske börja med att redogöra för det lilla som boken faktiskt hade som talade för den. För det första måste jag ge tummen upp för en dystopi som utspelar sig i Sverige, det är man ju inte direkt bortskämd med. Fast läs då mycket hellre den dystopiska ”Flod” som utklassar denna å det grövsta och även den utspelar sig i Sverige. Sen tycker jag väl att temat är lite roligt – vad som skulle hända i Sverige om elektriciteten slutade fungera och vi blev tvungna att klara oss utan teknik. Det är en intressant tanke, men det finns säkert dystopier som tar upp detta tema på ett betydligt intressantare sätt.
Men nu över till de mindre bra delarna med roman, d.v.s typ allt. Man kan väl börja med att konstatera att det märks (på ett dåligt sätt) att det är en man som är författaren till romanen då han har vissa problem med att på ett övertygande sätt gestalta de kvinnliga karaktärerna. Till hans heder (inte) kan jag dock nämna att han löser detta problem på ett (icke) kreativt sätt genom att ta död på 90 % av det kvinnliga romangalleriet. Han verkar främst ha ett horn till sidan till den kvinnliga politikern som inte verkar fatta att man inte ska dricka flodvatten som man inte kokar....... Som om det inte vore nog med att han hej vilt tar död på de kvinnliga gestalterna, så dessutom verkar en av de få överlevande kvinnorna vara svagsint. Hon får nämligen reda på varför elektriciteten slutar fungera och börjar som en galning babbla på stan om att elektroderna eller nanoniterna anfaller, eller vad det nu var för något (har inte orkat komma ihåg). Har för mig att hon ska vara forskare av något slag, men hon verkar inte inse att detta kan kännas lätt mentalt rubbat. Glömde jag förresten nämna att hon är gravid. Detta är troligen ingen slump då författaren verkar tycka att det är en av få saker som kvinnorna i historien kan bidra med. Övriga överlevande kvinnor placerar han i köket där de lagar mat till de manliga karaktärerna (OBS: Inget skämt!!!).
Efter detta kan vi övergå till att det inte bara är de kvinnliga karaktärerna som inte känns helt verkliga. För jag tycker faktiskt att ingen av karaktärerna känns som människor av kött och blod, utan snarare känns ganska platta och endimensionella. Det är nog en av de större anledningarna till att jag tycker att det här var en ganska tråkig bok att läsa, för berörs man inte av personernas öden så berörs man ju inte heller så mycket om vad som händer med dem och historien i övrigt.
Till sist så måste jag också säga att jag tycker att anledningen till civilisationens förfall känns ganska fånig. Lite i stil med hur människor flockade för att komma undan anfall i en annan fånig bok, om du vet vilken jag menar Stina? Och då vet du att det är MYCKET fånigt!
Det var väl i stora drag dessa tre faktorer som främst gjorde att jag inte hade mycket till övers för romanen, även om det fanns lite småsaker jag också störde mig på. Dock känner jag att jag redan lagt alldeles för mycket tid på att recensera en ganska dålig roman, så det får nog räcka nu. Blev ni sugna på att läsa romanen (eftersom jag ju sålde in den så bra....) så måste ni posta vad ni tyckte om den. Det kan ju inte bara vara jag som inte tyckte det här var bra!
//Sofia
lördag 20 augusti 2016
Den nya människan av Boel Bermann
Jag hittade denna dystopi på en sida där man fick tipsa om sina tre bästa dystopier. Jag hade aldrig hört talas om den förut, men när ganska många hade med en på sin topp-tre så blev jag ju nästan tvungen att kolla vad det var för något. Lånade även ”Stjärnklart” då den var med på så många topplistor – oförtjänt kan jag säga så här i efterhand, men mer om det i en annan recension....
I alla fall så handlar denna dystopi om en värld, år 2014 för att vara exakt, där det inte längre föds några barn. För er som har läst ”Människors barn” (eller sett filmen) så känns kanske handlingen bekant, men här börjar kvinnorna faktiskt efter en tid föda barn igen. Det är bara det att detta den nya generationens barn inte riktigt beter sig som man förväntar sig att ett barn ska bete sig... De leker inte och uttrycker inte sina känslor utan iakttar mest sin omvärld i tystnad. De vill inte leka med de vanliga barnen utan sitter bara för sig själva och ger ifrån sig ett svagt spinnande ljud som med all tydlighet visar att de vill vara ifred. Sedan börjar man märka att de i grupp kanske skulle kunna vara ett hot mot människorna....
Mer tänker jag inte avslöja, men jag tycker helt klart att det är en läsvärd dystopi. Dessutom är man ju inte direkt bortskämd med en svensk dystopi. Denna är dessutom relativt ny och utkom så sent som 2013. Romanen är förhållandevis tunn på bara omkring 200 sidor och handlingen förs framåt både genom att vi får följa huvudpersonen Rakel och genom tidningsnotiser som basunerar ut rubriker om barnlösheten och hur allt förre och färre barn föds. Vi får även ta del av en studie om den nya människan, som de nya barnens generation börjar kallas.
Det är vår huvudperson Rakel, som när hon passar en väns barn, blir en av de första som märker att den nya generationens barn inte bara är annorlunda utan även farliga. Senare kan inte heller resten av samhället blunda för detta. Men vad ska man göra? Samhället behöver nya barn för att kunna fungera när den gamla generationen bara blir äldre.
Jag tycker att det är en bra uppbyggd dystopi där författaren väldigt komprimerat lyckas redogöra för en värld där den nya människan gör entré. Det känns ibland nästan som en kombination av en dystopi och en klassisk skräckfilm, en sådan där ni vet med läskiga barn. Men det är ändå mer än så – det är en roman som på ett skickligt sätt för fram frågan om vad som egentligen är mänskligt och vilken rätt vi har att behandla de som inte är exakt som oss annorlunda.
Att det dessutom är författarens debut tycker jag är imponerande och man kan ju alltid hoppas att även hennes nästa bok ska vara dystopi-orienterad.
//Sofia
I alla fall så handlar denna dystopi om en värld, år 2014 för att vara exakt, där det inte längre föds några barn. För er som har läst ”Människors barn” (eller sett filmen) så känns kanske handlingen bekant, men här börjar kvinnorna faktiskt efter en tid föda barn igen. Det är bara det att detta den nya generationens barn inte riktigt beter sig som man förväntar sig att ett barn ska bete sig... De leker inte och uttrycker inte sina känslor utan iakttar mest sin omvärld i tystnad. De vill inte leka med de vanliga barnen utan sitter bara för sig själva och ger ifrån sig ett svagt spinnande ljud som med all tydlighet visar att de vill vara ifred. Sedan börjar man märka att de i grupp kanske skulle kunna vara ett hot mot människorna....
Mer tänker jag inte avslöja, men jag tycker helt klart att det är en läsvärd dystopi. Dessutom är man ju inte direkt bortskämd med en svensk dystopi. Denna är dessutom relativt ny och utkom så sent som 2013. Romanen är förhållandevis tunn på bara omkring 200 sidor och handlingen förs framåt både genom att vi får följa huvudpersonen Rakel och genom tidningsnotiser som basunerar ut rubriker om barnlösheten och hur allt förre och färre barn föds. Vi får även ta del av en studie om den nya människan, som de nya barnens generation börjar kallas.
Det är vår huvudperson Rakel, som när hon passar en väns barn, blir en av de första som märker att den nya generationens barn inte bara är annorlunda utan även farliga. Senare kan inte heller resten av samhället blunda för detta. Men vad ska man göra? Samhället behöver nya barn för att kunna fungera när den gamla generationen bara blir äldre.
Jag tycker att det är en bra uppbyggd dystopi där författaren väldigt komprimerat lyckas redogöra för en värld där den nya människan gör entré. Det känns ibland nästan som en kombination av en dystopi och en klassisk skräckfilm, en sådan där ni vet med läskiga barn. Men det är ändå mer än så – det är en roman som på ett skickligt sätt för fram frågan om vad som egentligen är mänskligt och vilken rätt vi har att behandla de som inte är exakt som oss annorlunda.
Att det dessutom är författarens debut tycker jag är imponerande och man kan ju alltid hoppas att även hennes nästa bok ska vara dystopi-orienterad.
//Sofia
Hallelujah!
Hallelujah och prisa Gud - äntligen har renoveringshetsen lagt sig här hemma och gjort att jag fått lite tid för vår kära Boktriangel igen. Under sommaren och våren har all ledig tid lagts på målning, tapetsering och fix i köket och Aarons rum, men nu är vi äntligen klara och har bestämt oss att ta en paus innan vi drar igång nästa projekt (som är att måla om hallen och trappan). Nu tog vi tyvärr inga före-bilder vare sig i köket eller i Aarons rum men efter allt hårt slit kanske det kommer upp några bilder så småningom även om det knappast är bokrelaterat alls, he he.
I alla fall så tyckte jag att det var väl värt att fira mitt första inlägg sedan i maj månad med en cover av en av mina favoritsånger, här i Bon Jovis tappning (som ärligt talat kanske inte är den bättre jag hört):
// Sofia
I alla fall så tyckte jag att det var väl värt att fira mitt första inlägg sedan i maj månad med en cover av en av mina favoritsånger, här i Bon Jovis tappning (som ärligt talat kanske inte är den bättre jag hört):
söndag 7 augusti 2016
Drömmar och under
Det var längesedan jag hade en dröm värdig att ta plats här på bloggen, men nu har det hänt igen!
Ramhistorien är att jag och Johan av någon outgrundlig anledning är med i en singer/songwriter-tävling. Vi befinner oss någonstans bakom kulisserna och om bara några minuter ska vi upp på scenen och ta publiken med storm. Det är bara det att vi precis har insett att det vi har åstadkommit inte är särskilt bra. Vi har skrivit två alternativa låtar varav en handlar om en försvunnen panda och den andra om att lyssna på U2 på bussen. Av dessa två har vi valt att framföra pandasången. Det skulle kort sagt vara en ganska pinsam historia att ge sig ut på scenen med nuvarande material. Att ingen av oss kan sjunga är en detalj som verkar spela mindre roll...
Så vad göra? Skriva en helt ny låt på cirka fem minuter helt enkelt. Johan är ingen hjälp här ska erkännas, utan det vilar helt på mina axlar att rädda situationen. Snabbt som attan skriver jag således ihop en ny countrydoftande slagdänga. Jag kommer tyvärr bara ihåg refrängen och andra versen, men det är tillräckligt för att konstatera att det är riktigt riktigt bra.
Refräng
What, what, what, what,
What am I´m gonna do to my heart.
What, what, what, what,
What am I´m gonna do to my heart.
Please help me someone cause I´m falling apart.
Andra versen
You are sleeping in another woman’s bed.
Why can´t I get you out of my head.
This is more than I can bare.
I just can´t seem to stop to care.
Nu kanske ni inte håller med om att det här är jättebra eftersom er smak är sämre än min. Det var för övrigt även Johans gensvar i drömmen, men för att citera mitt något irriterade drömjag mot era invändningar: Den handlar i alla fall inte om en panda.
Det är synd bara att jag inte kommer ihåg första versen, för den var grym. Det var den första versen som gjorde den här låten till en modern klassiker. Det är här ni två kommer in i bilden, för min kreativa ådra är helt utarmad efter nattens ansträngningar. Hjälp mig att göra det här till en vinnarlåt eller ångra er för resten av livet när What vinner Eurovision 2017.
Stina
måndag 30 maj 2016
Skruvstädsblomman av Svetlana Carstean
Det här var egentligen ingen av temaböckerna när ”Vitsvit” lästes, men då de övriga två böckerna i temat inte gick att få tag på (i alla fall inte ännu, man kan ju hoppas att de kommer in på biblioteket snart) lånade jag ”Skruvstädsblomman” istället då den är skriven av samma författarinna som var med i Trado-projektet. Det är dessutom Athena Farrokhzad som har översatt den. Där "Vitsvit" är sparsamt berättad med korta stycken text på varje sida är "Skruvstädsblomman", eller "Arbetarens bok" som den kallas på försättsbladet, mer textrik och varvas med dikter och längre texter om arbetarnas vardag.
Jag som inte läser mycket poesi måste säga att jag gillade denna också, men där jag var mer avvaktande mot ”Vitsvit” i början och den sedan växte på mig är det tvärtom med denna. Under läsningen tyckte jag mycket om den, men nu någon vecka efter utläsningen har den bleknat till skillnad från "Vitsvit" som fortfarande finns kvar i minnet.
Jag gillar både de mer rena dikterna, men också de längre styckena text och jag kommer ihåg att jag även gillade månadens dikt för ett antal månader sedan, den med kallskänkan, så jag kanske är svag för poesi med arbetartema. Men det är inte bara arbetet som skildras i boken utan även vardag. Ett av mina favoritstycken är ”Ett”:
"Under en tid kom sömnen in i mig och henne
genom samma grind,
genom samma grind kom glädjen,
rädslan,
smaken, lukten och körsbärens mjukhet in.
Min tyngd var hennes tyngd,
mina naglar, hennes naglar,
min luft, hennes luft,
vi drömde båda samma dröm,
vi var ett:
en kvinna som rör sig
ensam
på gatorna, med tåg, med buss"
Kort sagt rekommenderar jag er att ta er tid till denna också när ni läser "Vitsvit", i alla fall om ni har problem med att få tag på månadens övriga böcker.
// Sofia
Jag som inte läser mycket poesi måste säga att jag gillade denna också, men där jag var mer avvaktande mot ”Vitsvit” i början och den sedan växte på mig är det tvärtom med denna. Under läsningen tyckte jag mycket om den, men nu någon vecka efter utläsningen har den bleknat till skillnad från "Vitsvit" som fortfarande finns kvar i minnet.
Jag gillar både de mer rena dikterna, men också de längre styckena text och jag kommer ihåg att jag även gillade månadens dikt för ett antal månader sedan, den med kallskänkan, så jag kanske är svag för poesi med arbetartema. Men det är inte bara arbetet som skildras i boken utan även vardag. Ett av mina favoritstycken är ”Ett”:
"Under en tid kom sömnen in i mig och henne
genom samma grind,
genom samma grind kom glädjen,
rädslan,
smaken, lukten och körsbärens mjukhet in.
Min tyngd var hennes tyngd,
mina naglar, hennes naglar,
min luft, hennes luft,
vi drömde båda samma dröm,
vi var ett:
en kvinna som rör sig
ensam
på gatorna, med tåg, med buss"
Kort sagt rekommenderar jag er att ta er tid till denna också när ni läser "Vitsvit", i alla fall om ni har problem med att få tag på månadens övriga böcker.
// Sofia
söndag 29 maj 2016
Picknick vid vägkanten av Arkadij och Boris Strugatskij
Det här var faktiskt Stinas månadsbok från februari i år, men det känns nästan som en bok jag hade kunnat välja att läsa själv bara för nöjes skull. Jag skulle säga att det är en alldeles utmärkt blandning av dystopi, science fiction och kioskdeckare – mina tre favoritgenrer med andra ord ;-).
Romanen är skriven av två ryska bröder så tidigt som 1972, men hade jag gissat på författare hade jag gissat på en amerikan för det här känns verkligen inte speciellt ryskt. Historien är dessutom väldigt originell – rymdvarelser har varit på jorden, men lämnat den och vi får följa Redrik som försörjer sig som en s.k smygare som ger sig in i den zon där rymdvarelserna levt för att bärga bort utomjordiska saker därifrån. Man vet egentligen inte varför utomjordingarna kom och inte heller varför de gav sig av igen. Teorin som en forskare i boken har, och som har gett romanen dess titel, är att de bara mellanlandade på jorden, hade sin picknick och sedan gav sig av igen och att människorna för dem var lika ointressanta och oviktiga som myror och insekter är när vi har picknick.
Men även om utomjordingarna har gett sig av har de genom sina föremål fortfarande påverkan på människorna och det ska visa sig att själva zonen också har det...... Även aladåberna har stor påverkan, men eftersom Stina snöat in på ämnet ska jag inte gå in mer på det utan utgår från att hon kommer att ge en ordentlig beskrivning av dessa i sin recension av boken.....
För att sammanfatta det hela var det här alltså en roman för mig. Den är ganska hårdkokt berättad, har en antihjälte som skulle passa som cynisk deckare i vilken kioskdeckare som helst och har alldeles rätt stämning av förfall och hårda livsvillkor för att min dystopinerv ska bli glad. Så tack Stina för att du introducerade mig för en bok som jag sannolikt aldrig hade hittat själv!
// Sofia
Romanen är skriven av två ryska bröder så tidigt som 1972, men hade jag gissat på författare hade jag gissat på en amerikan för det här känns verkligen inte speciellt ryskt. Historien är dessutom väldigt originell – rymdvarelser har varit på jorden, men lämnat den och vi får följa Redrik som försörjer sig som en s.k smygare som ger sig in i den zon där rymdvarelserna levt för att bärga bort utomjordiska saker därifrån. Man vet egentligen inte varför utomjordingarna kom och inte heller varför de gav sig av igen. Teorin som en forskare i boken har, och som har gett romanen dess titel, är att de bara mellanlandade på jorden, hade sin picknick och sedan gav sig av igen och att människorna för dem var lika ointressanta och oviktiga som myror och insekter är när vi har picknick.
Men även om utomjordingarna har gett sig av har de genom sina föremål fortfarande påverkan på människorna och det ska visa sig att själva zonen också har det...... Även aladåberna har stor påverkan, men eftersom Stina snöat in på ämnet ska jag inte gå in mer på det utan utgår från att hon kommer att ge en ordentlig beskrivning av dessa i sin recension av boken.....
För att sammanfatta det hela var det här alltså en roman för mig. Den är ganska hårdkokt berättad, har en antihjälte som skulle passa som cynisk deckare i vilken kioskdeckare som helst och har alldeles rätt stämning av förfall och hårda livsvillkor för att min dystopinerv ska bli glad. Så tack Stina för att du introducerade mig för en bok som jag sannolikt aldrig hade hittat själv!
// Sofia
lördag 28 maj 2016
Gudarna av Elin Cullhed
Det här var en av böckerna i Stinas maj-tema. Den handlar om gudarna Bita, Lilly och Jane som bor i Tierp. Enligt Google är Tierp ”en grön och harmonisk oas för hela livet” (jag skojar inte, det står verkligen så på första träffen!), men enligt vår trio tjejer, förlåt gudar, är Tierp snarare platsen man bor på om föräldrarna vill förstöra ens liv.
Det är med andra ord ingen idyll vi får ta del av när vi får följa gänget, utan det är jobbiga ämnen som tas upp som misshandel, tafsande lärare, en oförstående vuxenvärld det inte är någon idé att vända sig till, killar som sviker och en vardag där man kallas hora på daglig basis.
Jag älskar språket i boken som verkligen andas tonåring, men utan att det känns för krystat och ansträngt. Det känns på riktigt och det är skrivet så underfundigt och humoristiskt att denna roman med nästan enbart jobbiga ämnen ändå går att läsa utan att det känns allt för tungt eller jobbigt.
Som exemplet början i boken där vår berätterska Janne, eller egentligen Jane, berättar om hur Lillys misshandlande kille Daniel Abdollah (som bytt namn från Mohammad för att få fler kunder i sitt företag) viker pizzakartonger och efter att hon fått en pizza i en kartong han vikt kräks upp måltiden. Det låter inget kul då jag suger på att återberätta, men det ÄR kul och det är också kul att hon senare återanknyter till detta när hon för att smöra för Daniel nämner att hon fått pizza i kartonger han vikt (fast hon utelämnar spy-incidenten..). Eller när de bestämmer sig för att vägra bli kallade tjejer, och byter ut detta till just gudar (som en kombination av guzz och brudar). För att inte tala om deras manifest där det slås fast att: du ska inte leka med några jävla barbies, du ska inte lyssna på Håkan Hellström och du ska inte ta tillbaka ordet tjej. Eller när Jannes pappa när hon bär en minimal klänning frågar var resten är och hon kaxigt svarar - ”I ditt huvud”.
Dock kan jag inte påstå att igenkänningsfaktorn är sådär jättehög. Som sextonåring hade jag inte sex, än mindre våldssex, jag raggade inte upp alkisar och hade sex in public och jag hade inga feministiska aktioner. Jag kan ändå i vissa bitar nicka igenkännande för hade bussarna bara gått lite tätare där jag växte upp hade jag lätt kunnat åka världen runt (åka med bussen till ändhållplatsen) som förfest. Är det någon annan bok jag tänker på när jag läser ”Gudarna”, som känns väldigt originell, väldigt nu och väldigt träffsäker så är det faktiskt ”Foxfire”, Oates roman från 1993. Också den handlar om ett tjejgäng som gör uppror mot manligheten och även den kändes väldigt äkta. Nu var det längesedan jag läste Foxfire, säkert tio år sedan så jag kan inte säga säkert men jag har en känsla av att ”Gudarna” till och med känns ännu mer äkta än den förra och då den är en av mina favoritböcker är det alltså ett extremt gott betyg till våra gudar.
//Sofia
Det är med andra ord ingen idyll vi får ta del av när vi får följa gänget, utan det är jobbiga ämnen som tas upp som misshandel, tafsande lärare, en oförstående vuxenvärld det inte är någon idé att vända sig till, killar som sviker och en vardag där man kallas hora på daglig basis.
Jag älskar språket i boken som verkligen andas tonåring, men utan att det känns för krystat och ansträngt. Det känns på riktigt och det är skrivet så underfundigt och humoristiskt att denna roman med nästan enbart jobbiga ämnen ändå går att läsa utan att det känns allt för tungt eller jobbigt.
Som exemplet början i boken där vår berätterska Janne, eller egentligen Jane, berättar om hur Lillys misshandlande kille Daniel Abdollah (som bytt namn från Mohammad för att få fler kunder i sitt företag) viker pizzakartonger och efter att hon fått en pizza i en kartong han vikt kräks upp måltiden. Det låter inget kul då jag suger på att återberätta, men det ÄR kul och det är också kul att hon senare återanknyter till detta när hon för att smöra för Daniel nämner att hon fått pizza i kartonger han vikt (fast hon utelämnar spy-incidenten..). Eller när de bestämmer sig för att vägra bli kallade tjejer, och byter ut detta till just gudar (som en kombination av guzz och brudar). För att inte tala om deras manifest där det slås fast att: du ska inte leka med några jävla barbies, du ska inte lyssna på Håkan Hellström och du ska inte ta tillbaka ordet tjej. Eller när Jannes pappa när hon bär en minimal klänning frågar var resten är och hon kaxigt svarar - ”I ditt huvud”.
Dock kan jag inte påstå att igenkänningsfaktorn är sådär jättehög. Som sextonåring hade jag inte sex, än mindre våldssex, jag raggade inte upp alkisar och hade sex in public och jag hade inga feministiska aktioner. Jag kan ändå i vissa bitar nicka igenkännande för hade bussarna bara gått lite tätare där jag växte upp hade jag lätt kunnat åka världen runt (åka med bussen till ändhållplatsen) som förfest. Är det någon annan bok jag tänker på när jag läser ”Gudarna”, som känns väldigt originell, väldigt nu och väldigt träffsäker så är det faktiskt ”Foxfire”, Oates roman från 1993. Också den handlar om ett tjejgäng som gör uppror mot manligheten och även den kändes väldigt äkta. Nu var det längesedan jag läste Foxfire, säkert tio år sedan så jag kan inte säga säkert men jag har en känsla av att ”Gudarna” till och med känns ännu mer äkta än den förra och då den är en av mina favoritböcker är det alltså ett extremt gott betyg till våra gudar.
//Sofia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)