Först och främst måste jag säga att "Den sommaren" av Veronique Olmi var en roman som redan innan läsningen fått stora förväntningar på sig, både genom att Stinas månadsböcker brukar vara bra och för att jag verkligen gillade hennes presentation av boken. Så här när hösten börjar närma sig var det dessutom välkommet med en bok om sommaren och jag hoppades på att detta kanske skulle visa sig vara en ny ”Bonjuor tristesse” eller kanske en ”De små hästarna vid Tarquinia”. Förutom att dessa båda romaner är några av mina favoriter så har det ju det gemensamt att de verkligen lyckas fånga den där rastlösa, slöa sommarkänslan, ja just känslan av ”Den sommaren” och en bok med det namnet har ju bara genom titeln en del att leva upp till.
Om den höll måttet då? Mja, bitvis kanske men jag tyckte den saknade det där lilla extra som gör en bra bok till en klassiker. Jag vet att jag har klagat i ganska många böcker på sistone om att karaktärerna känts platta och overkliga och på den punkten måste jag ändå ge en eloge till Olmi då samtliga hennes karaktär känns, kanske visserligen lite skissartade och klichéartade, men ändå som verkliga människor av kött och blod. Och jag gillar att hon gör sina karaktärer kött på benen inte bara genom att beskriva vad de gör utan snarare mer hur de tänker, som när Delphine beskrivs som om hon tvekar istället för att leva och har en ständig känsla av att ha försummat något.
Sommarkänslan tycker jag att boken i alla fall i sin bästa stunder fångar bra och det är inte utan att jag önskar att jag fått ta del av lata dagar i stugan, fått tävla om att se havet först och kanske dricka en ”Sex och the Beach” eller två. För övrigt tänkte jag mig under läsningen av boken att det sistnämnda borde vara en given ingrediens på en kommande bokmiddag! Dock känns det som att det blir en helt annan bokmiddag imorgon, men en som passar temat väldigt, väldigt bra!
Men för att återgå till romanen så får jag faktiskt vibbar av Doris Lessings ”Farmödrarna” när det beskrivs om hur man kommer till orten redan som barn på sommarlov, sedan som vuxen, förälder och till sist som mormor eller farmor ”för att sitta på en fällstol under ett parasoll med en vidbrättad solhatt på huvudet”. Nu är det ju givetvis inte dessa vidlyftiga farmödrar som Olmi tänker på i sin beskrivning, men det är just dem jag får upp i huvudet av hennes beskrivning. När Maries och Nicholas gamla mörkgröna Peugeot utan luftkonditionering beskrivs är det dock snarare vår gamla trotjänare och varma sommarutflykter i Östergötland som kommer upp på näthinnan.
Ska jag vara ytterligare lite kritisk mot denna, ändå ganska bra, roman så är det att jag tycker att slutet kommer lite väl abrupt och kanske känns aningen för tillrättalagt. Alla personer gör lite som vi förväntar oss och så kan jag känna att det sällan är här i livet. Det hade med andra ord varit mer äkta på något sätt om någon av personerna gjort något vi inte förväntat oss, överraskat oss och gjort en vändning man inte hade kunnat förutse. Dessutom föredrar jag nog ändå ett slut som inte berättar för mycket utan lämnas öppet och låter läsaren själv fundera på vad det egentligen var som hände eller kommer att hända. Här får jag veta nästan i detalj vad som händer och det känns lite oepiskt faktiskt.
// Sofia
fredag 30 september 2016
onsdag 28 september 2016
Flickan från ingenstans Justin Cronin
När jag valde månadsböcker för september ville jag ha med en riktigt, riktigt bra dystopi i temat och efter att ha läst dussintals positiva recensioner om just ”Flickan från ingenstans” valde jag till slut den trots att den skulle vara nästan 1000 sidor lång och dessutom del 1 en triologi. Till att börja med kändes den som ett riktigt bra val och jag fick, på ett positivt sätt, Stephen King-vibbar under första delen av romanen dvs de första 250 sidorna.
I stora drag kan man säga att det är en undergångsdystopi där ett virus släpps ut av misstag, ett virus skapat av militären som raskt utplånar större delen av befolkningen. Redan i början av boken får vi veta att en av huvudpersonerna, den lilla flickan Amy, kommer att leva upp till namnet ”Flickan från ingenstans” och att hon kommer att bli hundratals år gammal. Precis som King redogör Cronin noggrant för sina olika karaktärers bakgrund och jag blir verkligen fångad av det hela och tänker att den här tegelstenen kommer att bli riktigt underhållande att ta sig igenom.
Dock ska det visa sig att den efter de 250 första sidorna, i bokens andra del, betydligt tappar både tempot och de engagerande personbeskrivningarna. Nu får vi istället följa livet i en liten by efter katastrofen och jag tycker att karaktärerna är så platta, menlösa och föga engagerande att jag mest sitter och hoppas på att de ska dö allihopa. Sådan tur har jag nu inte utan jag blir tyvärr tvungen att följa dem i ytterligare ca 750 sidor. Gäääääääsp!
Som om det inte vore nog med att det blir rätt trist läsning så tycker jag tyvärr inte heller att världen riktigt lever upp till hur en bra dystopi-värld bör vara. I mina ögon är det helt enkelt inte trovärdigt och då faller liksom hela konceptet. Det är också bitvis fånigt och jag blir nästan lite irriterad på att ingen redaktör kunde fått författaren att kapa i alla fall något hundratal sidor. Det hade boken förmodligen tjänat på och då hade jag kanske till och med kunnat tänka mig att läsa fortsättningen. Som det är nu så känner jag att det räcker att ha fått följa Amy i 100 år – så jag tror jag skippar att följa henne i de återstående 900 (?) åren.
// Sofia
I stora drag kan man säga att det är en undergångsdystopi där ett virus släpps ut av misstag, ett virus skapat av militären som raskt utplånar större delen av befolkningen. Redan i början av boken får vi veta att en av huvudpersonerna, den lilla flickan Amy, kommer att leva upp till namnet ”Flickan från ingenstans” och att hon kommer att bli hundratals år gammal. Precis som King redogör Cronin noggrant för sina olika karaktärers bakgrund och jag blir verkligen fångad av det hela och tänker att den här tegelstenen kommer att bli riktigt underhållande att ta sig igenom.
Dock ska det visa sig att den efter de 250 första sidorna, i bokens andra del, betydligt tappar både tempot och de engagerande personbeskrivningarna. Nu får vi istället följa livet i en liten by efter katastrofen och jag tycker att karaktärerna är så platta, menlösa och föga engagerande att jag mest sitter och hoppas på att de ska dö allihopa. Sådan tur har jag nu inte utan jag blir tyvärr tvungen att följa dem i ytterligare ca 750 sidor. Gäääääääsp!
Som om det inte vore nog med att det blir rätt trist läsning så tycker jag tyvärr inte heller att världen riktigt lever upp till hur en bra dystopi-värld bör vara. I mina ögon är det helt enkelt inte trovärdigt och då faller liksom hela konceptet. Det är också bitvis fånigt och jag blir nästan lite irriterad på att ingen redaktör kunde fått författaren att kapa i alla fall något hundratal sidor. Det hade boken förmodligen tjänat på och då hade jag kanske till och med kunnat tänka mig att läsa fortsättningen. Som det är nu så känner jag att det räcker att ha fått följa Amy i 100 år – så jag tror jag skippar att följa henne i de återstående 900 (?) åren.
// Sofia
tisdag 27 september 2016
Unga flickor kommer att klä sig i vitt och gråta över hans lockar
Jag blev riktigt glad när jag såg vilket tema Alex hade valt för december förra året, för "Just kids" av Patti Smith var en bok jag velat läsa men som troligen fått vänta ett bra tag på det om det inte blivit en temabok. Jag måste säga att jag verkligen gillade hennes inledning som verkligen på ett både ödesmättat och vackert vis med bara några få rader fick fram vem denna Robert Mapplethorpe var. För det här är alltså ingen biografi över Smith, utan hennes berättelse om vännen, och älskaren, Mapplethorne. Vi får följa dem båda som unga kämpande konstnärer som drömmer om att kunna försörja sig på att sin konst.
Till att börja med är de älskare, men Mapplethorne och hon går skilda vägar när han till slut erkänner för sig själv att han är homosexuell. Men pojk- och flickvän eller inte så består deras relation och livet ut är de goda vänner ända tills han 1989 dör av aids. Hon konstaterat torrt att medan hans liv rinner ut så går hennes i motsatt håll då hon samtidigt med detta är gravid och väntar barn.
Språket boken igenom är enkelt men poetiskt, men det passar berättelsen och Patti Smith har ett sätt att verkligen låta läsaren ta del av hennes upplevelser och svepas med. För de som lyssnat mycket på henne och är mer fan än vad jag är har det säkert varit kul att få frossa i hennes kändistäta anekdoter, även om jag också tycker det är kul att ta del av hennes upplevelser och särskilt kul att få göra det under den tid då hon och Robert bor på det världskända Chelsea Hotel. Och jag tycker att hon berättar om deras liv och deras kända vänner på ett sätt som känns genuint och inte som ett sätt att föra fram kändisskvaller eller namedropa den och den.
Kort sagt så gillar jag det här och ser fram emot att läsa månadens andra temabok.
//Sofia
Till att börja med är de älskare, men Mapplethorne och hon går skilda vägar när han till slut erkänner för sig själv att han är homosexuell. Men pojk- och flickvän eller inte så består deras relation och livet ut är de goda vänner ända tills han 1989 dör av aids. Hon konstaterat torrt att medan hans liv rinner ut så går hennes i motsatt håll då hon samtidigt med detta är gravid och väntar barn.
Språket boken igenom är enkelt men poetiskt, men det passar berättelsen och Patti Smith har ett sätt att verkligen låta läsaren ta del av hennes upplevelser och svepas med. För de som lyssnat mycket på henne och är mer fan än vad jag är har det säkert varit kul att få frossa i hennes kändistäta anekdoter, även om jag också tycker det är kul att ta del av hennes upplevelser och särskilt kul att få göra det under den tid då hon och Robert bor på det världskända Chelsea Hotel. Och jag tycker att hon berättar om deras liv och deras kända vänner på ett sätt som känns genuint och inte som ett sätt att föra fram kändisskvaller eller namedropa den och den.
Kort sagt så gillar jag det här och ser fram emot att läsa månadens andra temabok.
//Sofia
onsdag 21 september 2016
Den sommaren
I Den sommaren av Véronique Olmi får vi följa några gamla vänner som sedvanligt träffas för att spendera ett par dagar vid havet i Normandie. Det är den förmögne Denis och hans vackra fru Delphine som gör denna årliga tradition möjlig. Där finns även deras barn Alex och Jeanne med respektive kompisar, Enzo och Rose, Nicolas och Marie vars finansiella situation är värre än någonsin men som i alla fall fortfarande älskar varandra och Lola som alltid tilldelas ”de långa siestornas rum”, varje år med en ny man vid sin sida. Och så är det den mystiske Dimitri som ingen får grepp om men vars blotta närvaro för hemligheter och gamla oförätter i dagen.
Umgänget följer ett väl utarbetat mönster där alla har sina givna roller. Man småtjafsar närmast rituellt om receptet till nationaldagsdrinken (Sex on the beach – med eller utan ananasjuice), småpikar den senaste av Lolas många älskare och sitter under tallen i trädgården och dricker vin under högljutt samkvän. Det kan verka som en idyllisk liten bubbla, en respit från vardagens åtaganden, men innan vistelsen är över för den här gången kommer inget att vara sig likt.
Trots att det är välskrivet dras jag inte riktigt in de här människornas värld. Jag saknar den där nerven som gör att man känner med karaktärerna och verkligen bryr sig om vad som sker, som exempelvis i De små hästarna i Tarquinia eller När natten faller. Som Sofia skriver i sin recension av sistnämnda så blir man som läsare lika uppslukad av händelserna som romankaraktären själv. Här känner jag mig mer som en betraktare eller en inte helt välkommen gäst. Därför blir det heller aldrig riktigt angeläget.
Dessutom tycker jag att Olmi bjuder läsaren på för mycket. Jag känner mig lite skriven på näsan och det gillar jag inte. Jag föredrar när läsaren lämnas lite mer spelrum. Karaktärerna jag blir mest nyfiken på är de man inte får veta så mycket om, som Rose och Dimitri, som visserligen finns där men ändå mest i periferin. Dessutom känns slutet för tillrättalagt. Av slutscenerna tycker jag bäst om Dimitris samt Lolas och Samuels. Deras slut känns inte lika slutgiltiga som de andras. För dem kan ännu allt hända.
Med detta sagt så var det ändå en trevligt läsupplevelse som bitvis glimrade till, för vissa formuleringar och stycken är väldigt fina. Jag hade bara förväntat mig mer, så jag kan inte undgå att känna mig lite besviken när det inte höll hela vägen.
Stina
söndag 18 september 2016
Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen
Jag har ju haft en förkärlek för Alex tidigare val av diktsamlingar och lyrik, så när detta var ett av tema i somras förväntade jag mig ännu ett tema att förtrollas av, men icke!
Jag vet att diktsamlingen har setts som lite av ett feministiskt manifest och att samlingen när den utkom var banbrytande genom att den skildrade vardagen med att leva tillsammans med en alkoholist, men jag blir faktiskt mest irriterad av läsningen. För jag ser verkligen inget feministiskt alls i att stanna kvar tillsammans med en alkoholist och låta sig själv och barnen hunsas av honom. Ok om du själv kanske känner att det är något du orkar leva med, men jag tycker att det är så fel och ryggradslöst både av den alkoholiserade mannen själv och av Märta Tikkanen att låta de gemensamma barnen genomleva detta. Och visst, som hon skriver i samlingen, så älskar ju barnen sin far – men barn älskar ju villkorslöst och bara för att de älskar någon som inte alls förtjänar det så är det knappast något skäl för att stanna kvar!
Som en skildring av vardagen tillsammans med en alkoholist är den visserligen både bitvis vackert och poetiskt skildrat, men jag tycker mest av allt att det är tragiskt och jag blir verkligen inte sugen på att läsa något mer av Tikkanen.
//Sofia
Jag vet att diktsamlingen har setts som lite av ett feministiskt manifest och att samlingen när den utkom var banbrytande genom att den skildrade vardagen med att leva tillsammans med en alkoholist, men jag blir faktiskt mest irriterad av läsningen. För jag ser verkligen inget feministiskt alls i att stanna kvar tillsammans med en alkoholist och låta sig själv och barnen hunsas av honom. Ok om du själv kanske känner att det är något du orkar leva med, men jag tycker att det är så fel och ryggradslöst både av den alkoholiserade mannen själv och av Märta Tikkanen att låta de gemensamma barnen genomleva detta. Och visst, som hon skriver i samlingen, så älskar ju barnen sin far – men barn älskar ju villkorslöst och bara för att de älskar någon som inte alls förtjänar det så är det knappast något skäl för att stanna kvar!
Som en skildring av vardagen tillsammans med en alkoholist är den visserligen både bitvis vackert och poetiskt skildrat, men jag tycker mest av allt att det är tragiskt och jag blir verkligen inte sugen på att läsa något mer av Tikkanen.
//Sofia
Döden på en blek häst
Döden på en blek häst av Amanda Hellberg är den andra fristående
delen i serien om Maja Grå. Maja har precis blivit antagen till
konstakademin i Oxford när hon får reda på att hennes mamma hittats
brutalt mördad i kuststaden Brighton. De har inte setts sedan Maja var
barn och modern valde att försvinna och lämna man och dotter bakom sig.
Mammans frånvaro har präglat Majas liv och hon har aldrig slutat leta
efter henne. Hennes undermedvetna sökande är så djupt rotat att hon
fortarande ser moderns ansikte i passerande främlingars. Inte ens i sin
ensamhet kan hon sluta söka. Hon letar spår efter henne i nackens kurva,
i sina händer, i sin egen blick i badrumsspegeln.
Men det är först nu när det redan är för sent som modern ger sig till känna igen. För Maja har förmågan att se och känna det som ligger dolt för de flesta andra och nu lämnas hon ingen ro av sin mor som varnar att fienden kan finnas närmare än hon tror.
Det är en trevlig mix av deckare och spökhistoria där de lite rustika och ålderdomliga miljöerna i Oxford bildar den perfekta bakgrunden. I sina bästa stunder är det kusligt, stämningsfullt och nervpirrande. Får nästan lite Shining-vibbar. Det håller sig på rätt nivå också och blir aldrig fånigt. Det enda jag har reservation emot är upplösningen som känns något forcerad, men allt som allt var det en mycket trevlig läsupplevelse.
Stina
Men det är först nu när det redan är för sent som modern ger sig till känna igen. För Maja har förmågan att se och känna det som ligger dolt för de flesta andra och nu lämnas hon ingen ro av sin mor som varnar att fienden kan finnas närmare än hon tror.
Det är en trevlig mix av deckare och spökhistoria där de lite rustika och ålderdomliga miljöerna i Oxford bildar den perfekta bakgrunden. I sina bästa stunder är det kusligt, stämningsfullt och nervpirrande. Får nästan lite Shining-vibbar. Det håller sig på rätt nivå också och blir aldrig fånigt. Det enda jag har reservation emot är upplösningen som känns något forcerad, men allt som allt var det en mycket trevlig läsupplevelse.
Stina
onsdag 14 september 2016
Allt är förbi!
En epok är över. En epok som började en solig dag på Volontärgatan. 295 veckor och 627 sidor senare sitter jag här i min trerummare och känner smaken av frihet. Den smakar coca cola. Ja, ska man vara petig så var allt förbi redan den 22 juni i år, för det var då den blev utläst, men frihetskänslan har inte lämnat mig än.
Sex svåra år är förbi... Öppna skumpan! It´s time to celebrate!
Vecka 295: The very last one!
Det bästa
Det bästa är obviously att min kamp äntligen är över.
Det värsta
Det värsta får tala för sig självt.
2006 Vecka 13 Torsdag (s. 623-624)
Doniphan och Dorothy vill skriva Synthia en lycklig fortsättning:
SPEL & LEK
Kärleksak,
nerdekad:
Playgirl,
blek, spak.
Enter vek
Gameboy:
en tvekan
att bevaka.
Enkel sak.
Lek, sakta.
Kel, smek,
kärleksakt.
”Orden svek, bevaka och krav skulle också passa in”, tillägger Dorothy. ”Inte semantiskt”, säger Doniphan.
Är nu på sidan 628, dvs 0 sidor kvar.
Over and out!
Stina
söndag 11 september 2016
Sol genom aprilskyar
I Hjalmar Söderbergs Aprilviolerna får vi ta del av en kärlekshistoria som börjar, eller kanske den slutar, med en bukett violer och två biljetter till teatern. Barndomsvännerna Stefan och Lena råkas på en soaré. Lilla Lena, Lena, Lena, Lena Hillerström som han kurtiserar henne, kvinnan i hans liv. Visserligen är titeln numera Professorskan Grendel för hon är gift sedan flera år tillbaka, med trollet Grendel. Det hindrar dem förstås inte från att stämma möte i hemlighet. Platsen för träffen är vid de egyptiska samlingarna på Nationalmuseum, några små halvmörka rum djupt nere i källarvåningen, den perfekta platsen för hemliga kärleksmöten.
Det är Hjalmar Söderberg så förstås är det tekniskt fulländat och samtidigt vackert så det förslår. Vissa av formuleringarna vill jag bara spara någonstans och plocka fram vid behov. När jag behöver se solsken och månsken och stjärnljus på en och samma gång och när jag vill se sol genom aprilskyar då plockar jag fram den här lilla pärlan till novell igen.
Stina
Mosbys mossiga memoarer
Mosbys memoarer av Saul Bellow lämnade inget djupare intryck. Såhär en tre månader senare har jag svårt att alls erinra mig vad den handlade om. Titelnovellen minns jag inte alls. Det jag minns är att jag fann samtliga noveller i samlingen trista och rätt poänglösa. De lyfte aldrig. Det är vardagliga historier där inte särskilt mycket händer, men det behöver ju för den delen inte betyda att de är tråkiga, se bara på Alice Munro bara som med lätthet får den gråaste vardag att kännas speciell.
Bellow däremot väckte snarast ett svalt ointresse blandat med lätt irritation då jag störde mig på flertalet av karaktärerna. Jag har svårt att engagera mig i en historia när jag inte tycker om karaktärerna som befolkar den. När historierna i sig dessutom var så pass oengagerande blev det sammantaget något av ett sömnpiller.
Det fanns en höjdpunkt i läsningen, och det var anonym läsares klotter i marginalen. Rätt illa om man betänker att klottret inte var spektakulärt på något vis. Dock roligare än det jämntrista verket i övrigt.
 |
| Inte jättekul, men ändå en höjdpunkt... |
Det här var helt enkelt ingenting för mig.
Stina
Bokduell 14: Sigrid Undset vs Knut Hamsun
Detta är den allra sista bokduellen som jag kommer att recensera, den fjortonde i ordningen! Det känns lite sorgligt att mitt långa Nobelpristagar-tema är över, men samtidigt lite skönt att kunna hitta på andra teman nu framöver. Om inte annat kan man ju alltid hoppas på att kommande nobelpristagare i litteratur kommer att bli kvinnliga, och särskilt håller jag tummarna för Atwood. Hon om någon skulle verkligen förtjäna ett nobelpris.
Men för att återgå till denna bokduell så är det norskt tema, med Norges nationalskald Knut Hamsun som möter Sigrid Undset som ju mest är känd för sina historiska romaner. Som vanligt tror jag att vi börjar med den kvinnliga författarens roman som denna gång är den första delen i triologin om Kristin Lavransdotter, nämligen "Brudkronan". Jag hade faktiskt inga större förhoppningar på romanen utan förväntade mig en ganska tråkig och föråldrad historisk roman. Därför tog det hela tre omlån innan jag ens öppnade boken. Men vid tredje omlånet tog jag mig äntligen i kragen och började läsa denna klassiker.
De första säg 20-30 sidorna segade jag mig igenom romanen och undrade hur jag egentligen skulle orka att ta mig igenom den visserligen inte särskilt tjocka boken – men sen, sen blev jag helt fast! Efter det tog jag mig igenom den på 3 (sena) kvällar. Och med tanke på sjukdoms- och sömnläget här hemma på sista tiden så är det ett extremt gott betyg.
I några av de senaste böckerna jag har läst, i synnerhet ”Stjärnklart”, men också den betydligt bättre ”Nattens cirkus” så har jag klagat på att jag tycker att personerna känns platta, färglösa och inte helt som verkliga människor. Detta kan jag verkligen inte klaga på när det gäller Kristin Lavransdotter, för utan att egentligen säga så mycket om de personer som befolkar romanen så lyckas Undset lekande lätt få samtliga karaktärer att kännas verkliga, komplexa och med både goda och onda sidor. Hon vet dessutom med sig att bygga upp spänningen och ibland är det svårt att låta bli att tjuvkika för att se hur det ska gå. Tänk att en roman skriven så tidigt som 1920 fortfarande kan hålla så bra fortfarande, och det trots sitt gammaldags språk.
Jag kanske skulle berätta lite kort om handlingen också; även om ni nog känner till handlingen i stora drag. Det är av precis som titeln säger Kristin Lavransdotter som är huvudperson. Vi får följa henne från 7-årsåldern och fram till giftasåldern. Denna del heter ju också just ”Brudkronan”. Precis som är brukligt är det hennes far som i samråd med den tilltänkta brudgummens föräldrar bestämmer hennes make när de båda bara är tonåringar. Hennes far har dock valt en bra make till henne och om det inte vore för att Kristin finner honom lite för rund och glad så skulle hon vara helt nöjd. Men hon finner sig ändå i situationen och har inget emot att gifta sig med sin tilltänkta make – i alla fall tills hon möter den stilige Erland....
Låt oss nu ta en närmare kik på Knut Hamsun och hans "Svält". Man kan väl säga som så att jag hade mina dubier till att välja författaren då han på ren svenska verkade vara en lipsill till skitstövel. Men, men nu kan han ju ändå kanske skriva bra romaner trots detta och inledningen gjorde att jag ändå trodde att jag faktiskt lyckats avsluta Nobelpristagar-eposet ganska starkt.
Så här inleder han nämligen sin roman:
”Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania, denna förunderliga stad, som ingen lämnat utan att ha fått märken av den”.
Erkänn att inledningen får dig sugen på att läsa fortsättningen? Jag blev i alla fall intresserad av att ta del av författarens vedermödor i den förunderliga staden och hoppades att de märken han fått skulle vara intressanta att ta del av. Efter detta blev romanen dock en orgie i hur synd det var om författaren och hur hungrig han var och hur lite all hans otur berodde på hans egna dumma handlingar. Kort sagt var resten av handlingen knappast så förunderlig som inledningen hade gjort lovande och jag blev mest irriterad och hoppades att han någon jävla gång faktiskt skulle dö av svält. Sådan tur hade jag dock inte :(. Istället fick jag ledas till döds medan han trakasserade kvinnor, tänkte diverse tråkiga tankar och vandrade omkring som ett miffo i staden. Och jag är ledsen men min recension förmår på inget sätt att redogöra för exakt hur tråkig och usel denna roman var så ni får tro mig på mitt ord när jag ger er rådet att inte läsa den.
Och efter att ha tagit del av dessa recensioner blir ni säkert inte särskilt förvånade att det blir Undset som kniper segern denna gång vilket gör att kvinnorna tar segern med hela 11-3! Det ska bli riktigt spännande att höra hur er poängställning blev när alla månadsböcker väl är utlästa!
// Sofia
Men för att återgå till denna bokduell så är det norskt tema, med Norges nationalskald Knut Hamsun som möter Sigrid Undset som ju mest är känd för sina historiska romaner. Som vanligt tror jag att vi börjar med den kvinnliga författarens roman som denna gång är den första delen i triologin om Kristin Lavransdotter, nämligen "Brudkronan". Jag hade faktiskt inga större förhoppningar på romanen utan förväntade mig en ganska tråkig och föråldrad historisk roman. Därför tog det hela tre omlån innan jag ens öppnade boken. Men vid tredje omlånet tog jag mig äntligen i kragen och började läsa denna klassiker.
De första säg 20-30 sidorna segade jag mig igenom romanen och undrade hur jag egentligen skulle orka att ta mig igenom den visserligen inte särskilt tjocka boken – men sen, sen blev jag helt fast! Efter det tog jag mig igenom den på 3 (sena) kvällar. Och med tanke på sjukdoms- och sömnläget här hemma på sista tiden så är det ett extremt gott betyg.
I några av de senaste böckerna jag har läst, i synnerhet ”Stjärnklart”, men också den betydligt bättre ”Nattens cirkus” så har jag klagat på att jag tycker att personerna känns platta, färglösa och inte helt som verkliga människor. Detta kan jag verkligen inte klaga på när det gäller Kristin Lavransdotter, för utan att egentligen säga så mycket om de personer som befolkar romanen så lyckas Undset lekande lätt få samtliga karaktärer att kännas verkliga, komplexa och med både goda och onda sidor. Hon vet dessutom med sig att bygga upp spänningen och ibland är det svårt att låta bli att tjuvkika för att se hur det ska gå. Tänk att en roman skriven så tidigt som 1920 fortfarande kan hålla så bra fortfarande, och det trots sitt gammaldags språk.
Jag kanske skulle berätta lite kort om handlingen också; även om ni nog känner till handlingen i stora drag. Det är av precis som titeln säger Kristin Lavransdotter som är huvudperson. Vi får följa henne från 7-årsåldern och fram till giftasåldern. Denna del heter ju också just ”Brudkronan”. Precis som är brukligt är det hennes far som i samråd med den tilltänkta brudgummens föräldrar bestämmer hennes make när de båda bara är tonåringar. Hennes far har dock valt en bra make till henne och om det inte vore för att Kristin finner honom lite för rund och glad så skulle hon vara helt nöjd. Men hon finner sig ändå i situationen och har inget emot att gifta sig med sin tilltänkta make – i alla fall tills hon möter den stilige Erland....
Låt oss nu ta en närmare kik på Knut Hamsun och hans "Svält". Man kan väl säga som så att jag hade mina dubier till att välja författaren då han på ren svenska verkade vara en lipsill till skitstövel. Men, men nu kan han ju ändå kanske skriva bra romaner trots detta och inledningen gjorde att jag ändå trodde att jag faktiskt lyckats avsluta Nobelpristagar-eposet ganska starkt.
Så här inleder han nämligen sin roman:
”Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania, denna förunderliga stad, som ingen lämnat utan att ha fått märken av den”.
Erkänn att inledningen får dig sugen på att läsa fortsättningen? Jag blev i alla fall intresserad av att ta del av författarens vedermödor i den förunderliga staden och hoppades att de märken han fått skulle vara intressanta att ta del av. Efter detta blev romanen dock en orgie i hur synd det var om författaren och hur hungrig han var och hur lite all hans otur berodde på hans egna dumma handlingar. Kort sagt var resten av handlingen knappast så förunderlig som inledningen hade gjort lovande och jag blev mest irriterad och hoppades att han någon jävla gång faktiskt skulle dö av svält. Sådan tur hade jag dock inte :(. Istället fick jag ledas till döds medan han trakasserade kvinnor, tänkte diverse tråkiga tankar och vandrade omkring som ett miffo i staden. Och jag är ledsen men min recension förmår på inget sätt att redogöra för exakt hur tråkig och usel denna roman var så ni får tro mig på mitt ord när jag ger er rådet att inte läsa den.
Och efter att ha tagit del av dessa recensioner blir ni säkert inte särskilt förvånade att det blir Undset som kniper segern denna gång vilket gör att kvinnorna tar segern med hela 11-3! Det ska bli riktigt spännande att höra hur er poängställning blev när alla månadsböcker väl är utlästa!
// Sofia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)