Män som hatar kvinnor

Äntligen har jag tagit mig tid att recensera böckerna i Alex tema från i mars i år, nämligen hennes hat tema - och inte vilket hat som helst utan just mäns hat mot kvinnor. Det är riktigt skrämmande läsning om hur sjuka attityderna är i samhället och hur läskigt det är när hat och våld genomsyrar vardagen utan att man egentligen tänker på det.

Månadens bok var  "Hatet - en bok om Antifeminism" av Maria Sveland.  Hatet som boken handlar om är just det hat som riktas mot kvinnor i allmänhet och feminister i synnerhet. Ett hat som främst verkar komma från vita, kränkta män.

Mycket handlar det om just näthat och Sveland inleder boken med ett hotfullt brev hon fick från en (vit(?), kränkt (!!!)) man – det brev som fick henne att påbörja arbetet med boken. Kontentan i det hatfulla brevet (där avsändaren signerar med ”Breiviks fanclub”) är att Sveland ska lämna offentligheten, ja hon ska hålla käften helt enkelt eller också kommer den rubbade människan att skära halsen av henne.

Jag skriver den rubbade personen, och det är ju det man vill tro – att ingen normalt funtad man skulle göra så här. Men det Sveland med sin bok vill visa är just att dessa män som uppenbarligen hatar kvinnor varken är särskilt rubbade eller särskilt få. Precis som månadens övriga böcker är det en bok som får en att reflektera över skrämmande frågor man annars inte tänker på eftersom det är så vanligt förekommande i vardagen. Det är en bok som vita, kränkta män borde läsa, men inte kommer att göra.

”Flickan och skulden” av Katarina Wennstam i sin tur är en fackbok om hur fruktansvärt våldtagna kvinnor behandlas i rätten, där det är de och inte förövarna som för försvara sig och svara på frågor om hur de var klädda, hur mycket de druckit och hur många män de legat med. Det är så jävla sjukt att jag kokar inombords medan jag tar mig igenom boken. 

Den är uppbyggd genom att vi får ta del av olika rättsfall, där den allmänna meningen bland omgivningen är att tjejerna, oftast väldigt unga, får skylla sig själva, speciellt om de varit fulla eller om tjejen haft mage att ha på sig en kort kjol. Och här pratar vi fall där däckade tjejer solklart blivit våldtagna och förnedrade, men där killarna går fria och tjejerna får ta hela smällen.

Vi får även ta del av rättsfall där det tydligen varit väldigt viktigt att påpeka vad tjejen i fråga haft på sig och där det i rättegångsprotokollet noggrant står angivet ”Hon hade en kort svart klänning, en orange genomskinlig topp, skor samt behå och trosor på sig”.

Jag är mållös och vet egentligen inte vad man kan säga om detta. Det är helt sjukt och helt fel och om Sveriges befolkning tror att vi är jämställda är de dumma i huvudet. Men tack i alla fall Alex för att du fått oss att läsa detta och tack för att du fått mig att inse att jag behöver rösta på Fi i nästa val.

”Våldtäkt och romantik” av Katrine Kielos är den sista boken i hat temat och liksom de två förra böckerna är det här skrämmande läsning om vad som sker i Sverige idag.

En av anledningen till att Katrine Kielos valde att skriva en bok om just våldtäkt var den rädsla som kvinnor känner i samhället idag, och ett belysande exempel på detta är vad de gör dagligen för att undvika våldtäkt. Kielos delade helt enkelt in en tavla i två delar och på ena sidan fick tjejerna skriva ned vad de gjorde för att undvika detta och tavlan innehöll allt från att bära vapen till att alltid ha gympaskor i ryggsäcken medan killarnas del alltid var helt tom. Ett tankeväckande exempel, för varför är det kvinnorna som ska göra dessa ansträngningar när det är männen som våldtar?

Tesen i boken är att våldtäkt egentligen inte är en våldshandling utan en sexuell handling och det återkommande mantrat är att våldtäkter är något vi måste prata mer om.

Hon redogör för olika teorier och hur sjuka åsikterna är i samhället när den rådande inställningen är att en tjej som flörtar och klär sig utmanande får skylla sig själv.

Tankeväckande, men inte lika drabbande som de båda förra.

// Sofia

Kvicksand av Anne Swärd

Kvicksand är något så ovanligt som en svensk dystopi, skriven av Anne Swärd vars prosa jag tidigare låtit mig förtrollas av. Det är dock inte i Sverige som dystopin utspelar sig utan i 2035 års Köpenhamn, som är smutsigt och nedgånget. Liksom i Lessings ”En överlevandes minnen” drar det även här omkring ungdomsgäng som inte kan kontrolleras av de vuxna – men i denna dystopi har de inte lika framträdande roll som i den förra. Liksom i så många dystopier är människorna vi får möta i den här människor som på olika sätt står utanför samhället.

Romanen består av 3 olika delar och i den första får vi möta Adam som försörjer sig genom att köra svarttaxi på nätterna. Det är Kresten som äger taxin, men även Adams bostad – och han är inte sen att utnyttja dessa två faktum och poängtera det för att få Adam att göra som han vill. Liksom nästa person, en flicka som gömmer sig i statsarkivets källare, har han en koppling till den mystiska René. Ytterligare en kvinna bor på ett hotell i staden – en kvinna som återvänt för att söka efter människor hon en gång kände.

Det jag gillar med berättelserna är att Anne Swärd, precis som i sina tidigare verk, i början bara låter oss ana vad som hänt personerna och att hela händelseförloppet utan brådska rullas fram utan att det blir för tillrättalagt. Och trots bokens dystra handling blir det nästan poetiskt beskrivet genom hennes återhållsamma prosa. Det är dessutom kul att en tidigare karaktär dyker upp i romanen.

// Sofia

Upp till kamp!

Klockan är snart sex på morgonen och jag borde sova, eller åtminstone skriva klart mitt allt för långa inlägg om min onödigt komplicerade beslutsprocess när jag gjorde min adventskalender. Istället finner jag mig surfandes bokbloggar och påminns om en bok jag läste för några år sedan när jag bodde på campus. Boken, Att läsa Lolita i Teheran författades av AZar Nafisi, en litteraturprofessor som, när det blev förbjudet att läsa västerländsk litteratur startade en bokcirkel i sitt eget hem. Men innan dess, medan hon fortfarande undervisar på universitetet får hon idén att ställa en bok inför rätta. Boken som hon väljer är The Great Gatsby och syftet med rättegången är att eleverna ska resonera och vara delaktiga. Boken får en åklagare och en försvarsadvokat och rättegången spårar ur. För mycket fokus hamnar på västerländsk kultur och författaren själv, inte lika om verkat, vilket var meningen.
Hur som helst väcktes tanken inom mig och jag har sedan dess funderat på hur experimentet skulle se ut i liten skala.Tanken på att, som åklagare, ställa en bok, eller dess karaktärer inför rätta. Eller att som försvarare försvara detsamma. Vilka åtalspunkter skulle finnas och skulle jag, som inbiten Gatsbyhatare subjektivt kunna försvara Nick Carraway?
Jag antar att själva utformningen av varje rättegång skulle se olika ut beroende på vilken bok eller karaktär som skulle få sig en omgång, samt att konceptet från början är väldigt vagt.
Men vad tror ni?
Vilken bok eller karaktär skulle ni ställa inför rätta och vilka skull åtalspunkterna bli?
Eller skulle ni försvara en bok eller karaktär och i så fall från vad? Kanske Häxan i Snövit eller varför inte Daisy från The Great Gatsby?

Jag laddar upp en bild på inspirationen till inlägget samt bifogar en förvarning om att både boken och rättegångsidén mer och mer känns som ett månadstema.

Det allra heligaste av William Faulkner

Roman från 1931 som säkert var banbrytande och tabu på sin tid, men som inte åldrats helt med värdigheten i behåll. Den känns föråldrad och nästan sensationslysten. Även lite lätt buskis bitvis vilket sannerligen inte förhöjder det hela. Jag anar en lätt snedvriden kvinnosyn som säkert inte var generell för Faulkner utan omfattades av de flesta män i samhället under denna tid.

Kort sagt: Jag är besviken då jag förväntat mig så mycket mer av en författare så hyllad som Faulkner, och även om historien hade berättats på ett mer intresseväckande sätt hade jag haft mycket svårt att bortse från de många fördomar som framskymtar titt som tätt i boken, främst vad gäller kvinnor men även färgade.

Handlingen då?

En 18-årig flicka blir bortförd av några män som gör sitt bästa för att bryta ned henne, fysiskt såväl som psykiskt. Under hennes fångenskap blir en man mördad, och vi får följa en advokat som kämpar för att förhindra att en oskyldig man döms för dådet.

// Sofia

Sorgesång av Siri Hustvedt

Sorgesång är ännu en roman av Siri Hustvedt. Lite kul är att Leo Hertzberg, huvudpersonen i ”Vad jag älskade", gör ett gästspel även i denna roman. Om temat i den förra var olika typer av kärlek kan man säga att temat i detta mer fokuserar på hemligheter och saknad av olika slag, även om även detta är en skildring av olika typer av kärlek.

Huvudperson är den norskättade psykoanalytikern Erik Davidsen och romanen tar sin början när hans far dör och Erik hittar ett kryptiskt brev till fadern från en okänd kvinna. Det mystiska brevet får Erik att börja gå igenom resten av faderns efterlämnade papper för att bättre kunna förstå honom. Dessa brev och anteckningar man får ta del av i boken är faktiskt autentiska brev från Hustvedts släkthistoria.

Samtidigt med detta flyttar en mor och dotter in i samma hus som huvudpersonen. Han förälskar sig i henne, men börjar snart märka att något inte står rätt till i deras liv. Han hittar foton tagna av mor och dotter och det verkar som att någon förföljer dem. Som om inte detta vore nog får hans syster Inga, nybliven änka efter en berömd författare, reda på hemligheter om maken som en påflugen journalist hotar att publicera.

Det är många parallella historier i boken och även många biroller, vilket gör det lite svårt att återberätta, men liksom hennes  andra romaner är den klart läsvärd även om den inte är riktigt lika bra som ”Vad jag älskade”.

// Sofia