På mitt nattduksbord

Trevligt initiativ Alex, fast jag är inte helt säker på att jag vill veta vad böckerna på mitt nattduksbord säger om mitt (kaotiska? förvirrade? ostabila?) inre. Till att börja med kan man bara konstatera att mitt nattduksbord på intet sätt är lika organiserat och välordnat som Alex. Storleksordning? Glöm det. Här ligger böckerna i en salig röra. Vissa är påbörjade (vid vitt skilda tidpunkter), vissa väntar på det rätta tillfället för påbörjad läsning och andra är utlästa och väntar på att recenseras.

Det finns dock vissa likheter. Maria Svealands Hatet har en plats på båda våra nattduksbord. Kanske inte så konstigt då det var mars månadsbok 2013. Vi blandar båda högt och lågt. Alex läser Karin Boye, böcker om feminism och blandar upp det med Wahlströms ungdomsserie Animorphs (hahaha). Själv läser jag Lessing, Egan och Bulgakov men också Francine Pascals Sweet life (där vi får möta de lite äldre upplagorna av vår barndoms tvillingfavoriter) och Grease fotonovell (som innehåller mer än 350 färgbilder ur succéfilmen).

Då det är svårt att avgöra från bilderna vilka titlarna är kommer här en liten lista, för er skull organiserad under kategorierna Olästa, Lästa och Påbörjade.

Olästa
Grease fotonovell.
Hatet av Maria Sveland.
En överlevandes minnen av Doris Lessing.
Emerald City and other stories av Jennifer Egan.

Lästa
Torka aldrig tårar utan handskar. 1. Kärleken av Jonas Gardell.

Påbörjade
Alltings början av Karolina Ramqvist.
Filosofin i sängkammaren av Markis De Sade.
Sweet life av Francine Pascal.
Bronsåldersmordet av Jonathan Lindström.
Vid Grand Central Station där jag satt och grät av Elisabeth Smart.
Resehandbok för singlar av Liz Tuccillo.
Poetens liv av Ellen Mattson.
Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov.
Allt av Martina Lowden.

Så, vad ska man då dra för slutsats av allt det här? Jag tar mig friheten att psykoanalysera mig själv utifrån mitt sängbord och vad som där finns att beskåda.

Utifrån detta skulle jag säga att personen ifråga (det vill säga jag själv) är en ostrukturerad, förvirrad (identitetskris?) kanske feministiskt lagd (Hatet talar för, Resehandbok för singlar talar emot) singelkvinna i 30-årsåldern med vissa perversa drag (tack för den de Sade) och intresse för arkeologi, litteratur och kultur i alla dess former. Har ni en annan tolkning att bjuda på?

Stina

Vad har du på sängbordet?

I ett försök att bli mer aktiv har jag laddat ner blogger till mobilen.
Det lät som en bra idé, men vi får se hur mycket aktivare jag faktiskt blir

Hur som helst tänkte jag börja på en ny serie inlägg, en serie som är tänkt att organisera mitt läsande, en bokhög i taget. En ny bok får påbörjas när den förra är utläst och boktrianglad osv tills högen är slut och en ny hög får ta dess plats. Visst låter det som en utopi?
Sen kan en ju också fundera på vad min bokhög säger om mig. Både sett till titlarna & att böckerna/tidningarna är ordnade efter storlek.
Vilka böcker har ni på sängbordet? Vad säger de om er?

Under en mycket kort tidsrymd kände hon en föraning om att hon en dag skulle vara utled på den här historien och likgiltig inför resultatet

Egenmäktigt förfarande: En roman om kärlek är en studie av kärleken och dess mekanismer, och det är ingen smickrande bild av kärleken som ges. Men sedan när är kärleken vacker när den detaljstuderas på nära håll?

Det är lite för hög igenkänningsfaktor för att det ska kännas helt bekvämt, i varje fall till en början. För har vi inte alla varit där? Varit den som vill mer. Som vill ha allt, men som får nöja sig med de smulor som ges. Och som gör det också, nöjer sig. Stolthet och vanligt sunt förnuft - allt får stryka på foten så länge det finns hopp om något mer, om en fortsättning på det som inte får vara slut.

En blick, ett ord, en gest. Allt analyseras i hopp om att något ska finnas där. Att det ska ha varit på riktigt. Det är den som vill minst som har makten som Ester konstaterar. Det som är livsavgörande för henne är ett tidsfördriv för Hugo.

Jag är inte förbehållslöst positiv till romanen, men jag älskar inledningen och vissa stycken bara för att de är så på pricken. Det är roligt och tragiskt på en och samma gång. Som i början när Ester försöker bete sig normalt för att inte avslöja sig, men kanske inte lyckas helt.

Efter ett tag tycker jag dock att historien tappar farten och det blir lite tjatigt. Han vill inte ha dig! vill man ropa till Ester som ytterligar en stämma i den ständigt närvarande vänninekören. Ge upp! Hitta nån annan! Men det är klart, Ester skulle inte ha lyssnat ens om hon kunnat höra mig genom boksidorna. Jag förstår henne, jag skulle inte ha lyssnat heller. Det är inte över förrän det är över. Tyvärr.

Här nedan kommer några av mina favoritstycken. Enjoy.

Det finns ett motstånd hos den som vill bort, en rädsla för det okända, för krånglet och för att ångra sig. Den som inte vill bli lämnad ska utnyttja det motståndet. Men då måste den lägga band på behovet av klarhet och uppriktighet. Saken måste förbli oformulerad. Den som inte vill bli lämnad ska överlåta på den som vill bort att uttala förändringen. Endast så går det att behålla en människa som inte vill vara hos en. Därav världens vidsträckta relationella tystnad.
                                                                ---
När hon vaknade den första morgonen fanns ingen sorg och ingen saknad, bara frihetskänslor. Sitt lyckorus kan ingen låtsas bort. Det sägs att brytningen alltid är tung. Men den som är förälskad i en annan är inte samtidigt olycklig, inte på riktigt. Man kan vara betryckt av skuld och trasslet som väntar, man kan lida med den andra. Men förälskelsen är total, även totalitär. Den omfattar allt man gör och tänker, därav dess skövlande kraft.
                                                                 ---
Hon om någon borde veta att den som lämnar har ingen smärta, den som lämnar behöver inte tala ty den har inget att tala om. Den som lämnar är klar.

Stina

Franny och Zooey

Franny och Zooey av J D Salinger var ett spontanlån på bibblan då den stod framme vid klassikerhyllan och såg lockande ut. Jag borde inte, då bokberget enligt ett gammalt djungelordspråk aldrig minskar. Men ni vet hur det är.

 Boken saknar baksidestext, och jag har ingen större koll på Salinger, så jag hade ingen aning om vad det var för slags bok jag fått med mig hem, men jag gillade titeln, Franny och Zooey. Jag såg två tonårsflickor framför mig, och hur vi får följa deras äventyr, ändlösa samtal och grubblerier. Detta var alltså vad jag förväntade mig men inte riktigt vad jag fick. Franny och Zooey visar sig vara bror och syster, två medlemmar av den brokiga familjen Glass. Glass är vad jag senare förstått en familj som vi får följa i flera andra av Salingers verk. Jag förstår varför, för den här familjen är på gott och ont ganska svår att värja sig emot. Särskilt gillar jag Mrs Glass som på ett tämligen oefterhärmligt sätt delar med sig av livsvisdom, goda råd och allmänna betraktelser till sina (stackars) barn. Styckena där hon och Zooey (brodern ifråga) munhuggs är helt enkelt briljanta och hör till mina favoritstycken i boken.

Boken består av två noveller som ursprungligen publicerades var och en för sig, 1955 respektive 1957. Salinger kallar blygsamt sitt verk en tämligen torftig lite bok i dedikationen till sin förläggare, men ni får mitt ord på att den här lilla pärlan på inget sätt bör beskrivas som torftig. Jag gillar hans pratiga ton, och hur han lyckas fånga alla vardagliga detaljer så på pricken. Det känns äkta.

Vi anar efter hand att något hänt Franny och det är kring detta som båda novellerna kretsar. Först hade jag väldigt svårt för Zooey. Jag uppfattade honom som dryg, egenkär och ja, som ganska irriterande helt enkelt. Det är inte så att den åsikten kom att revideras helt efter läsningens gång, för han är verkligen dryg, egenkär och irriterande, men han är mer än så. Det finns ett sympatiskt drag hos honom som gör att man förlåter honom övriga brister. Så har vi Franny, som till en början verkar vara en intressant bekantskap men som jag till slut bara vill be skärpa sig. Men lyckas man, som den övriga familjen Glass, ha överseende med Franny och hennes nycker så väntar mycket trevlig läsning.
Stina

Kvinnors väntan

 

 

Eller i varje fall en enskild kvinnas väntan. Ja, jag pratar om dig Sofia. Och den där Bergmantävlingen som inleddes strax innan 2012 blev 2013. Det vill säga för mer än ett år sedan. Big, big shame on me att det tagit så lång tid att utse en vinnare, men nu är det dags i varje fall.

Tävlingen gick ut på att hitta Bergmanrussinen i vår film noir-doftande kaka av tvivelaktig kvalitet. Exakt antal tävlande: en. Lite fail på det kan man tycka, men det uppvägdes något av att vår enda tävlande briljerade genom att lyckas urskilja varje Bergmanskt replikskifte med den äran. Well done, well done.

Med den tävlandes egna ord tog hon sig ambitiöst och med vinglaset i högsta hugg an utmaningen, och hittade radioteaterns 5 filmer och 7 replikskiften. Med viss stolthet meddelade vår vinnare att hon helt på egen hand lyckades hitta replikerna från Smultronstället och Det sjunde inseglet. För att hitta de andra krävdes lite mer tvivelaktiga metoder (Jag gissar att detta bestod av extensivt googlande. Har jag rätt?) men till sitt försvar framhäver hon att hon inte sett dem och därför inte heller kan förväntas känna igen några repliker. Som tur är säger hon att det känns ganska lätta att urskilja en Bergmansk replik. Särskilt när den är inklämd i vår dynga. Det där sista sa hon inte. Men hon tänkte. Därför blir hon utan pris. Haha, skojar bara. Förutom äran kan vår vinnare glädja sig åt ett hemligt bokpaket som delas ut vid nästa bokmiddag.

Facit kan ni se nedan, där de Bergmanska replikerna och filmen de kommer ifrån har fetmarkerats. Och betänkt att detta mästerverk tog typ en halvtimme att skriva samman. Vad ska jag säga, jag kände inspirationen. En smula genialitet på det så var det klart. Nu lämnar jag er med förväntningarna på topp. Läs och njut! Ni kan också lyssna på teatern i urpsrungsinlägget (jag kommer inte ihåg hur man länkar direkt).

Film noir a la Bergman - Medan staden sover

Manus: Stina (med bidrag av Ingmar Bergman), Regi: Stina och Karl
Röster: Marianne – Stina, Isak - Karl

Det började som en vanlig dag på kontoret. Samtal som skulle ringas, papper som skulle fyllas i och småtjuvar och fifflare som skulle sättas bakom lås och bom. Det var ett hårt liv. Ett hårt jobb. Men någon var tvungen att göra det. Denna någon var jag.

Jag hade arbetat 24 timmar i sträck med ett knivigt och brådskande fall. Hjärnan kändes lika tom som enlitersflaskan whiskey som stod på skrivbordet. Jag tog en cigarett för att få tankarna att klarna och såg röken ringla upp mot taket. Jag hade alla dessa ledtrådar men de verkade inte passa ihop. Jag kunde inte få någon ordning på dem. En pusselbit saknades.

Det var då HON kom in i bilden. Det knackade på dörren och så stod hon där. Mitt hjärta började bulta och jag förnam en vag obehagskänsla. Damer av den sorten betydde bara en sak – trubbel. Hon var vacker, men det var något annat också. Något jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Hon påminde mig om någon.

Isak: Tror du på Gud, frågade jag. För jag tror att en av hans änglar precis klev in genom dörren.

Hon tittade på mig och inte skymten av ett leende kom över hennes läppar.

(Sommarlek) Marianne: Jag tror inte gud finns. Och om han finns, så hatar jag honom. Du känner inte igen mig. Jag är inte förvånad.

Jag såg på henne igen, tog in varje detalj. Och nu såg jag. Det var Marianne. Vackra, stolta, hetlevrade Marianne. Den jag aldrig kunnat glömma. The one that got away. Hon såg annorlunda ut, det fanns en hårdhet som inte funnits där förut.

Isak: Visst känner jag igen dig. Jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen.

Marianne: Vad besviken du måste vara då att jag står här på ditt kontor igen efter så många år. Men tro inte att jag är här av egen fri vilja. Jag är här för att jag måste. Du är den enda som kan hjälpa mig. Det är du skyldig mig. Du kan inte säga nej.

Jag såg förakt i hennes blick. Och rädsla.

(Smultronstället) Isak: Vad har du emot mig egentligen?
Marianne: Ska jag svara dig uppriktigt?
Isak: Jag frågar ju.
Marianne: Du är en gammal egoist, farbror Isak. Du är fullständigt hänsynslös, du har aldrig lyssnat till någon annan än dig själv, men du maskerar det bra bakom din gammelmansfiness, din vänliga charm. Men du är en benhård egoist. Sen må du i tal och skrift utmålas som den store människovännen, men vi som har sett dig på nära håll, vi vet vem du är. Oss lurar du inte.

Jag kunde inte sluta att se på henne. Hennes känsloutbrott gav ansiktet en ny lyster och jag såg plötsligt flickan jag älskat en gång för en evighet sedan.

(Smultronstället) Isak: Jag vet varför du är arg och jag klandrar dig inte, men det är orimligt att leva i den här världen. Det är ännu orimligare att befolka den med nya stackare. Och allra orimligast är att tro att dom ska få det bättre än vi.
Marianne: Det där är svepskäl.
Isak: Kalla det vad du vill. Jag var själv ett föga välkommet barn i ett äktenskap som var en frisk avglans av helvetet. Det här livet äcklar mig till kräkningar och jag tänker inte ta på mig ett ansvar som tvingar mig att existera en dag längre än jag själv vill.

Marianne: Jag vill inte tala om det förflutna det är inte därför jag är här.

Isak: Okej, så varför ÄR du här?

Marianne: Någon är ute efter mig. En man med kontakter. Han kanske redan vet att jag är här. Vi kan kan sväva i livsfara.

Hon hulkade sig igenom resten av den otäcka historien. Jag hatar att se kvinnor gråta. Kontentan av historien var att Mr X, den största och farligaste maffiabossen norr om Borås, hade fått Marianne på kornet, och om han inte fick henne skulle ingen annan få henne heller. Mariannes fästman hade redan fått en ståplats i Bråviken som en första varning. Marianne visste ingen råd. Antingen fick hon ge sig till rötägget eller så skulle alla i hennes närhet, alla som hon älskade sväva i livsfara.

När jag lyssnat färdigt på hennes historia hällde jag upp ett stort glas whiskey åt oss var. Jag visste att det bara fanns en väg ut ur det här. En enda väg som kunde göra Marianne fri.

Isak: Drick. Du kommer inte att gilla det här.

Medan hon svepte den bärnstensgula vätkan i ett enda drag tog jag fram min Glock 54 ur byråladan. Jag laddade den och såg på Marianne.

Marianne: Den där kommer inte vara oss till någon hjälp. Om det var så enkelt skulle jag inte vara här.

(Fängelse) Isak: Jodå, visst kommer den att hjälpa oss. Vi ska ta livet av oss tillsammans, du och jag. Har du inte förstått det?
Marianne: Och om jag inte vill?
Isak: Visst vill du. Förr eller senare tar man livet av sig, bara man ger sig tid att tänka över saken det allra minsta. (Det sjunde inseglet) Är du beredd?
Marianne: Min kropp är beredd, inte jag själv. Nej nej jag kan inte. Jag måste få fundera först.

Isak: Då får du fundera fort.

Marianne: Jag kan inte bara avsluta allt. Inte nu när jag precis fått se dig igen. Kan du inte åtminstone berätta hur du haft det först, under alla dessa år.
(Saraband) Isak: Ja, för all del. Ibland när jag betraktar min självvalda isolering så tänker jag att jag lever i helvetet. Och att jag redan är död fast jag inte vet om det. Men, för all del, jag har det ganska komfortabelt. Jag har ingen anledning att klaga. Jag rannsakar mitt liv framlänges och baklänges, med facit.
Marianne: Det låter inte särskilt roligt.
Isak: Nej, kära Marianne, det är just så. Det är inte roligt men vem fan har sagt att det ska vara roligt i helvetet?

Marianne: Jag har inte heller haft det så roligt ska du veta. Om du visste vad jag har fått utstå. Mer än en människa skulle behöva under en livstid, och jag är inte ens 30.

(Det sjunde inseglet) Isak: Och trots det vill du inte dö.
Marianne: Jo, jag vill.
Isak: Vad väntar du på?
Marianne: Jag vill ha vetskap.
Isak: Du vill ha garantier.
Marianne: Kalla det vad du vill.

Isak: Jag kallar det payback bitch! Bam!!

 

Det var en vanlig dag på kontoret. Det var ett hårt liv. Ett hårt jobb. Men någon var tvungen att göra det. Denna någon var jag.

Stina

Bokmiddag: Girighet

70-tals glamour?

Det här var bokmiddagen som började sådär, med att jag stod utelåst utanför Kalles lägenhet då någon råkat ge mig fel nyckel. Men efter det blev kvällen bara bättre och bättre. Bokmiddagen hade girighet som tema och planen var att jag skulle ha hunnit förbereda maten innan resten av gänget kom. Ni blev det inte riktigt så, men både Aaron och Stina gav mig en hjälpande hand under tillagningen.

Bokmiddagen avhandlades under januaris sista dag, och att den blev just i Visby-lägenheten var för att vi skulle hålla lille Freddie sällskap. Det var Sebbe (njaaaa) och jag som stod för matlagningen och då temat var den 70-talsosande romanen ”Kärleken i Julia Anderssons liv” var det självklart att matlagningen skulle domineras av trevliga recept från 70-talet och lika självklart var det att klädseln skulle andas 70-tal.

Det som sades om boken under middagen var att den var en riktig höjdare som andades 70-tal utan att vara det minsta krystat, vilket kanske inte var så konstigt då den blev skriven då och sedan dessa varit liggande till utgivningen långt senare. Vi störde oss bådad på mans- och kvinnorollerna där det var självklart att den ”jämnställda” Rune inte skulle hjälpa til med hemmasysslorna trots att Julia jobbade heltid. Tack och lov för att utvecklingen gått något framåt, även om det långt ifrån är jämnställt.

I det, ehhhh, välstädade köket

 

Brun attityd?

 

Jag måste ge en eloge till bloggen ”Den bruna maten” varifrån jag hämtade samtliga recept från boken. Jag kan verkligen rekommendera bloggen och tycler lätt att ni borde surfa in ditt för lite matlagningstips!

Följande stod på menyn för kvällen:

Till förrätt blev det smarriga ägghalvor, med ädelost, paprikapulver, persilja och oliver. Jag var något skeptisk inför dem men måste säga att de blev oväntat goda och att det lätt är något jag skulle kunna tänka mig att göra igen. Som Stina sa så känns de lite som en variation av deviled eggs.

Ädelostägg med oliver - godare än det låter!

Till huvudrätt blev det en läskigt simpel falukorvsgryta bestående av mjukost och falukorv serverad med bulgur. Man skulle helt enkelt bryna falukorv och sedan bara tillsätta en tub champinjonmjukost. Tyvärr hittade jag ingen mjukost med champinjonsmak, så istället blev det mjukost med vitlökssmak. Sen stektes champinjoner till och tillsattes blandingen. Som vegetariskt alternativ blev det morrötter i grytan istället för korv och om jag inte hade lyckats bränna vid dem hade det nog varit lite godare. Men korvgrytan verkade vara en höjdare då Stina tog om av den hela 3 gånger!

Korvgrytan gick inte upp mot välling enligt vissa...

Sedan till efterrätt blev det apelsinskum serverad i en urgröpt apelsin. Man blandade apelsinsaft, jello, grädde och äggvita och vispade upp i omgångar. Sen frös man in blandningen. Tyvärr hade jag glömt köpa paprika som skulle bli handtag i apelsinkorgarna, he he. Men det funkade ändå och vi var överrens om att det var en riktigt god efterrätt. Så god faktiskt att Stina och jag tog 2 portioner.

Efterrätten åts självklart framför dumburken

Då bebisen är något kinkig med maten blev hans trerättersmiddag välling, smoothie och salta pinnar. Men han verkade helnöjd ändå.

Glad bebis i 70-talsbrunt, med tillhörande pappa

När middagen var uppäten blev det slappande framför tv:n till ”Fångarna på fortet” och sen var det dags för den Möllerska familjen att bege sig hemåt. Vissa hade redan somnat. Kort sammanfattat en trevlig bokmiddag och en helskön avslutning på januari månad.

Två coolingar, den ena något tröttare än den andra

// Sofia

På begäran – kulturpersonligheten Freddie är tillbaka

Hans fans (hej Sofia) har frågat efter honom, så nu är han tillbaka igen för att presentera veckans bok, Freddie - ”katten med koll på kulturen”. Den här veckan är det Siri Hustvedt och hennes Vad jag älskade som har fångat Freddies intresse.

Hustvedt har av recensenterna beskrivits som en av världens mest spännande, nu levande författare. Som ni ser på bilderna nedan är även Freddie mycket imponerad av hennes författarskap.

Det här stycket var ett av Freddies favoriter:

"Nu är det viktigt att jag talar om för dig att jag älskar dig. Jag har hållit inne med det därför att jag var feg. Men nu skriker jag det högt till dig. Och även om jag förlorar dig kommer jag alltid att säga till mig själv: ´Det hade jag. Jag hade honom, och det var svindlande och heligt och ljuvt´. Om du tillåter mig kommer jag alltid att dyrka hela den besynnerliga, vilda, målande person som är du."

Stina och Freddie

Bokmiddag: Lättja

På väg till Black Sheep Arms

Vår Lättje-bokmiddag måste sägas vara, ehh, en av våra mer intressanta genom tiderna. Temaboken för för dödssynden lättja var ”Mina fräknar” av Sofia Hallberg, men när vi valde tema för bokmiddagen blev det månadens andra bok som valdes, nämligen Per Hagmans ”Vänner för livet”. Kännetecknande för karaktärerna i hans romaner är att de inte är då där Svensson-vanliga utan lever lite vid sidan av livet på olika sätt, sådär som man kan tänka sig att skådespelare, artister eller för den delen världsberömda jockeys gör. Karaktärerna i boken drev omkring lite i allmänhet, träffade på nya människor och om det åts något så var det i allmänhet på pubar, där det kanske snarare dracks än åt.

Givet var därför att det här var en bokmiddag där vi skulle gå ut och där det var vin och öl på menyn snarare än någon form av mat.

Vad känns mer rätt än att stanna till vid Systemet på väg till en bomiddag med Per Hagman-tema?

Men det som gjorde temat så klockrent var att vi, i likhet med Hagmans karaktärer, på bokmiddagen skulle möta upp en gammal bekantskap vi inte sett (i alla fall inte jag) på 7 år. En bekantskap som mest bestått i att vi alla tre varit statister, samt huvudrollsinnehavare, under en filminspelning. Kort sagt; den här bokmiddagen blev som upplagd för att efterlikna just ett slumpmässigt Hagmanskt möte i kvällen.

Cigarett-paus

Så vi möttes upp på Black Sheep Arms för after work och avhandlade ämnen som tidigare nämnda filminspelning, uppdaterade oss om vad som hänt i livet sedan dess och pratade om nödvändigheten med att ha 15, eller 45, par skor hemma. Själv tycker jag lätt att scenen hade passat i en Hagmansk bok.

Men bokpratet tog vi innan själva middagen då det hade känts lätt oartigt att inför en bekant man inte sett på 7 år dra av en recension av en bok dok denna inte läst. Kort kan jag därför bara konstatera att vi båda gillade boken, troligen kommer att läsa mer av Hagman samt blev oväntat indragna i karaktärernas liv.

//Sofia

Söner och älskande av D H Lawrence

Söner och älskande av D H Lawrence gick relativt fort att ta sig igenom även om den kanske inte gav mig särdeles mycket. Den handlar om en mor och förhållandet till hennes 3 söner. Hon har en dotter också, men det verkar författaren inte tycka ha varit så mycket att tala om. Humpf! Modern är fast i ett kärlekslöst äktenskap där pappan, en gruvarbetare, är hotfull, arg och super bort de mesta av pengarna han drar in. I detta samhälle är det en självklarhet att det bara är mannen som vet hur mycket pengar som dras in. Lika självklart är det att kvinnan ska vara hemma och dessutom gilla det.

De få kvinnorna i boken som vill något mer eller som vågar göra uppror beskrivs negativt. Det är dels Miriam som inte vill vara hemma och passa upp på bröderna utan skaffa sig en utbildning och stäva efter något bättre.

Paul, en av sönerna,  har något av ett från och till förhållande med henne och det är helt han som dikterar villkoren i förhållandet utan att hon har något att säga till.  Trots att det är han som velar och har sig är det självklart mot henne författaren pekar sitt fördömande finger; Hon kväver honom och får honom att tappa livslusten helt enkelt bara genom att vara den hon är. Shame on her!

Likaså bortförklarar han de flesta kvinnors intelligens och vilja till jämlikhet. Det är viktigare att de är älskvärda än intelligenta och starka. Det säger han om Clara, som är en kvinnosakskvinna som han trots det inte kan låta bli att bli förälskad i. Han är lika taskig mot henne som mot Miriam; kallar henne elaka saker, hånar henne och tror sedan att det ska vara bra bara han kommer med en chokladask.

Mitt bestående minne av boken är alltså vilka tölpar den stackars modern uppfostarar och inte som ju är bokens huvudtema, hur modern binder sina söner till sig och vill bestämma vem de ska vara ihop med och inte.

Däremot måste jag medge att boken för att vara skriven 1906 är verkligt banbrytande med skildringar av sex utanför äktenskapet och det är inget under att den första versionen blev censurerad.

// Sofia