Allegiant av Veronica Roth

Jag måste tyvärr säga att jag inte blev så positivt överraskad av den den sista delen i triologin om Tris. I dena roman till skillnad från de förra två väljer författaren att läta Tris och hennes kärleksintresse Four/Tobias komma till tals i ungefär vartannat kapitel, och det känns inte alls speciellt genomtänkt tycker jag, även om jag till viss del kan förstå tanken. Främst värjer jag mig mot att de har alldeles för lika berättarröster så att det inte riktigt går att säga i vilket kapitel vilken av dem berättar. Många gånger har jag fått bläddra tillbaka för att kolla vem av dem det är som egentligen har ordet, och det kan ju inte vara meningen. Roth borde verkligen ha jobbat med att ge dem olika röster för annars fungerar en sådan här berättaruppbyggnad inte alls. Jag har läst många tidigare romaner där berättandet varit uppbyggt så och då har det funkat väldigt bra, men då har också personerna haft sina egna röster.

Förutom detta tycker jag inte riktigt att historien engagerar och handlingen känns nästan lite krystad. I denna del har en grupp bestående av Tris, Tobias och några stycken till brutit sig ut från samhället och ut till den okända yttervärlden, där det visar sig att deras liv varit ett experiment där forskare försöker få fram ”hela människor” med rena gener. En divergent, som Tris är, har lyckats med detta, mdan resten av befolkningen som inte gjort det ses som skadade. Tris vill inte riktigt acceptera detta och ifrågasätter vad som verkligen är sant, och här liksom tillbaka hemma hamnar hon självklart i händelsernas centrum.

Just sjävla idén med hela experimentgrejen känns lite krystad och inte helt igenom uppbyggd så att den känns trovärdig och jag har svårt att köpa hela konceptet. Sen är det Tris och Tobias som hattar runt med sin kärlekshistoria och man känner inte en enda gnista från dem som verkligen säger att det här är två människor som är förälskade i varandra. Jag menar, det står ju på pappret, men man känner det inte. Lite trist när det ska vara en så stor del av handlingen.

Sen vet jag inte riktigt om jag köper slutet heller, också det känns lite ja, krystat.

// Sofia

Bokmiddag: Dödssynd: Frosseri

Mästerkockarna in action!

I början av januari hade vi den sista av dödssyndmiddagarna, och sist ut var faktiskt inte lättja ut den personliga favoriten frosseri. Och även om nu lättjan inte var temat så kan jag meddela att vi kombinerade denna dödssynd när bokmiddagen skulle lagas och valde ehh, mindre utmanande rätter att laga.

Enligt Stinas tema var ju frosseri-boken vilken valfri kokbok som helt av en kvinnlig författare, där man skulle laga valfritt recept. Stina hade valt Paulo Robertos ”Mina fastrars mat” och jag valde "USA-kokboken" av Sheila Lukins. Då även Sebbe närvarade på bokmiddagen enades vi om att lägga upp det så att jag gjorde förrätt, Stina varmrätt och Sebbe efterrätt.

Jag tog tag i den utmanande rätten ”Sommar-mackor” där man skulle skära av kanten på ljust bröd (puhh) bre på majonnäs och sen lägga på skivad romat och salt och peppar. Det var ett hårt jobb, men resultatet blev sannerligen delikat!

 

Ni ser ju svårighetsgraden.. Skiva tomat OCH skära av kanterna på brödet!

Förrätten: Sommarmackor

Därefter tog Stina vid med den rätt hon testade vid tema-månaden, nämligen spaghetti som fick stekas med olivolja och chili. Enkelt och gott!

Sen var det siste man ut, Sebbe, som naturligtvis provlagade en efterrättsbok, nämligen Sju sorters kakor julspecial. Jag kan säga att han lite tog lagandet till en högre nivå då han behövde göra liiite mer än att hacka tomater och koka spaghetti för att hans kaka skulle bli komplett. Bullar kryddade med citronskal hade han att bjuda på och det var en trevlig avslutning, även om vi enades om att vanliga kanelbulla är så mycket godare...

Efterrätt: Citronbullar

Sedan däckade vi allihop hemma i Stina soffa, hamnade i matkoma och sen var det inte så mycket mera......

Trevligt av slut på Stinas dödssynds-svit!

AAron hade inte läst boken... Och han åt inte maten... Men det blev tummen upp ändå!

//Sofia

Mot ännu en sommar av Janet Frame

Det här var en av romanerna i Stinas försenade novembertema 2014. Jag har tidigare läst Janet Frame, men det var bra längesedan och av det jag kommer ihåg var det inte riktigt min typ av roman. Det var något i berättarstilen som helt enkelt inte passade mig. Därför hade jag inga större förväntningar på ”Mot ännu en sommar”, som även om den kanske inte var något mästerverk fångade mig långt mer än den förra av hennes romaner gjorde.

Titeln kommer från Charles Brasch, ”The Islands”: ”....och från sin vimlande vik försvinner myrspoven mot ännu en sommar”. Citatet är väldigt passande då huvudpersonen (och alteregot?) författaren Grace Cleave i början av romanen får för  sig att hon egentligen inte är en människa utan en flyttfågel, borta i England som hon är när hon kommer från Nya Zeeland. Det är ingen lovande inledning på helgen som ska spenderas hos bekanta, då hon känner på sig att ett eventuellt avslöjande om hennes fågelidentitet skulle kunna tas emot som ganska konstig.

Helgen igenom försöker hon bete sig ”normalt” och passa in, men Grace verkar helt enkelt inte ha öga för det här med att bete sig enligt konventionerna och skulle jag umgås med henne en hel helg skulle nog även jag tycka att det skulle bli ganska påfrestande. Familjen verkar dock inte bry sig nämnvärt om ifall deras gäst skulle säga och göra något konstigt och även om Grace till sist avbryter vistelsen med svepskälet att hon längtar hem till sin skrivmaskin förflyter vistelsen ändå relativt bra, i alla fall på ytan.

I Graces huvud går det inte lika bra och det är just hennes ensamhet och hur hon i hennes eget huvud helt enkelt inte passar in som ändå gör romanen läsvärd. Det gör den till så mycket mer än bara en berättelse om en ganska osocial människas helgvistelse hos vänner. Det gör det till en roman som stannar kvar efter att man läst ut den och den lämnar nästan en känsla av nostalgi efter sig.

// Sofia