söndag 7 augusti 2016
Drömmar och under
Det var längesedan jag hade en dröm värdig att ta plats här på bloggen, men nu har det hänt igen!
Ramhistorien är att jag och Johan av någon outgrundlig anledning är med i en singer/songwriter-tävling. Vi befinner oss någonstans bakom kulisserna och om bara några minuter ska vi upp på scenen och ta publiken med storm. Det är bara det att vi precis har insett att det vi har åstadkommit inte är särskilt bra. Vi har skrivit två alternativa låtar varav en handlar om en försvunnen panda och den andra om att lyssna på U2 på bussen. Av dessa två har vi valt att framföra pandasången. Det skulle kort sagt vara en ganska pinsam historia att ge sig ut på scenen med nuvarande material. Att ingen av oss kan sjunga är en detalj som verkar spela mindre roll...
Så vad göra? Skriva en helt ny låt på cirka fem minuter helt enkelt. Johan är ingen hjälp här ska erkännas, utan det vilar helt på mina axlar att rädda situationen. Snabbt som attan skriver jag således ihop en ny countrydoftande slagdänga. Jag kommer tyvärr bara ihåg refrängen och andra versen, men det är tillräckligt för att konstatera att det är riktigt riktigt bra.
Refräng
What, what, what, what,
What am I´m gonna do to my heart.
What, what, what, what,
What am I´m gonna do to my heart.
Please help me someone cause I´m falling apart.
Andra versen
You are sleeping in another woman’s bed.
Why can´t I get you out of my head.
This is more than I can bare.
I just can´t seem to stop to care.
Nu kanske ni inte håller med om att det här är jättebra eftersom er smak är sämre än min. Det var för övrigt även Johans gensvar i drömmen, men för att citera mitt något irriterade drömjag mot era invändningar: Den handlar i alla fall inte om en panda.
Det är synd bara att jag inte kommer ihåg första versen, för den var grym. Det var den första versen som gjorde den här låten till en modern klassiker. Det är här ni två kommer in i bilden, för min kreativa ådra är helt utarmad efter nattens ansträngningar. Hjälp mig att göra det här till en vinnarlåt eller ångra er för resten av livet när What vinner Eurovision 2017.
Stina
måndag 30 maj 2016
Skruvstädsblomman av Svetlana Carstean
Det här var egentligen ingen av temaböckerna när ”Vitsvit” lästes, men då de övriga två böckerna i temat inte gick att få tag på (i alla fall inte ännu, man kan ju hoppas att de kommer in på biblioteket snart) lånade jag ”Skruvstädsblomman” istället då den är skriven av samma författarinna som var med i Trado-projektet. Det är dessutom Athena Farrokhzad som har översatt den. Där "Vitsvit" är sparsamt berättad med korta stycken text på varje sida är "Skruvstädsblomman", eller "Arbetarens bok" som den kallas på försättsbladet, mer textrik och varvas med dikter och längre texter om arbetarnas vardag.
Jag som inte läser mycket poesi måste säga att jag gillade denna också, men där jag var mer avvaktande mot ”Vitsvit” i början och den sedan växte på mig är det tvärtom med denna. Under läsningen tyckte jag mycket om den, men nu någon vecka efter utläsningen har den bleknat till skillnad från "Vitsvit" som fortfarande finns kvar i minnet.
Jag gillar både de mer rena dikterna, men också de längre styckena text och jag kommer ihåg att jag även gillade månadens dikt för ett antal månader sedan, den med kallskänkan, så jag kanske är svag för poesi med arbetartema. Men det är inte bara arbetet som skildras i boken utan även vardag. Ett av mina favoritstycken är ”Ett”:
"Under en tid kom sömnen in i mig och henne
genom samma grind,
genom samma grind kom glädjen,
rädslan,
smaken, lukten och körsbärens mjukhet in.
Min tyngd var hennes tyngd,
mina naglar, hennes naglar,
min luft, hennes luft,
vi drömde båda samma dröm,
vi var ett:
en kvinna som rör sig
ensam
på gatorna, med tåg, med buss"
Kort sagt rekommenderar jag er att ta er tid till denna också när ni läser "Vitsvit", i alla fall om ni har problem med att få tag på månadens övriga böcker.
// Sofia
Jag som inte läser mycket poesi måste säga att jag gillade denna också, men där jag var mer avvaktande mot ”Vitsvit” i början och den sedan växte på mig är det tvärtom med denna. Under läsningen tyckte jag mycket om den, men nu någon vecka efter utläsningen har den bleknat till skillnad från "Vitsvit" som fortfarande finns kvar i minnet.
Jag gillar både de mer rena dikterna, men också de längre styckena text och jag kommer ihåg att jag även gillade månadens dikt för ett antal månader sedan, den med kallskänkan, så jag kanske är svag för poesi med arbetartema. Men det är inte bara arbetet som skildras i boken utan även vardag. Ett av mina favoritstycken är ”Ett”:
"Under en tid kom sömnen in i mig och henne
genom samma grind,
genom samma grind kom glädjen,
rädslan,
smaken, lukten och körsbärens mjukhet in.
Min tyngd var hennes tyngd,
mina naglar, hennes naglar,
min luft, hennes luft,
vi drömde båda samma dröm,
vi var ett:
en kvinna som rör sig
ensam
på gatorna, med tåg, med buss"
Kort sagt rekommenderar jag er att ta er tid till denna också när ni läser "Vitsvit", i alla fall om ni har problem med att få tag på månadens övriga böcker.
// Sofia
söndag 29 maj 2016
Picknick vid vägkanten av Arkadij och Boris Strugatskij
Det här var faktiskt Stinas månadsbok från februari i år, men det känns nästan som en bok jag hade kunnat välja att läsa själv bara för nöjes skull. Jag skulle säga att det är en alldeles utmärkt blandning av dystopi, science fiction och kioskdeckare – mina tre favoritgenrer med andra ord ;-).
Romanen är skriven av två ryska bröder så tidigt som 1972, men hade jag gissat på författare hade jag gissat på en amerikan för det här känns verkligen inte speciellt ryskt. Historien är dessutom väldigt originell – rymdvarelser har varit på jorden, men lämnat den och vi får följa Redrik som försörjer sig som en s.k smygare som ger sig in i den zon där rymdvarelserna levt för att bärga bort utomjordiska saker därifrån. Man vet egentligen inte varför utomjordingarna kom och inte heller varför de gav sig av igen. Teorin som en forskare i boken har, och som har gett romanen dess titel, är att de bara mellanlandade på jorden, hade sin picknick och sedan gav sig av igen och att människorna för dem var lika ointressanta och oviktiga som myror och insekter är när vi har picknick.
Men även om utomjordingarna har gett sig av har de genom sina föremål fortfarande påverkan på människorna och det ska visa sig att själva zonen också har det...... Även aladåberna har stor påverkan, men eftersom Stina snöat in på ämnet ska jag inte gå in mer på det utan utgår från att hon kommer att ge en ordentlig beskrivning av dessa i sin recension av boken.....
För att sammanfatta det hela var det här alltså en roman för mig. Den är ganska hårdkokt berättad, har en antihjälte som skulle passa som cynisk deckare i vilken kioskdeckare som helst och har alldeles rätt stämning av förfall och hårda livsvillkor för att min dystopinerv ska bli glad. Så tack Stina för att du introducerade mig för en bok som jag sannolikt aldrig hade hittat själv!
// Sofia
Romanen är skriven av två ryska bröder så tidigt som 1972, men hade jag gissat på författare hade jag gissat på en amerikan för det här känns verkligen inte speciellt ryskt. Historien är dessutom väldigt originell – rymdvarelser har varit på jorden, men lämnat den och vi får följa Redrik som försörjer sig som en s.k smygare som ger sig in i den zon där rymdvarelserna levt för att bärga bort utomjordiska saker därifrån. Man vet egentligen inte varför utomjordingarna kom och inte heller varför de gav sig av igen. Teorin som en forskare i boken har, och som har gett romanen dess titel, är att de bara mellanlandade på jorden, hade sin picknick och sedan gav sig av igen och att människorna för dem var lika ointressanta och oviktiga som myror och insekter är när vi har picknick.
Men även om utomjordingarna har gett sig av har de genom sina föremål fortfarande påverkan på människorna och det ska visa sig att själva zonen också har det...... Även aladåberna har stor påverkan, men eftersom Stina snöat in på ämnet ska jag inte gå in mer på det utan utgår från att hon kommer att ge en ordentlig beskrivning av dessa i sin recension av boken.....
För att sammanfatta det hela var det här alltså en roman för mig. Den är ganska hårdkokt berättad, har en antihjälte som skulle passa som cynisk deckare i vilken kioskdeckare som helst och har alldeles rätt stämning av förfall och hårda livsvillkor för att min dystopinerv ska bli glad. Så tack Stina för att du introducerade mig för en bok som jag sannolikt aldrig hade hittat själv!
// Sofia
lördag 28 maj 2016
Gudarna av Elin Cullhed
Det här var en av böckerna i Stinas maj-tema. Den handlar om gudarna Bita, Lilly och Jane som bor i Tierp. Enligt Google är Tierp ”en grön och harmonisk oas för hela livet” (jag skojar inte, det står verkligen så på första träffen!), men enligt vår trio tjejer, förlåt gudar, är Tierp snarare platsen man bor på om föräldrarna vill förstöra ens liv.
Det är med andra ord ingen idyll vi får ta del av när vi får följa gänget, utan det är jobbiga ämnen som tas upp som misshandel, tafsande lärare, en oförstående vuxenvärld det inte är någon idé att vända sig till, killar som sviker och en vardag där man kallas hora på daglig basis.
Jag älskar språket i boken som verkligen andas tonåring, men utan att det känns för krystat och ansträngt. Det känns på riktigt och det är skrivet så underfundigt och humoristiskt att denna roman med nästan enbart jobbiga ämnen ändå går att läsa utan att det känns allt för tungt eller jobbigt.
Som exemplet början i boken där vår berätterska Janne, eller egentligen Jane, berättar om hur Lillys misshandlande kille Daniel Abdollah (som bytt namn från Mohammad för att få fler kunder i sitt företag) viker pizzakartonger och efter att hon fått en pizza i en kartong han vikt kräks upp måltiden. Det låter inget kul då jag suger på att återberätta, men det ÄR kul och det är också kul att hon senare återanknyter till detta när hon för att smöra för Daniel nämner att hon fått pizza i kartonger han vikt (fast hon utelämnar spy-incidenten..). Eller när de bestämmer sig för att vägra bli kallade tjejer, och byter ut detta till just gudar (som en kombination av guzz och brudar). För att inte tala om deras manifest där det slås fast att: du ska inte leka med några jävla barbies, du ska inte lyssna på Håkan Hellström och du ska inte ta tillbaka ordet tjej. Eller när Jannes pappa när hon bär en minimal klänning frågar var resten är och hon kaxigt svarar - ”I ditt huvud”.
Dock kan jag inte påstå att igenkänningsfaktorn är sådär jättehög. Som sextonåring hade jag inte sex, än mindre våldssex, jag raggade inte upp alkisar och hade sex in public och jag hade inga feministiska aktioner. Jag kan ändå i vissa bitar nicka igenkännande för hade bussarna bara gått lite tätare där jag växte upp hade jag lätt kunnat åka världen runt (åka med bussen till ändhållplatsen) som förfest. Är det någon annan bok jag tänker på när jag läser ”Gudarna”, som känns väldigt originell, väldigt nu och väldigt träffsäker så är det faktiskt ”Foxfire”, Oates roman från 1993. Också den handlar om ett tjejgäng som gör uppror mot manligheten och även den kändes väldigt äkta. Nu var det längesedan jag läste Foxfire, säkert tio år sedan så jag kan inte säga säkert men jag har en känsla av att ”Gudarna” till och med känns ännu mer äkta än den förra och då den är en av mina favoritböcker är det alltså ett extremt gott betyg till våra gudar.
//Sofia
Det är med andra ord ingen idyll vi får ta del av när vi får följa gänget, utan det är jobbiga ämnen som tas upp som misshandel, tafsande lärare, en oförstående vuxenvärld det inte är någon idé att vända sig till, killar som sviker och en vardag där man kallas hora på daglig basis.
Jag älskar språket i boken som verkligen andas tonåring, men utan att det känns för krystat och ansträngt. Det känns på riktigt och det är skrivet så underfundigt och humoristiskt att denna roman med nästan enbart jobbiga ämnen ändå går att läsa utan att det känns allt för tungt eller jobbigt.
Som exemplet början i boken där vår berätterska Janne, eller egentligen Jane, berättar om hur Lillys misshandlande kille Daniel Abdollah (som bytt namn från Mohammad för att få fler kunder i sitt företag) viker pizzakartonger och efter att hon fått en pizza i en kartong han vikt kräks upp måltiden. Det låter inget kul då jag suger på att återberätta, men det ÄR kul och det är också kul att hon senare återanknyter till detta när hon för att smöra för Daniel nämner att hon fått pizza i kartonger han vikt (fast hon utelämnar spy-incidenten..). Eller när de bestämmer sig för att vägra bli kallade tjejer, och byter ut detta till just gudar (som en kombination av guzz och brudar). För att inte tala om deras manifest där det slås fast att: du ska inte leka med några jävla barbies, du ska inte lyssna på Håkan Hellström och du ska inte ta tillbaka ordet tjej. Eller när Jannes pappa när hon bär en minimal klänning frågar var resten är och hon kaxigt svarar - ”I ditt huvud”.
Dock kan jag inte påstå att igenkänningsfaktorn är sådär jättehög. Som sextonåring hade jag inte sex, än mindre våldssex, jag raggade inte upp alkisar och hade sex in public och jag hade inga feministiska aktioner. Jag kan ändå i vissa bitar nicka igenkännande för hade bussarna bara gått lite tätare där jag växte upp hade jag lätt kunnat åka världen runt (åka med bussen till ändhållplatsen) som förfest. Är det någon annan bok jag tänker på när jag läser ”Gudarna”, som känns väldigt originell, väldigt nu och väldigt träffsäker så är det faktiskt ”Foxfire”, Oates roman från 1993. Också den handlar om ett tjejgäng som gör uppror mot manligheten och även den kändes väldigt äkta. Nu var det längesedan jag läste Foxfire, säkert tio år sedan så jag kan inte säga säkert men jag har en känsla av att ”Gudarna” till och med känns ännu mer äkta än den förra och då den är en av mina favoritböcker är det alltså ett extremt gott betyg till våra gudar.
//Sofia
fredag 27 maj 2016
Den illustrerade mannen av Ray Bradbury
Det här är en samling noveller som knyts ihop av en ramberättelse om en man med tatueringar vars motiv får liv på natten då bilderna förändras och spelar upp sina respektive historier. En bild av dessa föreställer endast ett virrvarr av mönster och på denna ser betraktaren efter att ha varit i sällskap med mannen en timme sitt kommande liv om man är en kvinna och sin död om man är en man.
Novellerna utspelas samtliga i en kommande framtid, men då boken är skriven 1951 känns många historier tyvärr daterade och gammalmodiga. Inte heller känns de särskilt minnesvärda tyvärr och de flesta noveller blev utlästa utan att jag minns dem särskilt väl såhär nu när det blivit dags för recension. Och då läste jag ut den för någon knapp vecka sedan... ” Timmen H” är en av få noveller som ståt ut, om Mink som har fått en ny vän, Drill. En låtsasvän tror mamman, eller snarare någon ny sorts lek då låtsasvännen Drill verkar vara på modet. Barnen är i full fart och har knappt tid med något annat än Drill. Känns storyn igen så verkar en ny tv-serie vara baserad på novellen, ”The Whispers” från 2015. Novellen gillar jag, men det fåtal scener jag sett från tv-serien känns inte lika bra.
Men som sagt det här är ingen novellsamling jag direkt rekommenderar, och vill man läsa bra science fiction slår jag hellre ett slag för Stinas månadsbok från februari, "Picknick vid vägkanten". Recension av denna utlovas inom kort.
// Sofia
Novellerna utspelas samtliga i en kommande framtid, men då boken är skriven 1951 känns många historier tyvärr daterade och gammalmodiga. Inte heller känns de särskilt minnesvärda tyvärr och de flesta noveller blev utlästa utan att jag minns dem särskilt väl såhär nu när det blivit dags för recension. Och då läste jag ut den för någon knapp vecka sedan... ” Timmen H” är en av få noveller som ståt ut, om Mink som har fått en ny vän, Drill. En låtsasvän tror mamman, eller snarare någon ny sorts lek då låtsasvännen Drill verkar vara på modet. Barnen är i full fart och har knappt tid med något annat än Drill. Känns storyn igen så verkar en ny tv-serie vara baserad på novellen, ”The Whispers” från 2015. Novellen gillar jag, men det fåtal scener jag sett från tv-serien känns inte lika bra.
Men som sagt det här är ingen novellsamling jag direkt rekommenderar, och vill man läsa bra science fiction slår jag hellre ett slag för Stinas månadsbok från februari, "Picknick vid vägkanten". Recension av denna utlovas inom kort.
// Sofia
onsdag 25 maj 2016
Aaron sa: Vitsvit av Athena Farrokhzad
Det här är en diktsamling på ca 70 sidor, tack Alex jag behövde en månadsbok som gick fort att ta sig igenom då jag ligger efter med ett par stycken teman. Berättelsen förs fram inte av författaren själv utan av de andra, lite som en grekisk kör (har visserligen inte läst något riktigt epos som använder sig av detta med väl Atwoods ”Penelopiaden” som jag rekommenderar).
Jag fångas, om än motvilligt, in av denna diktsamling som nog bäst bör läsas som en enhet, även om just vissa stycken verkligen sticker ut. Temat i diktsamlingen kretsar kring att leva i ett land som inte är ens födelseland och det finns många talesätt inklämda i dikterna. Just boken silvriga omslag kanske ska stå för att tala är silver då dikterna är så sparsmakat sammansatta. Vid en första genomläsning tänker jag först ge tummen ner, men nu när det var några dagar sedan genomläsning har den växt på mg, jag har bläddrat igenom den på nytt och läst brottstycken här och där och det här är ju bra! Det är en känsla som stannar kvar efter att boken är igenstängd och det får mig nyfiken på att läsa mer av författaren.
Men nog om mig, en recension av denna bok borde givetvis föras fram inte av mig själv, utan av resten av Möller-klanen:
Ronja sa: I min mors ögon var det dock allt för fördömande
I min mors ögon verkar författaren förakta sin familjekör och deras åsikter.
Ronja sa: Författaren verkar tycka att hennes åsikter är bättre än mammans (som min mor hoppas mer ska stå för en generell mamma snarare än författarens egen).
Bland annat får vi veta att mamman ”vägde plastgranens för- och nackdelar mot varandra som om problemet vore hennes”. Och stycken som ”Tänk att jag sög på de brösten. Tänk att hon stoppade sitt barbari i min mun”. Man kan ju hoppas att författaren tänker föda upp sin unge på ersättning.....
Ronja sa: Mmmmm, mera mat mamma! Maaaaaaaaaaaaaaaat!
Aaron sa: Jaaa, fint glittrigt omslag. Det är Aarons bok.
Min son sa: Ur barnamun,
ur en diktators manifest
ur mitt vackra huvud
Men inte ur dig
Min dotter sa: Ur feministisk kamp
ur en hungrande mage
ur min brors stolliga huvud
Men inte ur kaos.
Min man sa: Ur någonting
ur allting
ur någons huvud
Wait - What?
//Sofia
Jag fångas, om än motvilligt, in av denna diktsamling som nog bäst bör läsas som en enhet, även om just vissa stycken verkligen sticker ut. Temat i diktsamlingen kretsar kring att leva i ett land som inte är ens födelseland och det finns många talesätt inklämda i dikterna. Just boken silvriga omslag kanske ska stå för att tala är silver då dikterna är så sparsmakat sammansatta. Vid en första genomläsning tänker jag först ge tummen ner, men nu när det var några dagar sedan genomläsning har den växt på mg, jag har bläddrat igenom den på nytt och läst brottstycken här och där och det här är ju bra! Det är en känsla som stannar kvar efter att boken är igenstängd och det får mig nyfiken på att läsa mer av författaren.
Men nog om mig, en recension av denna bok borde givetvis föras fram inte av mig själv, utan av resten av Möller-klanen:
Ronja sa: I min mors ögon var det dock allt för fördömande
I min mors ögon verkar författaren förakta sin familjekör och deras åsikter.
Ronja sa: Författaren verkar tycka att hennes åsikter är bättre än mammans (som min mor hoppas mer ska stå för en generell mamma snarare än författarens egen).
 |
| Bebis med mycket att säga... |
Bland annat får vi veta att mamman ”vägde plastgranens för- och nackdelar mot varandra som om problemet vore hennes”. Och stycken som ”Tänk att jag sög på de brösten. Tänk att hon stoppade sitt barbari i min mun”. Man kan ju hoppas att författaren tänker föda upp sin unge på ersättning.....
Ronja sa: Mmmmm, mera mat mamma! Maaaaaaaaaaaaaaaat!
Aaron sa: Jaaa, fint glittrigt omslag. Det är Aarons bok.
 |
| Ung man med starka åsikter... |
Min son sa: Ur barnamun,
ur en diktators manifest
ur mitt vackra huvud
Men inte ur dig
Min dotter sa: Ur feministisk kamp
ur en hungrande mage
ur min brors stolliga huvud
Men inte ur kaos.
Min man sa: Ur någonting
ur allting
ur någons huvud
Wait - What?
//Sofia
torsdag 19 maj 2016
Månadstema juni: Sigrid Undset vs Knut Hamsun
I juni har det blivit dags att läsa vårt allra sista nobelpristagar-tema och sista kvinnan ut är ingen mindre än norska Sigrid Undset. Som ni kanske kan gissa kommer vi att läs hennes allra mest kända roman, nämligen första delen om Kristin Lavransdotter, ”Kransen”. Övriga delar heter ”Husfrun” och ”Korset”, men dessa tänker jag inte tvinga era att läsa, utan det är valfritt. Sorry för ännu en tjock tegelstensroman, men denna borde man ju ändå nästan läsa någon gång och varför inte nu?!
Sigrid Undset, född 1882, fick nobelpriset 1928. Hon skrev hela 33 böcker, både samtida och historiska även om det främst är för sina historiska romaner hon är känd. Det var även för dessa som hon fick nobelpriset, med motiveringen att hon fick priset för sina: ”mäktiga skildringar ur Nordens medeltida liv”. Hennes far var arkeolog och det var han som fick henne intresserad av arkeologi och historia.
1912 gifte hon sig med Anders Castus Svarstad, som hon senare skilde sig ifrån strax efter att hon 1924 konverterade till katolicismen. Liksom många andra i Norge var hon motståndare till nazismen och skänkte sin nobelprismedalj till Finlandshjälpen. Hon verkar alltså som en stark och sympatisk människa till skillnad från månadens andra författare.
Jag talar om Knut Hamsun, född 1859, död 1952, mottagare av 1920 års nobelpris och vad som verkar vara, en hängiven nazist. Jag skrev ju ovan att Undset skänkte sitt nobelprismedalj till Finlandshjälpen – herr Hamsun skänkte istället sin till Goebbels (ja, just den Goebbels ni tänker på!!!)!
Han räknas trots detta som en av 1900-talets mest inflytelserika litterära stilister, och anses av många ha gett upphov till den moderna romanen. Enligt Wikipedia (denna säkra källa) sa Ernest Hemingway att det var Hamsun som lärde honom att skriva. Även Thomas Mann, Franz Kafka och Henry Miller har hyllat honom.
Sitt nobelpris fick han för övrigt, inte för att han verkade vara en skitstövel, utan "för hans monumentala verk ”Markens gröda" som skildrar nybyggaren Isaks liv. Det är dock inte denna roman vi kommer att läsa då den ärligt talat känns riktigt vidrigt urtråkig. Istället kommer vi att ta oss an hans ”Hunger” från 1890 som är en skildring av svältens effekter och den oetablerade författarens hårda livsvillkor (Hamsuns då..). Den känns ju ärligt talat inte heller jättekul, men ni kan ju vara glada för att den visst inte ska vara mer än 150 sidor lång.
Är ni trötta på mina mastodontromaner, och speciellt nu till sommaren, så kan ni i alla fall vara glada för att mitt 13 månader långa Nobelpristagar-maraton nu är över. Återstår bara att se vad det blir för tema härnäst. Jag kan nästan lova att det i alla fall inte blir någon mastodontroman.
//Sofia
 |
| Bild från http://radiospada.org/wp-content/uploads/2014/05/nasjonal.jpg |
1912 gifte hon sig med Anders Castus Svarstad, som hon senare skilde sig ifrån strax efter att hon 1924 konverterade till katolicismen. Liksom många andra i Norge var hon motståndare till nazismen och skänkte sin nobelprismedalj till Finlandshjälpen. Hon verkar alltså som en stark och sympatisk människa till skillnad från månadens andra författare.
 |
| Bild från: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/5/5e/Hamsun_bldsa_HA0269.jpg |
Han räknas trots detta som en av 1900-talets mest inflytelserika litterära stilister, och anses av många ha gett upphov till den moderna romanen. Enligt Wikipedia (denna säkra källa) sa Ernest Hemingway att det var Hamsun som lärde honom att skriva. Även Thomas Mann, Franz Kafka och Henry Miller har hyllat honom.
Sitt nobelpris fick han för övrigt, inte för att han verkade vara en skitstövel, utan "för hans monumentala verk ”Markens gröda" som skildrar nybyggaren Isaks liv. Det är dock inte denna roman vi kommer att läsa då den ärligt talat känns riktigt vidrigt urtråkig. Istället kommer vi att ta oss an hans ”Hunger” från 1890 som är en skildring av svältens effekter och den oetablerade författarens hårda livsvillkor (Hamsuns då..). Den känns ju ärligt talat inte heller jättekul, men ni kan ju vara glada för att den visst inte ska vara mer än 150 sidor lång.
Är ni trötta på mina mastodontromaner, och speciellt nu till sommaren, så kan ni i alla fall vara glada för att mitt 13 månader långa Nobelpristagar-maraton nu är över. Återstår bara att se vad det blir för tema härnäst. Jag kan nästan lova att det i alla fall inte blir någon mastodontroman.
//Sofia
onsdag 18 maj 2016
Confessions, part one of many. (Let's talk about crime, baby!)
The
following is a blogpost I’ve been thinking about for a couple of years without
really knowing how to articulate it properly. But what the frakk, let’s give it
a try, I owe this blog some content, no matter how badly written or ill thought
out it is. Not because I believe that we each have a quota to fill or some
stupid thing like that. No, I think I owe this triad content because I someday
want to break the wall, take the step or other big wordings with the simple
meaning; I want to reach 200: posts. A goal I’ve had before and seen fly away
so close I could almost touch it If I just tried harder, had better ideas,
posted reviews as soon as I’ve read something or nurture my ideas into full
blogposts and not leave them to die in the abandoned pile. I don’t even want to
think about how many sins I have there.
Maybe I
should start calling it the inspiration-pile so it would not seem so daunting.
Maybe I should revive them in chronological order? I could finally write that
big post about the comic-book writer Greg Rucka and how amazing it is that he
calls himself a feminist. Or I could us the popular tactic first in, first out.
That would mean a celebratory piece about Sara Stridsberg finally joining the
Nobel Prize committee. Sure, her chair has been pretty boring and only had
like, eight people on it, but then she can make something of is. It is my firm
belief that Sara Stridsberg will her voice heard and make chair 13 matter
again. Not that I have any idea how the committee works, votes or such, but
writing a blogpost about It would mean I had to find out. Maybe make a chair by
chair presentation of the committee through the ages. Trying to answer the
question why some chairs has been littered with, for us, famous people, while
some chairs has been the home of less well known butts.
If I really
felt like doing some good I could even edit this post to reflect my original
intent, a essay on why I have such a hard time reading or even respecting
crime-fiction. A problem I really need to work on before hitting the job-market
and becoming a librarian. In public libraries The most sought out books are
about crime. The public wants to read about tired police officers in cold, Nordic
climates. And they should be able to without me judging them for it, it is me
who should feel ashamed for thinking that crime-novels are less worth than let’s
say Toni Morrison’s latest contribution to the world’s literary canon. I should
feel ashamed for thinking that crime-stories are one dimensional and not worth
thinking about after the last word has been read. Not everybody wants to read
Rebeca Solnit, Roxane Gay or even Clara Henry. And that is fine, people have different
interests, find knowledge in different places, reads for different reasons with
different circumstances.
So why do I
dislike crime-fiction to such extent that I purged all my shelves from that
genre? Like most things in our lives I think that my dislike, or rather my
shame, steams from my childhood. Not in a traumatic way, but you know how I
feel about the person I used to be. I’m starting to think it’s some kind of
defence mechanism against myself.
Truth to be
told, I grew up on crime-novels and I loved them I’ve always been a fast and
big reader with at least two books in progress at the same time. The first
stories I wrote was concerned crime and tired cops. because except for youth
novels, manga and way to complicated authors like Theodor Kalifatides, Niklas
Rådström & Jonas Gardell I read little else. My foray into stories about
murders and mysteries started when I was 12 years old.
My parents
love crime-fiction my dad in particular. We have always had a lot of books, and
most of them has been Nordic crime. The analytical part of me knows that not
only did I actually like crime, it was a way for the family to communicate. For
a couple of reasons, I’ve always been closer to my mother, especially when I
was growing up. My dad and I, even though he is a wonderful person, are vastly different
persons (or maybe we are too alike). We often talk past each other, not to each
other and there can be many miscommunications even though we basically mean the
same thing. But reading crime fiction helped with that. Not only did we have
something to talk about, a neutral subject without much value. Reading the same
books, or the same genre of books gave us a common language. A way to
communicate that both of us understood. And that is something I will always
cherish.
But let’s
get back to that twelve-year-old girl who was on a two-week long vacation in
The Dominican Republic. Perhaps I’m wrong and I actually read crime novels
before then, but for me the journey start’s there. Realizing that I the
nightmare had come true, even though I had six books with me, I had nothing to
read. Being without something to read, a thought as scary today as it was then.
So I started reading my parent’s books, the first one being Svarta Börsen, by
Olov Svedelid. And when that was finished I read Firewall by Henning Mankell.
Eighteen years later and I still remember those two books better than books I
read last year.
My love affair
with the genre lasted until I was eighteen years old when it for some reason frizzed
out and died. Leaving not hate, but disinterest and a feeling of superiority
over people who still found joy in reading about gristly murders and neglect. Something
changed and no matter how many crime novels I read my love for the genre are
lost. Maybe it is natural progression? A part of growing up, a way to becoming
who we are?
fredag 13 maj 2016
The Ice Twins
The Ice Twins av S. K. Tremayne är en riktig bladvändare till thriller. Jag började läsa den på resan hem efter ett Stockholmsbesök och kunde bokstavligt talat inte lägga den ifrån mig. Den höll mig i sitt grepp till långt in på småtimmarna, först då var den sista sidan utläst.
Angus och Sarah Moorcroft är paret som tycks ha allt. De lever i London tillsammans med hunden Beeney och de sjuåriga tvillingflickorna Lydia och Kirstie. Is-tvillingarna som deras morfar kallar dem eftersom de föddes på årets kallaste natt med isblå ögon och nästintill snövitt hår. Efter Angus karriärsmässiga framgångar lever de ett skönt medelklassliv där pengar inte är ett problem. Sarah arbetar deltid som journalist och kan ägna resten av tiden åt att sköta hem och barn. Tid hon investerar i hemlagad ekologisk basilikapesto och hälsosamma frukostar lagade från grunden. Ja, från utsidan ser Moorcrofts verkligen ut att ha allt.
Men så händer det som inte får hända. Lydia faller ner för en balkong och dör. Om det nu var Lydia... För månader senare hävdar den överlevande tvillingen att hon inte är Kirstie utan Lydia. Kan det vara så? Har de begått ett fruktansvärt misstag? Deras flickor var nämligen bokstavligt talat identiska tvillingar. Inga födelsemärken eller andra karakteristiska utmärkte den ena från den andra. De var helt enkelt perfekta kopior av varandra, och nu finns inget sätt att säkert fastställa vilket barn som överlevt. Just den delen av intrigen har jag liiite svårt att köpa rakt av. Jag menar, kom igen, så lika kan de inte vara. Födelsemärken, ärr, en sned tand? Det måste finnas något. Men bortser man från detta och en del krystade händelseutvecklingar så gillar jag det. Det är en historia med driv, nerv och hjärta.
Mitt i all sorg, chock och förvirring föds planen på att lämna London och alla minnen bakom sig för ett nytt liv på den ensligt belägna ön Eilean Torran. Kanske är det precis den nystart som familjen behöver. Om deras ideala nystart består av boende i en nedgången gammal fyrvaktarbostad på en ö som på grund av tidvattnet periodvis är helt otillgänglig kunde de inte ha valt en bättre plats.
Det är en ruggigt ödesmättad stämning som byggs upp på bästa skräckfilmsmaner. Just stämningen är också romanens stora styrka. Det var längesedan jag läste en thriller som gjorde det så skickligt som här. Det är kusligt och bitvis obehagligt. Kanske gjorde det sitt till att jag läste den själv om natten också, men man vet att författaren har lyckats när man inte kan sova eftersom man i sitt skärrade tillstånd hoppar till vid minsta ljud som hörs. Jag försöker lugna ner mig själv med att tänka att jag i varje fall inte befinner mig ensam på en isolerad ö i huset som Gud glömde. Tills jag kommer på var jag är och det känns för jävligt igen.
Stina
Mänsklig aladåb
Bäraladåb må vara god nog för gudar, men vill du satsa snäppet högre är det den mänskliga aladåben du ska satsa på. Den mänskliga aladåben kräver tid och förberedelse. Och ett badkar. Men är du villig att satsa lär du inte bli besviken.
Du börjar med att placera dig i badkaret i lämplig position. För att det ska bli den rätta blandningen av mänskliga kroppsdelar behöver du också en partner. Det kan vara en fördel om ni känner varandra sedan tidigare men det är inte nödvändigt.
Fyll på vatten och tillsätt jellypulvret som förvandlar badvattnet till den rätta trögflytande gelékvaliteten. Jelly av detta slag kan exempelvis hittas här. Låt det verka några minuter och din rosaskimrande vaniljdoftande mänskliga aladåb är lagad och klar.
Det här inlägget presenteras inte i samarbete med coolstuff.
Stina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)