Jonas fortsatta äventyr

Nu har vi kommit så långt i vår berättelse att kapitlen börjar bli aningen längre, så från och med nu publiceras bara ett avsnitt åt gången. Jag vet att det kan kännas svårt att bara få läsa ett kapitel i taget men försök att inte vara så gnidiga - på det här sättet får ni ju suga på Jonaskaramellen lite längre (och pleeease försök att tygla er snuskiga fantasi nu, no pun intended).

Avsnitt sju
Allt verkade vara i sin ordning som han klev in genom dörren. Frisörerna var i fullt arbete med att klippa, styla och förmedla livets sanningar till sina klienter allt medan de förbättrade såväl deras yttre som inre egenskaper. Precis som vanligt låg doften av hårspray och diverse stylingprodukter tung i det rosadoftande och ombonade rummet. Vanligtvis njöt han av dofterna, men idag kände han hur huvudvärken började komma smygande. Snabbt skyndade han in till kontoret och dess neutrala doft av trycksvärta och utspillt kaffe. Han slog sig ned vid skrivbordet för att kontrollera vilken dagens första kund var. Han var noga med att ge varje kund ett personligt bemötande så att de skulle känna sig speciella och vilja komma tillbaka till hans chica lilla salong. Just därför var han noga med att föra journal över vad som hände i deras liv, vilka som låg i skilsmässa, vilka som hade vanartiga tonårsbarn eller vilka som kunde tänkas bli övertalade att anamma en ny, spännande look genomförd av den ödmjuke gurun Jonas. När han slagit upp journalboken och sett att hans första kund för dagen var Elena Martinez, en stamkund som alltid var reda för Jonas entusiastiska idéer och uppslag till ny spännande hårkonst, ringde telefonen en genomskärande signal.

– Ja, ja, muttrade Jonas. Jag kommer, jag kommer…. Jesus…
– Salong Chic, Jonas, svarade han med sjungande tonfall. Kan jag stå till tjänst?
När ingen svarade rynkade han på pannan, och upprepade återigen sin litania. Nu kunde han höra att det verkligen var någon i andra änden av luren. Någon som av ljuden av döma hulkade i luren på ett osmakligt vis.
– Men vad har hänt lilla vän?, frågade han med bekymrad röst. Är det något på tok? En dålig hårdag kanske ? Och nu äntligen tog personen i andra änden till orda.
– Du måste komma hit, grät hon. Du bara måste. Jag kan inte visa mig ute.
– Berätta nu vad som hänt så ska vi nog kunna fixa det här? Jonas gillade känslan av att känna sig som räddaren i nöden.
– Mitt hår är alldeles grönt, ylade rösten i andra sidan av luren. Jag skulle färga det ljusare och nu är det alldeles grööönt. Ännu en gråtattack satte stopp för vidare konversation.
Det här var för mycket för Jonas. En klient som hade mage att färga håret hemma, på egen hand. Nej, det vara bara för mycket. Han hade nästan lust att lägga på luren och be henne söka sig till en ny salong. Så här gjorde man bara inte mot en konstnär som honom själv. Men han veknade när han hörde hennes snyftningar och sade:
Jag kommer så fort jag kan. Ok? Nu, vad heter du?

Stina