Tjänstekvinnans berättelse var den andra boken jag hann läsa under Maj månads tema, och här kommer den efterlängtade (?) recensionen.
Till skillnad från månadens huvudbok, Mörkrets vänstra hand, kom man utan ansträngning in i den här berättelsen. Den flyter på fint från början till slut, men trots det griper den inte tag på samma sätt. Det är en angelägen historia och en inte allt för avlägsen sådan heller. Det skulle kunna hända, och händer på sätt och vis i många länder as we speak (or read). Så jag kan inte riktigt säga varför jag inte blir särskilt berörd av den. Den stannar inte kvar i mitt medvetande. Inga särskilda scener har etsat sig fast. Jag hypnotiseras inte vid något tillfälle av huvudpersonen och dras inte in i historien som jag gjorde när Genly Ai och Estraven reste tillsammans över isen.
Kanske är det bara jag som är för avtrubbad för att riktigt orka bry mig, men på något sätt känns hela historien lite för gråtmild och sentimental. Den vill som för mycket på något sätt. Den vill så mycket att det nästan blir för mycket. Jag blir lite störd av det och kan inte heller bortse från det. Så till viss del kan man väl säga att jag förstör för mig själv.
Nu kanske det låter som att jag inte gillade boken fastän jag faktiskt gjorde det. Jag gillade den, men inte så mycket som det känns som att jag borde göra. Det är däri jag fastnar och därför som mitt slutbetyg bara blir medelmåttigt.
Stina
Mmm håller med dig, det är vissa saker i boken som man stör sig på och inte riktigt köper. Och kan bara hålla med dig om Mörkrets vänstra hand. Det är verkligen scenerna på isen som stannar kvar efter att boken är utläst och just de styckena är något av det finaste jag läst. //Sofia
SvaraRaderaJo de scenerna kan jag bara inte släppa, och skönt att höra att det inte bara var jag som störde mig lite på Tjänarinnans berättelse (trots att jag ju faktiskt i stort tyckte att det var en bra bok).
SvaraRaderaKänns som att vi kan ha en trevlig bokmiddag framför oss med många trevliga diskussioner.