Recension av Oates-filmatiseringarna

Som tur är fick jag lite tid över innan båten mot Oskarshamn går vid 17.00 och alltså kommer här lite synpunkter på Oates filmatiserade roman och novell.

Jag börjar med "Det var vi som var Mulvaneys". Först av allt måste jag säga att filmen faktiskt följde bokens handling väldigt bra och många repliker och scener kändes igen. Däremot tycker jag att filmen saknade mycket av romanens uppbyggda stämning, men å andra sidan måste det vara svårt att bygga upp stämningen på samma sätt i en film som i en bok eftersom det är så mycket som ska klämmas in på bara 1,5 timme. På grund av detta blev filmen stundvis en aning segdragen och nästan långtråkig. Samtliga skådisar i filmen var dock bra och jag gillade särskilt hur mamman gestaltades.

I filmen hade man gjort om Marianne och Patrick till tvillingar vilket de ju inte var i boken, vilket sannolikt hade gjorts för att förklara det faktum att det till sist blev Pinch som hämnades Marianne och inte den äldre och tuffare brodern. Förutom detta följdes handlingen i boken till punkt och pricka nästan, även om självklart allt i boken inte kunde tas med. En sak jag blev en aning besviken på var att Marianne filmen igenom behöll sitt långa hår. I boken klipper hon sig ju i vad som nästan känns som ett rituellt avståndstagande från sitt tidigare liv och jag tror att detta hade kunnat gestalts på ett bra sätt även i filmen. Men detta är självklart bara en smärre detalj och i stort så uppfyllde filmen mina förväntningar och faktiskt mer därtill.

Det som filmen tyvärr till slut faller på är att den helt enkelt inte lyckas med konststycket att frammana en sådan tätt och sammanhållen ställning som Oates lyckas med i boken.

Den andra filmen, "Smooth talk", har Oates novell "Vart ska du, vart har du varit" till grund. Eftersom det är en ganska kort novell har man i filmen verkligen byggt ut handlingen och man får följa femtonåriga Connie en längre tid än vad man får i novellen. I denna film är det stämningen man har lyckats fånga på ett nästan kusligt sätt och trots att det är mycket som inte finns med i boken känns det som något Oates hade kunnat skriva. Hela tiden finns den där känslan av annalkande fara som Oates så skickligt byggde upp i novellen och när Arnold Friend till sist gör sin storstilade entre är han precis lika hövligt läskig som i filmen. Slutet har man även detta byggt ut och även om det funkar bra så tycker jag att man egentligen lika gärna hade kunnat behålla Oates slut, vilket dock inte skulle ha knutit ihop handlingen lika bra som det slut man nu fick. Och utgången hade säkerligen varit en annan (även om man bara kunnat ana det till sig) eftersom Oates ska ha fått iden till historien efter att ha läst om en osäker men karismatisk man som på 60-talet lurade med sig flickor som han därefter dödade.