Ännu ett steg mot undergången

Eftersom det inte blev något Ansiktslös under förra veckan kommer ett nytt avsnitt redan nu. Två avsnitt på två dagar, kan det bli bättre jag bara undrar?

Del tio

En stund låg han kvar på backen som förlamad och bara stirrade på djuret. Jonas tyckte inte om djur, inte hästar, inte hundar och speciellt illa tyckte han om just katter. Det var inte bara det att han ogillade djur, i själva verket var han direkt livrädd för dem. Jonas möten med djur hade aldrig varit trevliga, men den verkliga skräcken satte in först sedan han hade fått sitt första husdjur som liten pojke.

Jonas hade inte varit ett barn av den sorten som tjatande bönföll sina föräldrar om att få ett husdjur. Överhuvudtaget hade inte Jonas varit som andra barn. Han satt helst inne på sitt rum och beundrade sin samling av kapsyler. De enda gånger han visade någon som helst entusiasm var då han fick tag på en ny raritet till samlingen. Hans föräldrar blev allt mer oroliga för sonens inåtvända beteende och beslöt att det skulle vara nyttigt med en lekkamrat till Jonas. Eftersom han inte gick så bra ihop med de andra barnen i kvarteret föll valet på en grårandig busig kattunge. Det var så Fluffy kom in i bilden. Det första mötet resulterade i flera saker, dock samtliga negativa; klämd svans, blödande hand, skrikande unge och gnällande katt. Den följande tiden tillsammans med Fluffy gick i samma tecken. Jonas tyckte inte om katten, och katten tyckte sannerligen inte om Jonas.

Värst var det för Jonas på kvällen när han skulle lägga sig att sova. Trots den ömsesidiga motviljan de två hyste för varandra föredrog Fluffy av någon outgrundlig anledning att inta sin nattsömn i Jonas rum. Jonas tyckte inte om det och försökte på otaliga sätt visa katten att den inte var önskvärd, men förgäves. Fluffy kanske avvek för en stund, men var snart tillbaka igen. Det otäcka tyckte Jonas var att katten tycktes följa hans minsta rörelse med blicken. Så snart han öppnade ögonen där han låg var kattens ögon fästade vid honom, som för att förbereda en attack mot sin svurne fiende. Natt efter natt väntade Jonas på ett anfall som aldrig kom. Trots att inget hände blev Jonas skräck bara större och större för varje dag som gick. Han kunde se framför sig hur katten gick lös på hans ansikte i avsikt att klösa ögonen ur honom. Som en följd av fantasierna, verkliga eller inbillade, fick Jonas problem med sömnen. Han hade ständiga mardrömmar och betedde sig nervöst under dagarna.

Hans föräldrar kunde inte förstå vad det var för fel, då Jonas inte vågade skvallra på Fluffy. En blick från katten räckte för att han skulle hålla sin oro för sig själv. Efter ett par olyckor på föräldrarnas finmattor fick Fluffy snabbt ta avsked från familjen, och lämnades tillbaka till sina forna ägare. För Jonas satt skräcken kvar trots detta och än idag ryste han vid åsynen av en grå katt. Han glömde aldrig Fluffy och trodde inte heller att Fluffy glömt honom. Då och då fick han för sig att katten skulle komma tillbaka och hämnas för gångna synder.

De enda djur Jonas fann tilltalande var akvariefiskar, och sådana hade han haft i många år. För tillfället två akvariefiskar som han döpt till Gregory och Olivia. Han fann det alltid lugnande att se på när de simmade runt i sin lilla skål. Länge hade han väntat på tillökning i familjen, men insåg att det nog aldrig skulle bli av. Han misstänkte nämligen att Gregory var homofil, något som gjorde honom än mer stolt över sina fiskar.

När han nu satt öga mot öga med strykarkatten fann han inte helt oväntat situationen mycket obehaglig. Fluffy hade kommit tillbaka för att hämnas! Han gav till ett gällt litet tjut av ren och skär skräck. När ett dovt morrande steg upp ur kattens strupe var det nära att han svimmade återigen. På något sätt lyckades han dock behärska sin rädsla och kunde på darriga ben ställa sig upp, alltjämt med kattens ögon fixerade vid sig.

När kattens morrande blev högre gav han den i ett plötsligt vredesutbrott en hård spark. Katten jamade till och väste ilsket. Själv sprang Jonas åt motsatt håll så fort benen kunde bära honom.

Stina