Ett nytt rafflande avsnitt av Ansiktslös

Hej kära medbloggare, här kommer ett nytt rafflande avsnitt av Ansiktslös, och var det inte på tiden?

Episod nio i Jonas färd mot undergången

Ja, vilken strålande dag det faktiskt var. Timmarna flög förbi i takt med att glada och nöjda kunder på lätta fötter seglade ut ur salongen. Allt flöt på så perfekt som det bara gör en sådan där dag då precis allt stämmer. Faktiskt flög timmarna iväg i en sådan takt att det var nära att Jonas glömt bort den mystiska grönhåriga kvinnan. Framåt eftermiddagen, samtidigt som kunderna började tunnas ut och klockan återigen börjat ticka i normal takt kom han på sig själv med att försöka se henne framför sig. Lena, Lena… Kom till mig. Men hur han än ansträngde sig var allt han kunde se för sin inre syn ett grönhårigt monster i stil med namnen från svarta lagunen. Och hur osäker Jonas än var på hennes utseende var han säker på att det i alla fall inte var något i stil med det. Ja, ja. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, tänkte Jonas euforiskt för sig själv, och Den som söker han skall finna. Jonas var en sucker för uppmuntrande ordspråk.

Till slut fick till och med den borne optimisten Jonas inse att det inte skulle komma till honom, hur han ån rådbråkade sin nu överhettade lilla hjärna. Äsch, tänkte han för sig själv, om inte det vill komma till mig så får väl jag komma till det. Kommer inte berget till mig så får jag komma till berget. Sagt och gjort. Jonas meddelade personalen att han skulle ut i ett brådskande och personligt ärende och att de fick klara sig utan hans gudomliga hjälp bäst de kunde de närmaste timmarna. Istället för att ta bussen bestämde sig Jonas för att gå i det vackra vårvädret. Han riktigt njöt av sin långa promenad. Men allteftersom han kom närmare kvinnans bostadsområde desto mer nergånget och vandaliserat verkade det bli. Inte ens solen verkade lysa lika klart som den gjort tidigare och långa skuggor kastade sig mot honom där han gick framåt.

Om jag inte vore en sån macho och modig man, skulle jag bli riktigt rädd nu, tänkte Jonas medan han på darrande ben kom allt närmare sitt mål. Hans hjärta bultade konstigt i bröstet och hans andhämtning hade börjat bli tung och oregelbunden. Jag får sluta ta bussen till jobbet, funderade Jonas, min kondition är då verkligen inte den bästa. I nästa ögonblick skrek han till i ren och skär skräck. Sedan segnade han avsvimmad till marken. Något, eller någon, hade hoppade på honom med en fruktansvärd kraft. När han vaknade till sans igen var detta något fortfarande kvar, en alldeles vanlig, utmärglad stadskatt. Den satt och tittade på Jonas med sina brinnande gula ögon, fixerade honom med blicken och fick honom att känna en isande kyla i magen.

Stina